Det som aldrig fick sägas

RFSUs aborträttsfestival fick ett abrupt avslut. Filmfestivalen som anordnades av Ottar och aborträttsnätverket söndagen den 7 december (”Kampen för abort måste fortsätta”) skulle ha avslutats med ett samtal mellan konstnärerna Emma Campbell och Siobhán Clancy. De är båda aborträttsaktivister och konstnärer från Nordirand respektive Irland och skulle berätta om sitt arbete för aborträtten generellt och specifikt hur de använder konsten som verktyg. Ottar presenterar nu Emma Campbells och Siobhan Clancys verk här.

Utställningen Pack up your troubles pågick under hela aborträttsfestivalen (4-7 december) och behandlade temat att resa för tillgång till abort, mötet mellan Sverige och Irland och aktivism och konst som verktyg för förändring. Konstnärer från Irland och Nordirland bidrog med foto, film, samtal och livekonst. Öppningen av utställningen skedde den 4 december då RFSU:s aborträttsnätverk bjöd in till ett mingel för att fira lanseringen av RFSU:s nya kortfilm, ”Jag fick resa”- berättelser om osäkra aborter”, som gjorts tilsammans med filmkollektivet RåFilm.

»Instruktionsboken trycktes upp på kuddar för uställningen, de finns på RFSU:s kontor och Siobhan Clancy vill framföra sin önskan om att dessa får ett nytt hem här i Sverige.«

Under torsdagens lansering och öppning av festivalen utfördes även livekonst av konstnären Jamie Harper Mason som målade porträtt av besökarna när de kom in. I form av en passkontrollant målade han tre minuters porträtt för att imitera de barriärer som abortsökande ofta möter när abort inte finns tillgängligt i hemlandet (Jamie Harper Mason).

Emma Campbell, feminist och fotograf från Nordirland ställde ut både film och fotografi. Hennes film dokumenterar resan för en abortsökande från Irland till England. Fotografierna i utställningen var kollage som hon skapat utifrån material ur organisationen Women on Waves arkiv. Hon har tidigare ställt ut i Dublin, Belfast och Berlin.

Siobhan Clancy från Irland skapade verk utifrån mötet mellan Irland och Sverige. Hennes utforskande av det svenska folkhemmet, aborträtten och hemaborter – både illegala på Irland eller legala i Stockholms landsting – mynnade ut i en feministisk instruktionsbok för hemaborter: ”What does it mean to “do-it-yourself” and what happens to our troubles when they encounter ‘”The FlatPack”?

»På initativ av Siobhan Clancy togs då en bild där deltagarna uttryckte sitt stöd för RFSU och Ottar«

Instruktionsboken trycktes upp på kuddar för utställningen, de finns på RFSU:s kontor och Siobhan Clancy vill framföra sin önskan om att dessa får ett nytt hem här i Sverige. Gärna på en kvinnoklinik där aborter utförs. Hör av dig till ottar@rfsu.se om just din klinik vill ge dessa det hem de förtjänar! Priset är donationsbaserat med minimum 2 500 kronor och intäkterna går till Women on Webs verksamhet för att öka tillgången till medicinska aborter. Filmen Vessel visades i Dublin fem dagar efter attentatet mot filmfestivalen i Stockholm där även Rebecca Gromperts, grundaren a Women on Waves/Web var på plats. På initiativ av Siobhan Clancy togs då en bild där deltagarna uttryckte sitt stöd för RFSU och Ottar.

Intäkterna från festivalen gick oavkortat till Pannrummets konstnärskollektiv och organisationen Abortion Support Network, en organisation som ger praktiskt stöd till abortsökande från Irland och Nordirland som reser till England. De hjälper de som är allra mest utsatta och som inte har egna ekonomiska medel att betala för en abort eller resan över. Ge gärna ett bidrag till denna livsviktiga verksamhet!

Du kan här på Ottars hemsida ta del av Siobhan Clancy och Emma Campbells konst i en virtuell utställning. Så här beskriver konstnärerna den själva.

Emma Campbell – When they put their hands out like scales

Arvet från den brittiska kolonialismen har lämnat mer än bara ärren från den irländska sekteristiska konflikten. Irlands abortlagstiftning infördes från början av den brittiska kolonialmakten i 1861 års Offences Against the Person Act. Straffet för att tillgängliggöra eller erbjuda olagliga aborter på ön är fortfarande livstids fängelse, med få lagliga undantag som i stort sett är otillgängliga.

»2009 beslagtog tullen på Irland 1 200 abortpiller på väg till kvinnor i nöd«

Sedan 1980 har långt över 150 000 kvinnor från Irland genomfört aborter i ett annat land. I genomsnitt tvingas 12 kvinnor varje dag lämna ön för aborter. Ett okänt, men växande antal, köper abortpiller på nätet. 2009 beslagtog tullen på Irland 1 200 abortpiller i på väg till kvinnor i nöd. Uppskattnigsvis har minst var tionde irländsk kvinna i reproduktiv ålder gjort en abort.

»Religiösa ideal om accepterat kvinnligt beteende genomsyrar antiabortrörelsens argument. Kvinnors upplevelser om abort blir en del av en bredare ideologisk kamp i vilket själva betydelsen av familjen, staten, moderskapet och kvinnors sexualitet ifrågasätts« (Rosalind Petchesky, 1986).

Filmen, böckerna och kollagen som följer berör alla olika aspekter av den irländska upplevelsen av abort. Från politisk diskurs till personliga val, hemliga resor, främlingars välvilja och slutligen aktivisters interventioner. Genom detta försöker verket visa på effekterna av statens samlade misslyckande med att behandla kvinnor som jämlikar.

Filmen: When they put their hands out like scales.

Vid fälten som omgärdar Stormont, regeringssätet i Nordirland, gömmer vi oss i den kalla och välkomnande omvärlden. De förvillande orden från politikerna går att likna med det isolerade området runtomkring. Till slut, när vi följer vattencykeln genom hemmets sfär mot hamnen blir havet den abortsökandes enda flyktväg.

Allt ljud är ordagrant återskapat från en Nordirländsk parlamentsdebatt 2001 om att förlägna Storbritanniens Abortion Act från 1967.




Boken: When they put their hands out like scales; Journeys.

“When they put their hands out like scales – Journeys”. Lager av glas och scener om ett väntande erkännande av vår kulturellt stagnerade, moraliskt indignerade anti-abortsdiskurs. Den påtvingade exilen över sjön till den forna kolonialmakten, täckt i skam och hemlighet, är fortfarande en av de få möjligheterna för kvinnorna på ön Irland.

Alla foton från resan var taget genom fönster, på resor till abortkliniker i Liverpool, Manchester och London, där resorna nästan 200 000 irländska kvinnor genomfört återupplevdes. Texten är återigen ordagrant återskapat från de många debatterna i Nordirlands parlament.

Arkivkollage

When they put their hands out like scales – Women on Waves. Den 11 juni 2001 satte Women on Waves (W.o.W) segel från Nederländerna till Irland, ett land med Europas mest restriktiva abortlagstiftning.

Fem dagar senare hade över 300 kvinnor ringt skeppets hotline. Kvinnor som hade blivit våldtagna, skolflickor, mödrar som inte hade råd med en resa till England eller pengar att ta hand om barn, politiska flyktingar som inte hade rätt papper och många fler. W.o.W gav råd till kvinnor med ofrivilliga graviditeter, genomförde graviditetstest, ultrajud för att bestämma datumet för graviditet och gav information om och delade ut preventivmedel.

Idag opererar Women on Waves även som Women on Web, där de distribuerar abortpiller till kvinnor i länder som Irland och Nordirland där laglig abort fortfarande är i princip omöjligt att få.

Efter att i mars ha fått tillgång till W.o.W:s arkiv började arbetet med dessa bilder i syftet att upplysa om de koloniala och religiösa faktorer som begränsar tillgången till abort. Tack vare bilder från National Library of Ireland och British Library kunde jag kombinera alla tre.

Siobhán Clancy

»Målet är att skapa »demokratisk design«, produkter som kommer att fungera i hem oavsett om de är belägna i Beijing, Madrid eller Topeka…Vi har en sådan stor påverkan. Vi kan faktiskt, till en viss grad, bestämma hur framtiden kommer att se ut.« – Mikael Edholm, Forskningschef på IKEA

Jämställdhet har länge varit ett ideal för det svenska folkhemmet. Dessvärre går det att hävda att motsättningarna om de politiska målen och kapitalismens framfart inneburit att potentialen för riktig jämställdhet mellan könen i Sverige har begränsats.

I Women and Government; New Ways to Political Power (1994), presenterar Mim Kelber Yvonne Hirdmans analys av välfärdsreformerna som »gåvor från den Socialdemokratiska staten till fruarna och mödrarna i Sverige som inneburit bättre hem och enklare liv«. Men dessa reformer hade också ett annat mål – de stimulerade ekonomin genom att att skapa konsumenter med hem och imkonster.« Ingenstans har denna tanke varit tydligare än hos IKEA, som nyligen öppnade i Belfast (2007) och Dublin (2009). Nu flockas tusentals Irländare utanför butikerna för att få uppleva svensk design för bättre hem.

»Tänk om vi kunde ta till oss information om ”den svenska modellen” för hemabortioner lika enkelt som vi kan läsa en instruktionsmanual för en IKEA-möbel?«

Flatpack Feminism ställer frågan vad som skulle hända om sjukvårdens lösningar skulle omfamnas lika entusiastiskt som bra och tillgänglig möbeldesign. På Irland är upplysning om alla former av aborttjänster fortfarande kriminaliserat. Men tänk om vi kunde ta till oss information om ”den svenska modellen” för hemabortioner lika enkelt som vi kan läsa en instruktionsmanual för en IKEA-möbel?

Genom att appropriera välbekanta motiv från konsumenters upplevelser försöker Flatfack Feminism ta sig förbi de restriktioner som den irländska befolkningen är satt i och samtidigt skapa en konversation om ägarskap med våra svenska motsvarigheter: Hur upprätthåller vi vår kroppsliga autonomi samtidigt som vi kämpar mot privatiseringar? Vad är det socialdemokratiska arvet när det kommer till genuspolitik och dess internationella påverkan? Hur tar vi oss förbi de problematiska berättelserna om statlig kontroll över den reproduktiva kroppen som i Sverige resulterade i tvångssteriliseringar och på Irland innebar allt ifrån den barbariska åtgärden symfysiotomi (Symfysiotomi på Irland) och fångenskap i Magdalenahemmen (Magdalenahemmen) där ogifta kvinnor straffades för brottet att ha blivit gravid? Hur tar vi oss förbi varufieringen av våra värderingar och vårt folk? Vad är användbara strategier för att uppnå reproduktiv rättvisa? (”Tid för reproduktiv rättvisa”)

Tillkännagivanden:

Koncept, Design and Layout: Siobhán Clancy
Fotografi: Cathie Doherty
Framfört av Siobhán Clancy och Madeleine Johansson
Stött av RFSU och presenterat på AborträttsFestival 2014 på Pannrummet i Stockholm i samband med fyrtioårsfirandet av den svenska aborträttslagstiftningen.

Det här projektet har varit möjligt tack vare en donation av Emma Hernborg. Särskilt tack till Emilie Weiderud.

Text: Emilie Weiderud, Siobhán Clancy och Emma Campbell. Översättning: Hugo Ewald