»Det räcker inte att #prataomdet«

En av mina före detta pojkvänner brukade inleda sex även om jag var helt ointresserad av att delta. Givetvis utgick jag ifrån att han förstod vad jag ville och respekterade det. Att det som hände var mitt ansvar eftersom jag inte hade ork att säga nej tillräckligt många gånger. Några år senare när jag konfronterade honom erkände han överraskande nog att han förstått när jag inte ville. Egentligen. Det finns en föreställning om att det är lätt att säga nej och att fler borde göra det. Det finns våldtäkt, när ett nej inte är vatten värt, och så finns det icke-våldtäkte där ena parten bara väljer att hålla tyst för att hålla alla på gott humör. Men forskning visar att min före detta pojkvän inte är unik – de flesta förövare vet precis vad de gör.

David Lisak är professor i klinisk psykologi vid University of Massachusetts, Boston, och han har ägnat de senaste 20 åren åt att forska om manliga våldtäktsförövares beteende. Enligt Lisak är de våldtäkter som sker i nära relationer, och så kallade »date-rapes«, inte misstag eller resultatet av några kommunikationsmissar. Tvärtom, menar Lisak, tar förövarna sikte på sårbara offer, som till exempel unga fulla tjejer som precis börjat på college. De är inte bara lättare att manipulera, de saknar också trovärdighet vid en eventuell rättegång. Den amerikanska feministbloggen Feministe refererade våren 2010 till Lisaks forskning i ett uppmärksammat inlägg under rubriken »Predator Theory«. Där beskrivs två studier där män som våldtagit, men inte åkt fast, svarat på enkäter och i vissa fall intervjuats. Den ena studien är Lisaks och bygger på collegestudenter, den andra på soldater i marinkåren. I Lisaks studie angav fyra procent av de tillfrågade att de våldtagit eller försökt våldta, i den andra var siffran drygt åtta procent – i övrigt liknar resultaten varandra. Av de män som medgivit att de våldtagit eller försökt våldta var ungefär en tredjedel engångsförbrytare. Medelvärdet för de män som våldtagit flera personer låg i båda undersökningarna runt sex våldtäkter. Det betyder att en väldigt liten del av männen står för en enorm andel av alla våldtäkter.

»Risken finns att en dikotomi skapas mellan den riktiga våldtäkten – som innehåller tydligt hot och våld – och gråzonen där allt bara är ett tråkigt missförstånd.«

Den omdiskuterade kampanjen #Prataomdet började med några twitterinlägg från journalisten Johanna Koljonen, som också blev ett slags frontfigur för rörelsen. #Prataomdet bestod inte bara av berättelser på Twitter, utan också av en uppsjö texter i tidningar och på bloggar om negativa sexuella situationer som varit svåra att sätta ord på för de utsatta. I samband med att Koljonens text publicerades i Dagens Nyheter intervjuades hon i samma tidning. Koljonen problematiserade där den svenska lagstiftningen kring sexualbrott, ett tema som också återkom i hennes egen text.

Problemet är, enligt Koljonen, att mycket av lagstiftningen bygger på att partners kommunicerar med varandra, vilket kräver att vi faktiskt kan göra det. Koljonen tror att många övergrepp skulle kunna undvikas med kommunikation och utgår ifrån att de allra flesta inte har för avsikt att begå övergrepp. I sin text beskriver hon ett övergrepp som hon hade kunnat stoppa när som helst – genom att säga något. I det här resonemanget är det offrets kommunikation som problematiseras. Men kommunikation handlar inte bara om att den ena parten ska lära sig säga nej, utan om att den andra parten ska uppfatta detta nej – eller ett uteblivet ja.

En vanlig överlevnadsstrategi i en våldtäktssituation, är att helt enkelt inte säga nej. Förövaren har ändå visat att ett nej inte spelar någon roll och den utsatte vill undvika mer våld. Bättre då att göra sig så medgörlig som möjligt för att undvika skador. I flera texter under rubriken #Prataomdet beskrivs det som brist på mod att inte säga nej, vilket kan bero på att många berättelser är skrivna ur ett offerperspektiv. Risken finns att en dikotomi skapas mellan den riktiga våldtäkten – som innehåller tydligt hot och våld – och gråzonen där allt bara är ett tråkigt missförstånd. Alla texter finns på sajten prataomdet.se, som i början hade underrubriken Berättelser från gråzonen. Den feministiska debattören Linna Johansson påpekade på sin blogg att detta var missvisande: »Jag förstår poängen, ett ord som ›gråzoner‹ förlöser, gör att fler vågar berätta. Samtidigt beskriver flera av de berättelserna jag tagit del av regelrätta våldtäkter.« (19 december 2010). Underrubriken togs bort från hemsidan. Men på framsidan av boken #Prataomdet (Kalla Kulor förlag, 2012) är den tillbaka. Trots att boken innehåller beskrivningar av uppenbara övergrepp och våldtäkter. Det går inte att dra hela #prataomdet över en kam, det är en mångfald av historier. Samtidigt är vissa mönster tydliga. Varför sa jag aldrig något? frågar sig någon. Det förklaras med strukturer. Att »vi« aldrig lärt oss att säga nej. Kanske känns diagnosen »chocktillstånd« för alldaglig.

Professor David Lisak har visat att förövare kan prata, till och med skryta, om hur de haft sex utan samtycke. Men de kallar det inte för våldtäkt. Begreppet »gråzon« kan vara till dessa förövares fördel. Jag skrev flera texter under vinjetten #prataomdet. Därför känner jag ett ansvar för hur samtalet har utvecklats. Visst kan missförstånd ske, men vi bör inte utgå från det som norm. Vi behöver fler ord än våldtäkt för att kunna beskriva olika negativa sexuella erfarenheter. Men vi får aldrig rygga för att utkräva ansvar av förövare och kalla saker vid dess rätta namn. #Prataomdet fick många att dela med sig av negativa händelser som hållits hemliga och utökade samtalet om sexuella övergrepp. Men bortförklaringarna har också tagit och getts stort utrymme. Risken finns att #prataomdet blir en del av en diskurs som har till syfte att släta över överlevares berättelser och skydda förövare. Det finns en övertro på att allt blir bra om vi pratar om det, att om vi finner de rätta orden så löser vi problemen. Våldtäktsforskning visar tydligt att verkligheten är mer komplex.

Text: Anna Svensson, frilansskribent

Läs mer

Replik: Johanna Koljonen och Gustav Almestad svarar