»Det här har inte varit en fridens boning«

Stockholm central, 06.33: Strålkastarljusen från morgontrafiken tränger igenom den täta novemberdimman när tåget rullar ut från centralen. Staden är mörk och utsuddad. I anteckningsboken skriver jag ned min fråga till de unga feministerna jag ska möta i Göteborg.

När Ungdomsbarometern släppte sin rapport tidigare i år talade nyhetsrubrikerna sitt tydliga språk: »Få unga tjejer identifierar sig som feminister«, »Färre unga kallar sig feminister« och »Färre unga bryr sig om jämställdhet«. Frågan till de unga jag ska möta blir: Din generation tycks vända sig bort från feminismen, men du väljer att omfamna den. Varför?

Ett halvt dygn senare har jag mött flera unga med tunga ryggsäckar, vars kamp utspelar sig i det inre snarare än i det yttre. Och att feminismen och separatismen är en sköld som hjälper dem att orka kämpa.

---

Masthugget, 10.15

Skylten fläker ut sig ovanför tre hela skyltfönster. Få som åkt spårvagn mot Göteborgs västra delar har nog undgått de röda bokstäverna: KVINNOFOLKHÖGSKOLAN. En 40- årig institution som tar plats, men nyligen krympt från tre våningsplan till ett. Biträdande rektor Sofia Lundkvist öppnar metalldörren med frostade glasrutor. Ögonmåttet säger att korridoren innanför är en bra bit längre än badhusets längsta bassäng. Klassrum och kontor löper längs båda sidorna. Arbetsron vilar.

Moa Martinson, 10.25

Rasten är slut och engelskalektionen för deltagarna – så kallas eleverna – på allmän kurs fortsätter. Hen som sitter bredvid mig broderar spretande trädgrenar på en jeanskjol.

En bit bort håller en annan av deltagarna händerna sysselsatta med en stickning. Salen är döpt efter den feministiska förebilden och författaren Moa Martinson. Grupperna har fiskat upp lappar med diskussionsämnen ur glasburkar. Ur genusburken påståendet: Alla krig skulle sluta om män försvann.

– Allt skulle vara annorlunda utan män, jag tror inte kvinnor kan föreställa sig den makten. Det skulle vara mycket fredligare och trevligare, säger en.

– Jag tänker på det hierarkiska systemet. Vilka kvinnor skulle hamna högre i hierarkin? Där kommer de rasistiska aspekterna in, säger en annan.

En tredje krokar i.

– Många fler kvinnor röstade på Trump nu. Kvinnor kommer att börja konkurrera med varandra, istället för att försöka konkurrera med folket i stort.

Läraren Sandra Zanabria plockar upp spåret.

– Människor från olika minoriteter röstade på Trump. Till exempel svarta män, för att de inte kunde se en kvinna som ledare. Så det finns flera lager i detta.

Hon frågar om någon kan ordet för att olika strukturer påverkar samtidigt. Det kan de: intersektionalitet.

»Ibland kan man undra om vi kan komma överens om något alls.«

Matsalen, 13.07

Linn Sighed Axell sitter vid ett av matsalens långbord. Det mesta av hennes pokébowlliknande rätt ligger kvar i papplådan. Hon går tredje året på allmän kurs, motsvarande sista året på gymnasiet. Jag får ställa frågan som jag kom hit för.

Varför väljer du en feministisk väg när din generation verkar gå i motsatt riktning?

– Det kanske är just därför som det känns extra viktigt att gå här, säger hon.

Men, feministisk övertygelse var inte skälet till att hon kom hit. Hon ville ha en frizon från cismän. Efter en lång sjukskrivning och en önskan att slippa anpassa sig efter män, sökte hon en plats att vara sig själv på. Det trygga rummet visade sig däremot vara långt ifrån konfliktfritt.

– Det bråkas så mycket. Ibland kan man undra om vi kan komma överens om något alls. Men jag tycker verkligen om skolan, säger hon. 

Lärarna har blivit hennes feministiska inspirationskälla. Men deras berättelser om hur det var på skolan förr vittnar om att något förändrats.

– Jag tror att skolan har tappat sin anda lite. Färre är politiskt engagerade i dag. Många kommer hit för att de inte klarat gymnasiet och för att slippa män. Många har diagnoser, precis som jag.

Feministisk filosofi, 13.35

– Ja, god middag.

Berit Larsson sitter ledigt på bänkraden längst fram och blickar ut över klassen. Hon är en av skolans grundare. Numera undervisar hon endast två timmar i veckan, i feministisk filosofi.

– Nu kan ni ju lite om Simone de Beauvoir och Bell Hooks. I dag ska vi prata om Chantall Mouffe.

Hon öppnar med den filosofiska frågan:

– Av vad består verkligheten? 

Svaren klassen ger kategoriseras enligt Chantall Mouffes teorier. En materialistisk verklighetsuppfattning eller idealistisk. Att påverkas av omgivningens ramar eller att förstå världen fritt utifrån sin egen individuella kärna.

– Kan du Linn, som inte har upplevt att bli rasifierad, förstå Yasmins erfarenhet av att ha upplevt rasifiering?

– Nej, men jag kan lyssna och försöka, svarar Linn.

– Men det är skillnad på att lyssna och på att förstå, invänder någon.

– Det här är en jätteknepig fråga, säger Berit. 

De vänder och vrider på innebörden i begreppen upplevelse och erfarenhet. 

Grupprummet, 14.20

Yasmin Mukbil visar stort engagemang och deltar i alla samtal under lektionerna. Hon började på Kvinnofolkhögskolan för att en kompis storasyster gick här.

– Jag hade testat komvux. Men det var väldigt rörigt, som gymnasiet fast huller och buller.

Här, där det bara går kvinnor, skulle hon kunna vara sig själv, fick hon höra. Hon delade feminismens grundsyn, men såg den inte som en plats för henne.

– Som svart, invandrare, muslimsk, slöjbärande kvinna faller jag inte inom normen för vad en feministisk kvinna ska vara. Jag kände att så länge det inte finns rum för mig, vill jag inte ha med dem att göra. Men jag stödjer dem.

På Kvinnofolkhögskolan har hennes bild av feminismen förändrats. Här innebär den att hennes röst är lika mycket värd som andras.

– Det känns skönt!

I januari är hon färdig här och redo att påbörja resan mot branschen hon drömmer om – rustad för att tackla den.

– Jag vill jobba med IT, det är väldigt mansdominerat.

Men att veta sina rättigheter har också en baksida, upplever hon. Man blir den bråkiga som kräver sin plats.

– För mig skulle det innebära att vara den arga svarta kvinnan.

»Det här är första gången jag har ett sammanhang där man frågar om pronomen och sedan respekterar det.«

Biblioteket, 15.40

Någonstans på mitten av evighetskorridoren öppnar sig biblioteket. Vid ett bord med färgsprakande batikduk får jag ställa min fråga till en person till, Silas Barrie. Där han kommer från i England fanns inga feminister. På universitetet ställde läraren frågan om någon var feminist. Ingen av de 300 studenterna räckte upp handen. En veckas studier om feminismen följde, och Silas Barrie övertygades. Nu läser han allmän kurs för att bli behörig till universitetet i Sverige. Det var hans partner som tipsade om Kvinnofolkhögskolan och Silas Barrie gick hit på öppet hus.

– Jag märkte att de var transinkluderande, det är väldigt ovanligt.

På jobbet kunde han aldrig visa vem han var och accepteras för det.

– Det här är första gången jag har ett sammanhang där man frågar om pronomen och sedan respekterar det.

Expeditionen, 16.10

I rummet närmast entrén lutar sig Berit Larsson tillbaka i en röd Poängfåtölj med lätt gung i ryggen.

Känslan av att skolan tappat sin anda och att det politiska engagemanget i dag är svagare än förr, ser Berit Larsson en naturlig förklaring till. Hon och de andra som startade skolan var ett gäng entusiaster med starkt driv. Det håller de första tio åren. Sedan institutionaliseras verksamheten, rutiner skapas och det blir en vanlig arbetsplats.

– Det har att göra med att skolan funnits i 40 år.

Men syftet är inte att fostra feministiska aktivister. Hon vill att deltagarna ska lämna skolan medkänslan av att de är någon att räkna med och kan påverka i samhället.

Runt år 2000 uppstod den största striden hittills i skolans historia. Olikhet har alltid varit en del av grundtanken, men när en aktiv transrörelse växte fram visade det sig att alla inte delade Berit Larssons syn på inkludering. Det fanns transexkluderande radikalfeministiska grupper som såg transpersoner som ett hot. Lösningen blev ett förtydligande.

– Vi kom ur det genom att säga att vi är en skola för kvinnor och transpersoner. Cismän har dock alltid varit exkluderade. 

Nu gror tankarna på en annan reform hos Berit Larsson, den kanske mest radikala av alla.

– Jag har funderat mycket över om det nu efter 40 år inte varit klokt att ha en feministisk skola. Och inte hålla på med exkludering alls. 

Kommer Kvinnofolkhögskolan att släppa separatismen? Det vet hon inte än. Men Berit Larsson väjer inte för de svåra frågorna, och det har märkts.

– Det här har inte varit en fridens boning.

---

Text Helena Björk

Bild Sannah Kvist