»Det har blivit svårare att bli tagen på allvar«

Amanda Hansson, 22 år:

»Det har blivit svårare att bli tagen på allvar. Folk man möter är mer kritiska och pratar bland annat om att åldersgränserna för behandling borde höjas. Jag får förklara och argumentera mer än tidigare. Det är utmattande. Samtidigt går jag igång, inte på ett aggressivt sätt, mer som en eld i själen. Oftast går de därifrån med större förståelse och acceptans.

Jag är rädd för hur det kommer att bli nu, främst för andra, de som inte har kommit lika långt som jag har gjort. Jag sökte mig till transvården 2014. Utredningen var en lång utforskande process. Efter två år fick jag min diagnos och efter att ha väntat i ytterligare två år fick jag hormonbehandling. I vintras godkände Rättsliga rådet min andra ansökan om underlivskirurgi efter dokumentation om att det fanns »synnerliga skäl«. Det brukar vara ungefär ett års väntetid, men med pandemin vet man inte hur det blir.

Jag tror att jag har haft tur med dem jag träffat inom vården. I de flesta fall har jag bemötts med respekt. Den bild som målas upp, av att det går fort och är experimentellt, känner jag inte igen – inte för egen del eller från någon annan transperson jag känner. Det är frustrerande att de som det faktiskt handlar om inte får höras i debatten. Som transperson blir man omyndigförklarad och beskrivs som psykiskt sjuk. När har man rätt att vara en egen människa, med kroppslig och mental suveränitet? En människa som kan ta ansvar för sina beslut och konsekvenserna av dem?

»Som transperson blir man omyndigförklarad och beskrivs som psykiskt sjuk.«

Jag tycker att det är bra att transvården diskuteras. Att den blir belyst. Och jag kan förstå att föräldrar blir oroliga. Med tanke på hur samhället ser ut innebär det ett stort lidande att vara trans. Det kan vara svårt, som förälder, att förstå att ens barn känner sig så fel. Svårt att sätta sig in i hur smärtsamt det är att leva med könsdysfori. Om jag inte hade haft stöttande föräldrar vet jag inte om jag hade levt idag. Många verkar vilja ha en förklaring, neurologisk eller livshistorisk, till varför man är trans. För att rättfärdiga en behandling. Men jag vet inte varför jag är som jag är. Och det viktiga är inte att hitta en förklaring. Det viktiga är att lyssna, acceptera och att utgå från vad som får en människa att må bättre.«

Theo Haglund, 18 år:

»Efter debatten om transvården och särskilt Uppdrag Gransknings program har min utredning gått ännu långsammare. Redan innan drog den ut på tiden. Att den fördröjs ännu mer nu tror jag helt och hållet beror på den debatt som varit då jag tillhör den grupp som de pratar mest om – unga med samsjuklighet som tilldelats könet flicka vid födseln.

Jag fyller 18 i år och har väntat på att få hjälp i drygt åtta år. Den här debatten krossade det lilla hopp jag hade kvar om att jag en dag ska få känna mig hemma i min egen kropp. Man känner sig som om hela världen önskar se en lida. För det är vad den här debatten gör, förlänger och förvärrar lidande.

»Vissa av oss kommer inte överleva. Det är som att sätta en åldersgräns på cancerbehandling.«

Det är knappast någon brist på saker att kritisera när det gäller hur transvården fungerar i Sverige idag, men det är inte de delarna som tas upp. Det är snarare så att det tar för lång tid att få hjälp, att utredningarna är för restriktiva och försiktiga. Och idén att behandling av könsdysfori hos unga skulle vara något experimentellt, det är helt absurt. Vad som är experimentellt är att inte ge behandling som i de flesta fall fungerar, och istället vänta och se om könsdysforin försvinner.

Jag anser att det, som i de allra flesta fall, är en dålig idé med absoluta åldersgränser eftersom det inte lämnar något utrymme för hänsyn till individens särskilda omständigheter. En del klarar att vänta med underlivskirurgi, men det är faktiskt inte alla som gör det. Vissa av oss kommer inte överleva. Det är som att sätta en åldersgräns på cancerbehandling. Och ja, det må låta som en drastisk jämförelse, men resultatet blir ju detsamma. Oavsett om det handlar om självmord eller sjukdom, så är det ju i slutändan ett barn som mister livet. Ett barn vars liv kunde ha räddats.«

………………………
Anna Dahlqvist är frilansjournalist och författare.