»Det här är min fristad«

På utsidan ser Government Comprehensive Girls School i centrala Multan ut som vilken annan statlig skola som helst. På förmiddagarna fungerar den också som en vanlig flickskola. Bakom den vita huvudbyggnaden breder fälten ut sig. Multan är Pakistans sjätte största stad och belägen i Punjabprovinsen i norra delen av landet.

Men här går Pakistans kanske mest färgsprakande studenter. Alla bär mycket make up, vilket annars inte tillåts vid pakistanska undervisningsinstanser. Vissa bär sina blåa skoluniformer med mönstrade dupattas (en slags indisk sjal som ofta täcker huvudet) medan andra har valt att inte ha uniformer utan istället komma i sina egna kläder.

Government Comprehensive Girls School är Pakistans första och enda statliga skola som enbart riktar sig till transpersoner. Eller närmare bestämt transkvinnor, eftersom de generellt upplever större problem i sina dagliga liv jämfört med transmän. För många är det första gången de går i skolan. För andra innebär skolan en möjlighet att ta upp en tidigare påbörjad utbildning. 25 elever är inskrivna, men alla kommer inte varje dag. Förhoppningen är att antalet ökar när fler får kännedom om skolan.

Skolan har blivit omskriven i många sammanhang och det har också inneburit vissa risker. Många är oroliga över besök från media, och för att komma dit som journalist krävs att utbildningsdepartementet tillstyrker det.

En av eleverna är Nanni. Namnet är taget och betyder »liten en«. Hon lämnade hemmet för nio år sedan då hon var elva. Under de få år då hon levde med sina föräldrar skickades hon till en islamisk utbildningsinstans där hon lärde sig att läsa Koranen. Hon går nu i en vanlig skola för allra första gången.

— Jag tycker verkligen om att gå i skolan, säger hon. Annars sköter jag maskiner på en fabrik som gör hudlotion och blekmedel för kvinnor och nu kan jag för första gången läsa en del av orden på maskinerna.

Nanni tjänar 15000 pakistanska rupier (ca 770 kr) i månaden av att arbeta hela nätterna i fabrikerna.

– Det har varit så i sex år utan något som helst avbrott. Jag vill studera för att kunna läsa och skriva engelska och få ett bättre jobb.

I klassrummen finns elever i olika åldrar. Istället för att dela in klasserna utifrån ålder, är de ordnade utifrån utbildningsnivå. Därför kan en 13-årig elev och en 18-åring båda gå i en klass på grundläggande nivå och 20-åringar kan gå i klasser på gymnasienivå.

»När jag var på marknaden för ett tag sen kom någon fram och sa ’vi har sett er i tidningen’. Det är underbart att bli erkänd på det sättet.«

Alisha, lärare och själv transkvinna, berättar om hur svårt det var för henne att ta sig igenom skolgången och hur mycket hon hade önskat att ha en säker plats för transpersoner när hon växte upp. Hon mötte trakasserier från både lärare och andra elever och kände skam för den hon var.

Numera är Alisha som en kändis i sin nya hemstad Multan, en plats dit hon tog sin tillflykt efter att som tonåring ha tvingats lämna hemmet. Hon är älskad och djupt respekterad för sitt jobb. Studenterna pratar om Alisha inte bara som en lärare utan som en person som de kan komma till oavsett om deras problem är akademiska eller personliga.

Alisha ser öppnandet av skolan som en av de bästa saker som har hänt gällande transpersoners situation. Det har enligt henne lett till en högre acceptans i samhället.

– När jag var på marknaden för ett tag sen kom någon fram och sa »vi har sett er i tidningen«. Det är underbart att bli erkänd på det sättet.

Men situationen i Pakistan förbättras också generellt, åtminstone på det institutionella planet. För nästan tre år sedan röstade den första kammaren av parlamentet igenom ett lagförslag för transpersoners rättigheter. Det förbjuder diskriminering och trakasserier samt skyddar transpersoners rätt till hälsa och tillgång till offentliga platser. Som ett av få länder i världen erkänner Pakistan transidentitet på de nationella id-korten.

Men parallellt frodas vardagsdiskriminering både på offentliga platser och i pakistanska hem. Transpersoner förföljs och har i vissa fall mördats av sina familjemedlemmar. Bristen på acceptans gör att de flesta tidigt lämnar familjehemmet för att istället leva med andra med samma identitet.

I skolans korridor sitter en stor väggplansch med texten »Det är inte mitt utseende som definierar mig, utan mitt hjärta och min själ«. Den här etiska grundsynen reflekterar skolans själ, både i förhållande till transpersoner och andra.

Hina Chaudhry är tjänsteperson vid det lokala skoldepartementet och hon jobbar nära transcommunityt i Multan. I själva verket har hon en roll som rektor för skolan, mycket för att hon bryr sig så mycket om projektet. Vissa elever ser henne som en lärare medan hon för andra är mer som en mamma. När några tyckte att skoluniformen var tråkig lånade hon en motorcykel och åkte med maken till de smala gränderna i Multans gamla basar för att leta efter dupattas med mönster i storpack till ett billigt pris.

Hina Chaudhry vet precis vem som har varit borta från skolan. Medan vi pratar kommer en av eleverna in i rummet och frågar henne något. Hina passar snabbt på att fråga »Varför var du inte här i torsdags?«. Men så snart hon har gått försvarar Hina Chaudry själv henne:

– Vi vill att de ska vara som andra elever men det är svårt för dem. Alla jobbar, mest som tiggare eller med sexarbete.

Eleverna har långa nätter. Eftersom samtliga av dem har klarat sig själva sedan de var mycket unga och befinner sig i svår fattigdom. Därför är skolan bara öppen från klockan fyra till sex på eftermiddagen. För att säkerställa att de kan ta sig till skolan ser myndigheterna också till att betala för den dagliga transporten till skolan. Därför börjar Alishas dag med att kolla hur eleverna mår, hur många rickshaws de behövde ta och varifrån eleverna behöver plockas upp.

– Jag har aldrig behövt bry mig om hur mycket löken eller tomaterna kostar eller hur jag skulle få tak över huvudet men de här eleverna måste börja tänka på sina grundläggande levnadskostnader från 13–14 års ålder, säger Hina Chaudry som känner ett uppenbart ansvar för skolan.

– Jag tycker så mycket om att jobba med transpersoner. Som samhälle har vi behandlat dem så orättvist att jag verkligen vill göra nånting.

Vissa personer har uttryckt att en separat skola riskerar att ytterligare fjärma eleverna. Men lärarna här önskar snarare att de hade haft något liknande när de växte upp.

Jahanzeb, en translärare vid skolan med tre olika masterexamina, upplevde en skolgång där övergrepp var vardag. Hon berättar att skolan följer en normal utbildningsplan med vissa tillägg, till exempel upplysning om sexuella rättigheter och preventivmedel. Det vore otänkbara diskussionsämnen i vanliga pakistanska skolor.

– En del av vårt syfte är att ge studenterna en chans att se yrken bortom sexarbete. Vi lider så mycket av det och det påverkar även hälsan. Hiv ökar bland transpersoner.

Sonum tillhör de elever som har en bakgrund av upprepade sexuella övergrepp. Efter att hon lämnade hemmet gick hon igenom en tuff tid då hon blev våldtagen flera gånger och slagen i det hem dit hon flyttade som tonåring. Efter att aldrig ha fått chans att slutföra sina studier, har Sonum nu tagit upp skolgången igen.

»Här är vi tillsammans. Här är vi i säkerhet«

Sonum, elev.

Kanwal Baloch sitter med Sonum runt ett bord med en textbok i engelska. Deras lärare läser med dem och översätter texten till urdu. Kanwal berättar att hon nu börjat skolan igen efter en lucka på nästan fem år. Men hennes familjesituation är mindre komplicerad än för många andra vid skolan. Hon lämnade visserligen hemmet för att leva med andra transkvinnor men hennes familj är fortfarande i kontakt med henne och hjälper till med pengar om så behövs.

– Jag jobbar som transaktivist för en frivilligorganisation och min dröm är att stärka fler transpersoner. Tidigare bodde jag på ett hostel i anslutning till min förra skola men där placerade killarna ibland smällare utanför mitt rum. Jag var rädd och brukade hoppas på en plats för oss transpersoner att studera.

Sonum tillägger väldigt tyst att den här platsen är hennes fristad.

– Här är vi tillsammans. Här är vi i säkerhet.

Zehra Abid är frilansjournalist bosatt i Pakistan. Mobeen Ansari är frilansfotograf i Pakistan.