Det finns ingen återvändo

Nyheten om den 22-åriga kvinnan Mahsa Jina Aminis (1999–2022) tragiska död i moralpolisens förvar i september förra året blev en gnista som tände eld på en krutdurk och ledde till omfattande protester runt om i Iran. Man skulle kunna likna händelseutvecklingen med att sticka hål i en varböld som fått varhärden att tömmas på allt sitt innanmäte på en och samma gång. Liknelsen illustrerar bakgrunden till den explosionsartade utvecklingen.

På samma sätt som en varböld bildas efter en infektion med sådana symptom som rodnad, svullnad, ömhet, pulserande smärta och ansamling av var under en längre period fanns ett stort uppdämt missnöje under ytan i Iran bland iranska kvinnor och framför allt de unga kvinnorna. Liknelsen visar också att de massiva demonstrationerna inte kom som någon blixt från klar himmel. De bottnade i stor vrede och frustration mot det auktoritära teokratiska styret i Iran. 

»På 1930-talet tvingade den auktoritäre kungen Reza shah kvinnor att ta av sig slöjan på offentliga platser i Iran«

Den iranska moralpolisens brutala behandling av unga kvinnor på gator och torg, den djupa ekonomiska krisen och sist men inte minst det politiska förtrycket i Iran hade skapat en explosionsartad situation. Det var mot denna bakgrund som den unga kvinnans tragiska död blev en utlösande faktor som fick glöden under askan att ta ordentlig fyr och släppte loss ansenliga sociala krafter som ledde till ett okontrollerat vulkanutbrott i landet.

Förtrycket mot kvinnorna begränsas inte till den påtvingade slöjan. Efter revolutionen 1979 infördes en rad lagar och förordningar som inskränkte kvinnors fri- och rättigheter och deras rörelsefrihet. Slöjtvånget var ett svar på den statliga moderniseringskampanjen i Iran under 1930-talet. Den dåvarande auktoritäre kungen Reza shah tvingade kvinnor att ta av sig slöjan på offentliga platser. Kvinnor som inte hörsammade slöjförbudet trakasserades av polisen. Det ledde till omfattande protester som slogs ner blodigt. Den generation islamister som själva hade sett sina kvinnliga anförvanter förnedras av poliser på gator och torg på 1930-talet ville nu ge igen efter maktövertagandet 1979. Deras vilja att införa slöjtvång för kvinnor bottnade också i en i grunden patriarkal och misogyn kvinnosyn.

I båda fallen var det män i maktposition som bestämde över kvinnors kroppar. Slöjtvånget efter 1979 togs inte väl emot av en majoritet av landets kvinnor. Efter en rad organiserade protester som slogs ner brutalt övergick protesterna till någonting som skulle kunna liknas vid en icke-rörelse vars främsta kännetecken var att iranska kvinnor visade sitt motstånd mot tvånget i oorganiserade former. De bröt mot påtvingade regelverk eller påbud och normer som styrde deras vardagliga liv. Istället för att underkasta sig slöjtvånget bjöd de på olika former av motstånd på en vardaglig nivå genom att uppträda i det offentliga rummet utan att följa de statliga och påtvingade normerna.

»De iranska kvinnorna kommer förr eller senare att uppnå sina mål och bana väg för jämställdhet och frigörelse.«

Ett exempel är kvinnors målmedvetna arbete med att ta sig fram i traditionellt manliga arenor i det iranska patriarkala samhället genom att utbilda sig och kvalificera sig för jobb som tidigare var avsedda för män. Andra exempel är vägran att bära slöja på offentliga platser eller låta sjalen, huvudduken, sitta löst över huvudet, välja kläder, musikstilar, frisyrer, umgängesformer, sexuella relationer etcetera, som bryter mot sociokulturella och religiösa patriarkala normer. Den gemensamma nämnaren för deras handlingar är att de bryter mot statligt sanktionerade normer.

De iranska kvinnornas lågintensiva och ständigt pågående civila olydnad har trots sin oorganiserade karaktär en tydlig målsättning; nämligen att åstadkomma genomgående förändringar i det iranska samhället. Deras strävanden nådde sin kulmen med protesterna hösten 2022, men trots att demonstrationerna slogs ner verkar det inte finnas någon återvändo. De iranska kvinnorna kommer förr eller senare att uppnå sina mål och bana väg för jämställdhet och frigörelse.

Mohammad Fazlhashemi är professor i islamisk teologi och filosofi vid Uppsala universitet.