Den svenska skammen

Skam, förödmjukelse och kränkningar hör till det centrala i människors livsåskådning och livserfarenhet runtom i världen. Det skriver den norska professorn i socialantropologi Unni Wikan i sin bok En fråga om heder som kom 2004. Hedersvåld handlar om att bemästra, eller ge intryck av att bemästra, sin livssituation genom kontroll av någon annan.

En fråga om heder handlar främst om den yttersta extremen av hedersnormers konsekvenser: hedersmord. Unni Wikan följer tre rättsfall, analyserar dem och sammanställer internationell forskning som konstaterar: hedersmord har sin grund i specifika föreställningar som förekommer inom alla världsreligioner, men bara inom vissa miljöer. Hedersmord finns dokumenterade bland såväl kristna som muslimer, hinduer och buddhister.

»I ett Sverige för inte så länge sedan var kvinnor som ens rörde sig i det offentliga rummet konnoterade med sexuell lössläppthet eller prostitution. I dag rör vi oss fritt. Eller?«

Skamkultur, hederskultur och kontroll av (framför allt) kvinnors sexualitet är inga väsensskilda begrepp. De hänger nära samman och de finns inte i särskilda länder, religioner eller grupper. De finns överallt. Men skammen drabbar inte hedern förrän den blir offentlig. Skammen går därför att uthärda – om den inte blir offentlig. Förödmjukelse är möjlig att leva med – förutsatt att den förblir en privatsak.

Att mörda en dotter, son, syster, bror eller hustru för att rentvå sig från den »skam« hen dragit över familjen hör till sällsyntheterna också i samhällen eller grupper där hedersmord har en tradition. I de flesta fall hittar familjen andra, mindre brutala, lösningar. Men hedersmord förutsätter en publik. En familj eller kollektiv kastar av sig skammen – i förhållande till den publiken.

Hedersnormer ingår i en struktur där kollektivets rättigheter står över individens, och där individen har en plikt att underkasta sig. Studerar vi Sveriges historia ser vi att skammen löper som en röd tråd. Men skammen i förhållande till sexualiteten är inte heller bara historia.

I Uppsala nya tidning vittnar Malin Nauwerck 2010, i essän Var går gränsen, om sina egna sexuella erfarenheter och analyserar hur de bottnar i skam. Hon skriver:

Jag är törstig och kissnödig, äcklig och otillräcklig. Hans instruerande röst börjar irritera mig: gör såhär så blir det skönare (för honom alltså), försök sitta upp så att jag kan se dina bröst, nej inte sådär – skrik! Jag vill höra dig skrika.

Nauwerck beskriver hur hon upplever sig som den sista i en lång rad av kvinnor som genom historien aldrig väntat sig något av män. Hon konstaterar att skammen är dubbel: förnedringen i att kompromissa om den egna upplevelsen – och en känsla av att dessutom ha »förtjänat« förnedringen – eftersom hon inte kan få sig själv att komma av det han gör med henne. Samtidigt finns ytterligare en dimension av skam; hon är en »dålig« feminist som hellre smickrar mannens ego än odlar en självständig, politiskt korrekt sexualitet. Den skammen gör det svårt att prata om problemet.

Tidigare i år kom antologin Sexualpolitiska nyckeltexter, som ger en inblick i hur sexualitet förståtts, praktiserats, politiserats och förändrats – framför allt i Sverige men med vissa internationella utblickar – från 1600-talet till idag. Fram träder en bild av hur olika former av skam runt sexualitet bottnar i en syn på fortplantningssexualitet som det naturliga,

gudfruktiga och hälsosamma – och självklart endast inom ramen för äktenskapet. Kyrkan har varit en konservativ kraft. Kyrkan har straffat. Individen har fått underordna sig kollektivet. Det är inte olikt det vi i idag kallar hedersnormer.

I antologin Undantagsmänniskor, som skildrar hbtq-historien, förtydligas skammens struktur i samhället. Att inte leva upp till vad som förväntas av att vara »man« eller »kvinna« har ofta förståtts som att inte vara riktigt mänsklig. Denna villkorade mänsklighet har drabbat både homo, bi-, transpersoner och andra som samhället velat distansera sig ifrån. Frysa ut. Straffa. För att upprätthålla sin egen »normalitet«. Eller heder, om en så vill.

Men från 1600-talet tills idag har mycket förändrats. Varför, och hur? En viktig aspekt är att den som tilldelas skammen gjort sig mänsklig inför majoritetssamhället; kvinnor, barn, hbtq-personer – vägrar kollektivt att uppfattas som omänskliga. Ingen är mindre människa för att den avviker från det förväntade i sitt samhälle. Och öppenhet om egna tankar och känslor har spelat en avgörande roll för att bryta upplevelsen av skam och förtryck, inte minst i hbtq-historien.

Det som betraktas som normalt, icke-skamligt, är varken statiskt eller stabilt. Det omformuleras ständigt och är beroende av olika sammanhang. I ett Sverige för inte så länge sedan var kvinnor som ens rörde sig i det offentliga rummet konnoterade med sexuell lössläppthet eller prostitution. I dag rör sig de flesta av oss fritt.

I höst hade filmen Flocken premiär. Den skildrar ett litet svenskt samhälle som på ytan ser ut att vara en idyll. Men när Jennifer anklagar en skolkamrat för våldtäkt ändras allt. Ryktet sprider sig snabbt och allt fler i den lilla byn blir övertygade om att hon ljuger. Det blir början på en hetsjakt där ett helt samhälle vänder sig emot Jennifer och hennes familj. Parallellen till verklighetens historia i samhället Bjästa är påfallande.

Den som berättar om våldtäkt riskerar – fortfarande – att betraktas som den skamliga; för att hen kräver upprättelse för det hen utsatts för.

Advokaten Elisabeth Massi Fritz, som under många år varit målsägarbiträde i en rad våldtäktsrättegångar, har så till den grad tröttnat på hur våldtäktsoffer skuldbeläggs och hur de får frågor om till exempel underkläderna, att hon nyligen speglade situationen under en rättegång. Hon skriver på sin Instagram:

Jag bad förövaren beskriva sina kalsonger ingående i ett förhör och fick frågan vilken betydelse dessa har i målet. Mitt svar blev »lika stor betydelse som min klients trosor« herr ordförande.

I en avhandling som kom ut i år har Linnea Wegerstad, doktor i rättsvetenskap, studerat brottet sexuellt ofredande och konstaterat att domstolarna är mer restriktiva när det gäller att döma för sexuellt ofredande, än för ofredande. Jag ringer upp för att diskutera varför det är ett samhällsproblem. Hon svarar:

– Det beror hur du ser på sexualbrott. Utifrån en feministisk analys görs ingen stor skillnad på våld och sexuellt våld mot kvinnor, det är olika uttryck för nedvärderande av kvinnor på samma skala. Det sexuella används som ett medel för att objektifiera, kränka och påföra skam.

När den norska professorn Berit Ås formulerade fem härskartekniker för 40 år sedan var påförande av skuld och skam en av dem. Den gäller än idag. Att frysa ut, och kalla den som berättar om våldtäkt för lögnare, blir en strategi för att skenbart upprätta den utpekade gärningsmannens heder. Filmen Flocken blir, i sin tur, en strategi för att upprätta den våldtagnas heder.

»Det sexuella används som ett medel för att objektifiera, kränka och påföra skam.«

Abortfrågan är ett annat belysande exempel på hur öppenhet kan få en skamkultur på fall.

Våren 2015 reser jag till Irland för att skriva om abortmotsåndet i landet. Jag finner att det är vacklande. Flera opinionsundersökningar har gjorts som visar att allt fler vill tillåta abort, åtminstone under vissa omständigheter. Varför denna omsvängning? Jag intervjuar ett stort antal människor och de ger liknande förklaringar. Det handlar framför allt om två faktorer:

– Den katolska kyrkans makt har minskat, på grund av alla avslöjanden om sexskandaler. En annan förklaring är att allt fler känner någon som gjort abort och allt fler berättar om det för sin familj och sina närmaste. Det blir till slut en »kritisk massa«; på tio år har ungefär 100 000 irländska kvinnor gjort abort, förklarar Labour-senatorn Ivana Bacik.

Sinéad Corcoran, aktiv i Abortion Rights Campaign upprepar samma argument:

– Kyrkan har tappat greppet. Den yngre generationen har ett mer globalt perspektiv.

Eftersom ARC förstått hur centralt det är att prata öppet om aborter och därmed bryta föreställningen om att det skulle vara något skamligt, arrangerar de samtalskvällar där kvinnor delar med sig av sina erfarenheter och tankar runt abort.

Irish Family Planning Association, IFPA, har utifrån samma analys producerat en film som sprids via Youtube, som understryker att den som gör abort är precis vem som helst i din närhet: Din mamma, din kusin, din granne, din syster…

»Skammen växer till ett självhat om den hålls instängd i den egna kroppen. I tystnaden kan skammen växa. I ljuset spricker trollet.«

Transkvinnan Johanna Marseille, som har startat Twitterkontot @TheMegaBitch säger att hon gjort det inte minst för att bryta tystnaden om allt hat hon mött och hur det får henne att känna.

– Nätet är min katalysator. Jag skriver om självhat och självmordstankar. Jag har använt Twitter och Instagram för att få berätta om alla gånger man har blivit misshandlad och självdestruktiva beteenden. Jag har kräkts ur mig allt, säger hon när hon framträder i en inomfeministisk paneldebatt om näthat i maj 2015.

Moderatorn, Aleksa Lundberg, lägger till:

– Jag har jättemycket internaliserad transfobi. Det är rent hat mot mig själv som transperson.

De väljer att tala öppet om upplevelsen av skam. De vet att skammen växer till ett självhat om den hålls instängd i den egna kroppen.

Öppenheten är en överlevnadsstrategi.

Det hat, hot och risk för våld som transpersoner utsätts för kan också kopplas till heder – majoritetssamhällets strävan att upprätta sin heder genom att straffa avvikaren.

Skamkulturen må vara universell, och upprättandet av heder genom våld och kontroll likaså. Men

samtidigt får vi inte blunda för att vissa unga människor – som inte själva valt livsstilen – i dag påtvingas hedersnormer som begränsar deras liv, på ett sätt som inte drabbar alla.

En undersökning från Stockholms universitet visar att 23 procent av alla flickor lever med en oskuldsnorm i Sverige. Bland flickor med två utlandsfödda föräldrar lever 45 procent, nästan varannan, med en oskuldsnorm och var tredje får inte ha killkompisar.

»Det hat, hot och risk för våld som transpersoner utsätts för kan också kopplas till heder.«

Azam Qarai, verksamhetschef för Linnamottagningen, en organisation som jobbar praktiskt mot hedersrelaterat förtryck, är inte förvånad när hon hör dessa siffror. Hon berättar att Linnamottagningen har kontakt med unga tjejer som har hotats till livet – för att en kille från skolan skickar ett sms med en fråga om läxor.

Det är en verklighet som varken ska ignoreras eller användas som slagträ i en Vi och Dom-diskurs.

– Utmaningen för oss är att bevisa problemets omfattning för politiker och makthavare, och dessvärre för en hel del feminister också, säger Azam Qarai.

När jag läser Fataneh Farahanis avhandling Diasporic Narratives of Sexuality, i vilken hon intervjuar kvinnor med iranskt ursprung om sexualitet i Sverige, slår det mig framför allt hur öppet och fritt från skam flera av kvinnorna talar om allt ifrån sex till mens med sina döttrar – långt friare än min svenskfödda mamma någonsin gjorde med mig.

Vi kan aldrig dra alla från en grupp eller ett land över en kam. Men vi kan inte heller låtsas att hedersförtryck inte existerar i Sverige.

Rebecka Bohlin är frilansjournalist, författare och instruktör i feministiskt självförsvar.

Läs mer

+ En fråga om heder, Unni Wikan (Ordfront)
+ Undantagsmänniksor En svensk HBTQ-historia med utblickar i världen, Svante Norrhem, Jens Rydström och Hanna Markusson Winkvist (Studentlitteratur)
+ Sexualpolitiska nyckeltexter, Klara Arnberg, Pia Laskar och Fia Sundevall red. (Leopard förlag)
+ Skyddsvärda intresssen & straffvärda kränkningar.Om sexualbrotten i det straffrättsliga systemet med utgångspunkt i brottet sexuellt ofredande, Linnea Wegerstad (Lunds universitet)
+ Diasporic Narratives of Sexuality: identity Formation among Iranian-Swedish, Fataneh Farahani (Acta Universitatis Stocholmiensis)
+ Hedersvåld som politiskt begrepp, Edda Manga (publicerad 8/2 2013 Feministiskt Perspektiv)