»Den största patriarken är ockupationen«

»Jag skulle inte säga att det fanns något som var särskilt normalt med min uppväxt«, säger Amanda Manasra om sina första 15 år i ett flyktingläger, Dheisheh, strax utanför Betlehem.

– Å andra sidan, vem kan definiera vad som är en normal uppväxt? Mitt hus, min familj är utgångspunkten för hela mitt politiska liv och kamp. Det mesta definieras från mitt liv och mina år där.

Framförallt handlar det om muren. Den dagliga påminnelsen som hon ser från de flesta platser där hon rör sig i vardagen på Västbanken. Som barn till övertygade vänsterpolitiska och feministiska föräldrar, som satsade allt på ge henne och syskonen utbildning, fick hon ändå en bra grund.

»Vi pratar sällan om frågor om kön och sexualitet särskilt öppet i samhället. Här finns en syn på att de inte är så viktiga.«

Dheisheh är en av de äldsta flyktingförläggningarna för palestinska flyktingar. När Amanda var 15 flyttade hon till ett universitet närmare huvudstaden Jerusalem. Där började hennes engagemang för feministiska frågor och idag tillhör hon Palestinas yngre generation av feminister. Förutom ett partipolitiskt engagemang i vänsterpartier som PPP (det gamla palestinska kommunistpartiet) ser hon och hennes kollegor som besöker Stockholm under några vårdagar i april, det feministiska arbetet som något som formuleras utanför de traditionella partistrukturerna.

– Vi pratar sällan om frågor om kön och sexualitet öppet i samhället, säger hon.

– Här finns, precis som på många andra platser, en syn på att de inte är så viktiga, eller att de riskerar att ta fokus från huvudfrågan; kampen mot ockupationen. Det gör också att många queera röster har gett upp i kampen mot religiösa och patriarkala krafter här. Men den största patriarken är ju och förblir ändå ockupationen.

»Ockupationen och kampen mot den genomsyrar varenda del av mig och mina landsmän.«

För Amanda och flera med henne har de feministiska och queera frågorna väckts via universitetsstudier. I antologin ”The case for sanctions against Israel” skriver Haneen Maikey om den palestinska queera rörelsens framväxt som en berättelse om att samlas kring erfarenheter av att leva både i ett traditionellt samhälle och under ockupation. ”Det är en stor utmaning att på en sådan plats kräva utrymme för frågor som kvinnors rättigheter, köns- och sexuella rättigheter och minoriteter”, skriver hon.

– Ockupationen och kampen mot den genomsyrar varenda del av mig och mina landsmän, säger Amanda.

– Vi lever i spåren av den i allt – när vi handlar maten som är mycket dyrare än för israeler, använder transporter som är sämre, går igenom ständiga check points med alla friktioner som det innebär eller när vi plockar upp våra id-kort och läser den hebreiska texten eftersom vi har ett id-system skapat för Israel, inte för det palestinska folket. Allt utgör det en del av en vardag som påminner mig om var jag befinner mig och hur min kamp måste

»Under första och andra intifadan var många fler kvinnor engagerade i den politiska kampen än idag. Kvinnor är många gånger mer kreativa och bättre på att mobilisera motstånd.«

Men det handlar också om att få in fler erfarenheter i det politiska livet, säger hon. Under första och andra intifadan (se faktaruta nedan) var många fler kvinnor engagerade i den politiska kampen än idag. Det måste förändras, kvinnor är många gånger mer kreativa och bättre på att mobilisera motstånd, säger hon.

– Kvinnor tänker på andra sätt, de har andra erfarenheter, inte av biologiska skäl förstås, men för att deras erfarenheter av att ha sett sina pappor, bröder och andra män bli förnedrade i check points, försöka göra motstånd och sen komma hem och ta ut sin förnedring på kvinnor. Det gör att kvinnor många gånger har ännu mer kraft och har den yttersta erfarenheten av hur destruktivt livet blir av ett liv under ockupation.

– Den starka utsatthet vi lever under på Västbanken med fattigdom, arbetslöshet, stress över att inte kunna röra sig fritt gör att livet får annan prioritet. Många lever i ständig rädsla och med posttraumatiska stressymptom. Allt påverkar vilken kamp vi orkar driva. Den som inte har arbete, saknar utbildning, som är sjuk och inte får medicin orkar säkert inte slåss för feministiska eller queera rättigheter.

Att slåss för sexuella frihetliga frågor för alla och jämlikhet utifrån kön och könsidentitet går ihop med att slåss mot ockupationen, lyder Amandas grundläggande politik. Men framförallt handlar det om att tänka framåt. Om att hålla idéer levande om att ett annat samhälle är möjligt.

– Vad händer med våra liv om vi inte kan föreställa oss ett liv i frihet, bortanför ockupationen? Vi kan inte bara vara en nation upptagna vid den. Vi måste arbeta med alla frågor, då är vi mer redo den dag vi också får uppleva demokrati.

Text Anna-Maria Sörberg, frilansjournalist

Foto Carolina Hemlin

Läs mer

FAKTA Konflikten

+ Israel-Palestina-konflikten har pågått mellan Israel och palestinska araber ända sedan staten Israel grundades 1948 på palestinsk mark. Sammandrabbningarna mellan palestinier och israeler har sedan dess varit extremt många och blodiga och kostat oändliga människoliv.

+ 2002 började en mur byggas av Israel som sträcker sig långt in på Västbanken och gör delar av landet otillgängligt för palestinierna. Muren har fördömts av FN bland annat. Byggandet av judiska bosättningar på Västbanken och östra Jerusalem (staden som palestinierna räknar som sin huvudstad) är ett av de största hindren i fredsförhandlingar mellan Israel och Palestina och strider mot internationell rätt.

FAKTA Intifadorna

+ Det första palestinska upproret som kallas intifadan mot den israeliska ockupationen skedde 1987 och ledde bland annat fram till det så kallade Osloavtalet.

+ Den andra intifadan var det palestinska upproret mot Israels ockupation 2001 och drog igång efter den besvikelse som palestinierna upplevde då den Palestinska stat som Osloavtalet innehållit aldrig upprättades.