Den irakiska björnen

@Growlr

Gaycommunityt för björnar* är nästan tomt i Sverige. Ibland kommer jag i kontakt med folk i grannländerna, särskilt i Norge och Danmark. Men då, i augusti 2016 – jag låg redan i sängen – fick jag ett meddelande på Growlr. Jag öppnade appen och läste: »Jag är så himla inne på killar från Mellanöstern. Var bor du sexy?«

Det kom från ett dolt konto, utan profilbild eller annan information. Dessutom befann sig personen tio mil från mitt hem i Göteborg. Jag brydde mig inte om det. Ibland får jag den här typen av meddelanden på helgerna från fulla människor som är ute efter tillfälligt sex. Jag skulle precis stänga ner appen när en bild dök upp bredvid meddelandet. Det var en bild på en typisk mellanösternkille. Tjocka svarta ögonbryn, mörkt långt skägg, turkisk mustasch och håriga axlar.

@What’s App

Det var svårt att få hans telefonnummer; det tog veckor av försök. Han var rädd för att prata om sig själv eftersom han bodde på ett asylboende i Ullared, särskilt när jag presenterade mig själv som journalist och berättade att jag sökte vänner eller personliga berättelser till mitt arbete.

Jag såg rädsla, ensamhet, sorg och undertryckt sexualitet mellan raderna.

Som bög från Mellanöstern som själv var asylsökande för bara ett par år sedan, förstod jag hans rädsla för medierna. Jag hade tålamod tills han kände sig avslappnad nog att avslöja sin riktiga identitet. Han bestämde sig för att lägga upp ett foto på sina björnkonton på sociala medier och kallade profilen »Iraqi Bear«.

Vi hade en del gemensamt: Att vara bög, bakgrunden, kulturen, språket, etniciteten och framför allt – erfarenheten av att leva på ett asylboende medhomofoba rumskamrater. Vi blev vänner. Jag bjöd hem honom till Göteborg för att låta honom träffa min partner och mina vänner.

»Jag såg rädsla, ensamhet, sorg och undertryckt sexualitet mellan raderna.«

@Göteborg, september 2016

Det var första gången han var i Göteborg. Jag väntade på centralen, han vinkade från en annan perrong. En rund kille klädd i en XXL-tröja och jeans; inget avslöjade att han var bög förutom en mörk sexuell humor kring män. Besöket skedde bara tre veckor före hans intervju med Migrationsverket. Han behövde någon som lyssnade och som fick exilen att kännas trygg.

Den irakiska björnen jobbade som sminkförsäljare i hemlandet och är väldigt förtjust i mode och skönhet.

– Jag kunde stå framför spegeln hela dagarna och borsta håret, sa han till mig.

Tidigare, i Bagdad, hade han långt hår och en helt annan stil. Han var besatt av accessoarer och färgglada hattar. Plötsligt klippte han av sig håret och slutade att styla sig. 2014 började okända grupper nämligen jaga män med långt hår och tajta kläder. Han var rädd att bli hotad eller dödad.

Hans rumskamrat på asylboendet i Ullared var en 55-årig konservativ man, även han från Irak. Han gillade inte björnen, tyckte att han var feminin och bara för mycket. Han kommenterade alltid hans beteende och störde honom med frågor: Varför har du så fint hår, som en tjej? Hans uppträdande förflyttande den irakiska björnen tillbaka till den homofoba miljö han hade flytt ifrån. Han började agera så strejt han kunde.

– Jag är en främling och känner mig ensam på ett ställe fullt av folk, beskrev han sitt liv på asylboendet.

Den irakiska björnen lever i två exiler, den första är i homosexualiteten på en plats som asylboendet, och den andra är i Sverige.

Han hade ett distansförhållande med en irakisk kille. De hade gjort resan till Europa tillsammans, men av olika skäl hade pojkvännen valt att söka asyl i Finland. De hade kontakt varje dag, skickade bilder och pratade om sina nya liv, och drömde om framtiden.

Under besöket i Göteborg var han väldigt ivrig och glad. En advokat hade lovat att försöka hjälpa honom att få tre års uppehållstillstånd i Sverige. Intervjun med migrationshandläggaren var den 27 oktober 2016.

@Helsingfors, oktober 2016

Jag träffade hans pojkvän när jag besökte Finland, han var redan en del av samhället där och hade en hel del finska vänner. Vi sågs på hans jobb; han var servitör på ett kafé och jobbade på en bar för björnbögar i Helsingfors. Jag blev imponerad av hans personlighet, han var väldigt social och snäll och jag hörde av hans vänner som hängde på kaféet att han jobbade hårt och alltid var extremt vänlig. Han hade uppenbarligen ett bättre liv och bättre utsikter än den irakiska björnen. Även han väntade på sitt uppehållstillstånd,med det skulle han kunna besöka sin partner i Sverige.

Den irakiska fotomodellen hittades mitt i stan, full av knivhugg, mördad under oklara omständigheter.

@Hemma, juli 2017

Jag var hemma i Göteborg och läste om den irakiska fotomodellen Karar Nushi som blivit brutalt mördad i Bagdad för att han var »så snygg«. Han hittades mitt i stan, full av knivhugg, mördad under oklara omständigheter. En av hans vänner skrev på sociala medier att de trodde att han blivit mördad på grund av sitt sätt att klä sig, sitt långa hår och sin vänskap med kvinnliga skådespelerskor.

Jag tänkte omedelbart på den irakiska björnen och vad han hade berättat om den typen av brott i Bagdad. Jag ringde honom. Hans röst lät bruten på telefon, och det var dålig

mottagning.

– Migrationsverket avslog min asylansökan, och det är slut med min pojkvän, sa han.

@Halmstad, oktober 2017

Migrationsverket flyttade honom till ett annat asylboende, Halmstad var närmaste ort, och vi träffades där. Han tog med mig till sitt favoritfik. Dörren var täckt med välkomstfraser på en rad språk: Välkommen, Welcome, Marhaban, Witamy etc. Som en signal att alla sorters människor var välkomna. Jag kände nästan inte igen honom, han hade gåttner i vikt. När han tog av sig solglasögonen såg ögonen annorlunda ut, sorgsna och fyllda av tårar.

– Jag har förlorat allt, började han samtalet.

Den 14 februari det året hade han suttit i sitt rum på asylboendet och känt sig ensam och ledsen. Det var den första alla hjärtans dag efter att pojkvännen gjort slut.

– Kärleken försvann med avståndet, sa han. Samma dag fick han ett brev från sin migrationshandläggare, med avslag på asylansökan.

– En kärlekens dag, sa han ironiskt.

Två år på asylboendet var nog för att få honom att förlora sig själv, han agerar som en strejt man för att skydda sig själv i en homofob miljö. Han har tappat sin identitet, sin personlighet och sin självkänsla.

– Jag spelar alltid en roll, jag är som en skådespelare.

Efter två år härinne känner jag inte igen mig själv. Inte ens spegeln gör det, sa han. Och tillade:

– Migrationsverket trodde inte på att jag var bög.

Khaled Alesmael är journalist och författare.

Illustration Jenny Mörtsell

Översättning från engelska: Kristina Lindquist

Teckna en prenumeration och få en fin premie – bok eller tygkasse!

Trevlig läsning!

Läs mer

Jag är verkligen inte lycklig här (Ottar 2017)

Min underjordiska revolution (Ottar 2016)