»Den här boken är ofantligt viktig«

Hur uttrycker man kärlek när orden för den saknas? Det är en central fråga i Jonas Gardells nya bok Ett lyckligare år; en dramatiserad historisk skildring i form av två berättelser. De utspelar sig i olika tidsepoker, men är tematiskt sammanbundna.

– För att kunna vara stolt för vad du är måste du ha ett ord för det. Det är vad det handlar om. Men jag hoppas också att boken kan läsas som en kärleksroman, säger Jonas Gardell.
Den första delen skildrar Pontus Wikners kärleksmöten under studentåren i Uppsala och de medföljande kvalen. Pontus – som senare ska bli en känd filosof – lever i mitten av 1800-talet, en tid när homosexualitet inte fanns i den svenska ordboken, och samkönat sex i likhet med tidelag ansågs vara otukt mot naturen. Innan sin död samlar Pontus Wikner sina dagböcker och ett självbekännande manifest i en blecklåda som tidigast får öppnas 50 år senare – eller när hans fru och två söner har avlidit.

Bokens andra del utspelar sig i början av 1970-talet då en grupp ungdomar i Örebro går samman för att kämpa för sina rättigheter med medborgarrättsrörelsen som förebild.
– Båda delarna lav boken lyfter fram unga människor som inte längre går med på att deras liv måste gestaltas på det sätt som samhället säger dem; som känner att deras liv, deras kärlek och längtan efter att vara lyckliga inte borde vara så omöjliga. Och utifrån sin tids möjligheter gör de vad de kan för att föra sin kamp.
– På 1800-talet skedde det genom en låst blecklåda. Ett oerhört mod måste ha krävts bara för det. På 1970-talet sätter Vanja och Kerstin in en förlovningsannons i Aftonbladet och blir utställda, lite som på cirkus eller freakshow. Men de gör det ändå, säger Jonas Gardell som hoppas att hans beundran för huvudpersonerna lyser igenom.

»För att kunna vara stolt för vad du är måste du ha ett ord för det. Det är vad det handlar om. Men jag hoppas också att boken kan läsas som en kärleksroman.«

Jonas Gardell

– Pontus Wikner skriver att han ur sin grav måste ropa på barmhärtighet för sina bröder. Jag är djupt berörd av honom och av Ronny, Kerstin och Vanja – för min kamp fortsätter ju efter deras.
– En fråga som man måste ställa sig blir då: är det lyckliga året här nu? Eller var det 1971? Eller väntar vi fortfarande på det?

En viktig ambition med Ett lyckligare år är att dokumentera, lyfta fram och levandegöra homosexuellas historia i Sverige, som i Gardells tidigare i Torka aldrig tårar-svit. Jonas Gardell hoppas att boken blir obligatorisk läsning i skolorna.
– Folk ska känna att det här är en historia de MÅSTE känna till. Den ska inte längre ska vara osynliggjord.

»Kerstin och Vanja är utraderade från historien, som kvinnor alltid har en tendens att bli.«

Ett lyckligare år bygger på historiska källor – främst intervjuer och Pontus Wikners egna texter och dagböcker. Aktivistgruppen i Örebro var helt okänd för Jonas Gardell innan han började arbetet med boken. Han skriver: »Oförlåtligt nog har vi glömt dem, kärleksparet Vanja och Kerstin och den modige men komplicerade unge man, som vi här kallar Ronny och som faktiskt är den som tar ’Gay Liberation’ till Sverige«.
Det var under researchen som Gardell insåg att kampen inte startade i Stockholm.
– Om du läser historieböcker om svensk homosexualitet är Örebrospåret nästan helt borta. Kerstin och Vanja är utraderade från historien, som kvinnor alltid har en tendens att bli. Och man skriver Stockholmshistorien först och främst.

Även om samkönat sex på 1970-talet inte längre är brottsligt och homosexuell kärlek »bara« betraktade som en sjukdom, saknades en gemensam identitet, menar Gardell, och homosexuellas förväntningar var oerhört lågt ställda. Han menar att det idag är svårt att förstå – men viktigt att minnas – i vilken blindo de famlade.
– Hur ska man säga att du ska vara stolt? Stolt över att vara bögjävel, en pervers människa som ska skjutas? Eller en ensam kvinna på landet som tror att du är ett felskapt missfoster och den enda i hela världen.
Jonas Gardell återger hur Ronny i boken går ut i parken för att mana homosexuella till kamp, varpå han blir hotad och misshandlad eftersom de andra menar att de visst är sjuka och borde vara glada att de överhuvudtaget får finnas.
– Man förstår ju vilken oerhörd smärta det är. Han, Vanja och Kerstin slåss emot ett så kompakt mörker.

»De åkte 50-60 mil för att en enda kväll stå gömda bakom ett fönster och kanske få se en annan homosexuell från ryggen. Det ska ingen någonsin mer behöva göra.«

Jonas Gardell

Jonas Gardell berördes allra starkast av beskrivningen av RFSL Umeås samkväm i en lokal på hotell Margareta under 1970-talet. RFSL får veta av hotellpersonalen att det finns personer som inte kommer på träffarna men som tar in och begär rum över innegården.
– Ingen vet vilka de är. Idag är de döda och har gått in i glömskan. Men de åkte 50-60 mil för att en enda kväll stå gömda bakom ett fönster och kanske få se en annan homosexuell från ryggen. Det ska ingen någonsin mer behöva göra. För mig är det svaret på varför den här boken är så ofantligt viktig, säger Jonas Gardell.

Text Karin Elfving

Bilder Norstedts