»De vill skära halsen av mig«

Kashas smala ben sticker ut genom shortsen. Hennes sneakers har bytts ut mot flip flops. De långa dreadlocksen är gömda i en mössa. Hon dansar nerför stentrappan på en så osannolik plats som ett 1700-talsslott i Salzburg. I slottet Leopoldskron spelades musikalfilmen The Sound of Music in 1965. Kasha har sett den varje jul sedan hon var liten och när vi går i trappan spelar hon upp scener ur filmen.

Hon är i Österrike för att delta i en veckolång internationell konferens om hbtq-frågor. De 60 deltagarna kommer från 33 länder och Kasha är en av organisatörerna.

Det är juni och de senaste veckorna har hon rest till Tyskland och Norge för sammankomster om mänskliga rättigheter. Efter den här konferensen i Österrike mellanlandar hon hemma i Kampala innan hon åker på en tre veckor lång resa till New York där hon är Grand Marshal – en slags ceremoniell kung eller drottning – i årets Pridefirande tillsammans med de brittiska skådespelarna Derek Jacobi och Ian McKellen samt aktivisten J Christopher Neal.

Hon har blandade känslor när hon åker i en nercabbad bil i den enorma New York-paraden. Den massiva hyllningen är överväldigande. Samtidigt blir kontrasten mot hatet i hemlandet tung. Hon är glad att hon har sina amerikansk-ugandiska vänner med i tåget. Efter New York är det dags att åka hem och planera Uganda Pride.

Kasha Jacqueline Nabagesera har blivit känd världen över som en representant för Ugandas hbtq-rörelse. Ingen annan hbtq-person har gjort så starkt intryck på världens ledare som hon. Kasha har talat i både EU och FN och hon har varit gäst i Sveriges riksdag flera gånger. Hon har fått otaliga priser och utnämningar, från tidningen QX hederspris till Amnesty Internationals mest prestigefyllda människorättspris i grundaren Martin Ennals namn.

Hon kommer från ett mycket fattigt land, utan kust, mitt i Afrika. Det är ett land som formats av kolonialismen och där religionen har ett starkt grepp om befolkningen. I Uganda finns Nilens källa, regnskog och gorillor. Men också enorma flyktingläger för människor som flytt krigen i Kongo och Sydsudan – och för internflyktingar som flytt från den terror som Joseph Konys »Herrens motståndsarmé« utövat.

I detta land har Kasha tillsammans med andra aktivister byggt upp en hbtq-rörelse som inte har någon motsvarighet i övriga Afrika. Arbetet hon lagt ner, som lett till utmärkelserna och uppmärksamheten, har kommit till ett högt pris. Hon lever under ständigt hot.

– Till och med när jag var på mänskliga rättighetskonferensen i Tyskland i förra veckan blev jag hotad av afrikanska och arabiska deltagare.

– Det var fem afrikaner som närapå ville döda mig. Men jag sa: My God, ni är bara fem stycken, jag är van vid att tusen hotar mig.

»Jag har förlorat så många vänner från de första åren. Det är bara två kvar. Resten har antingen dött eller lämnat landet. Nu är det ofta ensamt.«

Hon fnissar. Hoten är vardag. Hon har till och med överfallits på Centralstationen i Stockholm. Av ugandier som hävdade att hon och kollegerna sålt sig till mzungus (vita) i väst.

Någon »komma ut-historia« har hon inte. Kasha är lesbisk men hon klev aldrig in i garderoben. Redan när hon var sju år sa en lärare till henne att hon skulle bli utvisad ur Uganda. Hon betedde sig inte som de andra flickorna, men hennes mamma tillät henne att ha samma skoluniform som brodern, för Kasha ville inte ha kjol. Hon var friidrottare och vann många priser på de korta löpdistanserna och i längdhopp.

»Gång på gång blev hon relegerad och fick byta skola. Alltid av samma anledning: hon skrev kärleksbrev till andra flickor.«

Gång på gång blev hon relegerad och fick byta skola. Alltid av samma anledning: hon skrev kärleksbrev till andra flickor. På universitetet studerade hon redovisning och sedan IT och marknadsföring. Hennes mamma kallades dit. Men mamman hade tröttnat på att flytta runt sin dotter. Hon sa att Kasha var sjuk och bad att de skulle låta henne slutföra sina studier. Kasha blev väldigt sårad av att hennes mamma kallade henne sjuk, men det var en taktik.

För Kashas mamma var något så unikt i Uganda som en mor som stödjer sin lesbiska dotter i allt. Dessutom hade Kashas familj pengar, vilket underlättar extra mycket i ett fattigt och korrupt land som Uganda. Familjen är kunglig, Kasha är prinsessa av Buganda. Pappan som bar titeln prins var vice riksbankschef, mamman var en av Ugandas första programmerare, också hon arbetade för riksbanken.

Kasha berättar om uppväxten med en lite skrovlig dov röst. Hon talar med en tydlig ugandisk accent men med ett ordförråd som skiljer sig från den »uglish« (ugandisk engelska) som man annars hör i Kampala.

Hon fick gå kvar på universitetet, men på campus sattes det upp plakat om att man skulle undvika henne. På introduktionen för nya studenter varnade rektorn för att umgås med Kasha.

Året var 1999. Sakta började Kasha bli medveten om att hon och hennes kompisar levde utanför lagen. Ändå var det först 2001 som hon började ta reda på mer. Ett internetcafé hade öppnat på universitetsområdet och hon gick in och sa: Hur kan jag få information om homosexualitet?

– Eftersom jag var så exponerad lärde jag hela tiden känna andra homosexuella. Vi var en grupp tjejer som festade tillsammans. Men först då insåg jag att det vi gjorde var olagligt.

»De flesta andra i gruppen hade kastats ut av sina familjer och kunde inte ta fler risker. Jag var beredd att bli offentlig.«

Kasha fortsatte söka på nätet. Efter att hon hade läst om homosexualitet och Afrika gick hon och söp sig full.

– Jag berättade för mina vänner i baren vad jag hade läst och de tittade på mig förundrat – hur kunde jag inte veta varför de levde dolt?

Gruppen började ta reda på mer om hbtq-frågor internationellt. Och Kasha började studera mänskliga rättigheter på ett universitet i Boston via internet.

De var 40-50 kvinnor som då och då träffades på baren. 2003 blev de outade av tabloidpressen med namn och bild. Efter det blev de attackerade, många blev våldtagna och misshandlade.

– Det var då jag bestämde mig för att bli aktivist. De flesta andra i gruppen hade kastats ut av sina familjer och kunde inte ta fler risker. Jag var beredd att bli offentlig.

– Vi var tre personer som kunde tänka oss det. En var min kusin, och den andra var Victor Mukasa.

Kusinen är DJ i Kampala. Hon har i dag valt att dra sig ur aktivismen. Victor, som är transman, bor numera i New York. De funderade länge på vad de skulle kalla sig. Till slut blev det Freedom and roam Uganda

– Frihet och röra sig fritt Uganda, FARUG. Det var målet, att få vara sig själv utan rädsla.

Gruppen började kontakta människorättsorganisationer i hela världen.

»Vi visste ingenting om aktivism. Många av oss hade inte gått i skolan, de flesta hade kastats ut från sina familjer och var fattiga.«

– Vi fick mycket negativ respons i Uganda, men även en del positiv. Från utlandet var reaktionen: »Äntligen, vi har längtat efter er!« Vi började kalla oss för LGBT (Lesbian, Gay, Bi, Trans, reds. anm.), T:et hade vi med för att vi såg det på internet. Vi visste inte vad det betydde. Inte förrän 2006 började vi tala om könsidentitet.

– Vi visste ingenting om aktivism. Många av oss i FARUG hade inte gått i skolan, de flesta hade kastats ut från sina familjer och var fattiga.

Kasha berättar om hur man inom det ugandiska skolverket ville bekämpa homosexualitet i skolorna. Särskilda »problem« såg man i flick- och pojkskolorna, det är vanligt i Uganda med internatskolor. 2004 gick de ut med ett påbud till alla skolor att de skulle undersöka var det fanns homosexuella. Elever uppmanades att ange kamrater. I en skola var det en flicka – Paula – som hamnade på allas listor av misstänkta homosexuella. Hon förnedrades inför hela skolan, hon pryglades offentligt, och rektorn ringde föräldrarna. Paula begick självmord.

Alla var glada, ingen fördömde det, inte kvinnoorganisationerna, inte regeringen, i radion spelades musik för att fira.

– Detta kunde hända vem som helst av oss. Vi insåg det nu, säger Kasha.

På den här tiden sändes ett populärt radioprogram som handlade om sex och relationer. Kasha och hennes vänner bestämde sig för att höra av sig till dem och fråga om de kunde få göra ett program. Det fick de. De tog emot lyssnarsamtal och diskuterade öppet vad som hade hänt med Paula.

– Vi fick så många galna samtal och sedan skrev tidningarna om oss. FARUG blev kända över hela landet.

Efter det drabbades gruppen av ett stort bakslag. Tidningen Red Pepper bestämde sig för att spionera på dem. En kvinna från tidningen började engagera sig i FARUG. Ingen anade något. Hon var hemma hos Kashas mamma där flera av vännerna bodde. Några månader senare publicerades storyn: »Inside the lesbian den«. Åtta sidor med bilder från Kashas hem, bilder på hennes mamma, på henne och hennes vänner. Journalisten hade till och med stulit bilder från Kashas privata fotoalbum.

»Efter att hon hade läst om homosexualitet och Afrika på nätet gick hon och söp sig full.«

Tidningarna insåg nu att det sålde att skriva om homosexuella. Men materialet tog slut och de började därför hitta på berättelser. De skrev att Kasha hade en skola som lärde ut hur man blir lesbisk. De hittade på att hon hade gift sig i en ceremoni på stranden vid Victoriasjön. De skrev att hon fick massor av pengar från väst för att »rekrytera« unga till homosexualitet.

– De skrev till och med vilken dag vi hade gift oss och vem som var präst! Min mamma blev arg för att jag hade gift mig utan henne men jag sa: jag var ju med dig den dagen, jag har inte gift mig, skrattar Kasha.

Kasha får syn på en gås ute i sjön vid slottet och vi kollar vad den gör. Det kommer folk som ska ha picknick i slottsträdgården. Det är en fantastiskt vacker dag i Salzburg, solen skiner lika starkt som över barnen i Sound of Music. Senare på kvällen samlas konferensdeltagarna i puben i slottskällaren. Kasha är DJ. Hon tar in önskemål på låtar men varvar dem med ugandiska hits.

I Uganda hade män börjat organisera sig i gayorganisationen Spectrum efter FARUGS födelse. 2004 startade Victor Mukasa SMUG, en paraplyorganisation som i dag fungerar som en gemensam röst för hela hbtq-communityt. 2005 var året då den stora kampanjen mot fattigdom – Global Call to Action Against Poverty – reste runt i Afrika. FARUG bestämde sig för att delta, de ville också underteckna uppropet om skuldnedskrivning, de gjorde plakat, kontaktade organisationen och välkomnades. Så kom de till Frihetstorget i Kampala men upptäckte att det inte fanns någon plats för dem att ställa sina saker. Det blev oro bland andra organisationer, de väckte uppmärksamhet, och organisatörerna sa till dem att ge sig av.

Kasha och hennes medarbetare bestämde sig för att rapportera händelsen till internationella organisationer. Att organisationen Action Aid hade kastat ut hbtq-aktivisterna blev pinsamt för dem och de beslutade att bygga upp en kontakt med FARUG.

Två månader senare gjorde polisen en razzia i Victors hus. De arresterade Victors kenyanska vän som var på besök. De tog alla organisationens papper. FARUG bestämde sig för att stämma polisen, och det blev aktivisternas första seger. Domstolen menade att det var ett olagligt ingripande. Men situationen för Kasha blev allt mer osäker. Action Aid beslutade sig för att ta henne ur landet.

– Jag fick välja land och det blev Sydafrika. Jag fick en praktikplats i två år på organisationen Behind the mask. Jag studerade även media där och lärde mig om opinionsbildning i en fientlig miljö.

Tiden i Sydafrika blev en viktig skola för Kasha. Därifrån byggde hon upp FARUG. Det var när hon var där som svenska RFSL kontaktade henne. 2007 bjöds Kasha in till Sverige för första gången.

– Jag fick tala i riksdagen. Sedan bjöd jag in svenska aktivister som kom ner till Uganda i en vecka. Vi startade ett projekt tillsammans som fortfarande pågår. Det är ett fantastiskt samarbete.

2009 skickade Kasha en grupp aktivister till Sverige, för första gången var det en homosexuell man med, och han stannade kvar i Sverige. Varje år blev det sedan fler som hoppade av när de kom på RFSL:s kurser. Nuförtiden är det betydligt svårare för afrikanska aktivister att få visum eftersom så många har stannat och sökt asyl. Men redan tidigare hade många aktivister lämnat Uganda.

– Jag har förlorat så många vänner från de första åren. Det är bara två kvar. Resten har antingen dött eller lämnat landet. Nu är det ofta ensamt. De nuvarande aktivisterna har kommit in de senaste fem åren. I början flydde nästan alla till Storbritannien, och några kom till USA.

– Vi har haft braindrain, men man måste förstå varför folk hoppar av. Vi lever i ett fattigt land. Många stöts ut av sina familjer och de hotas till döds av sina släktingar.

Det rullade på. Aktivisterna kände medvind. Så kom det gäster till Uganda. Från USA.

– Vår synlighet hade blivit för mycket för den kristna organisationen Family life network som bjöd in organisationens amerikanska ledning.

»Jag tänkte: vi kommer att dö. En del deltagare ville inte gå nära mig för rädsla att smittas.«

Kasha var med på en konferens som hölls för olika inflytelserika personer i landet. I tre dagar satt hon och lyssnade på hatet mot homosexuella. På mötet sades det att hela den afrikanska kontinenten kommer att följa aktivisterna i Uganda, så därför skulle de bli »ledande mot homosexualitet«.

– Jag tänkte: vi kommer att dö. Jag satt nära dörren ifall jag skulle behöva springa. En del andra deltagare ville inte gå nära mig av rädsla för att smittas.

Runt om i rummet fanns också hennes vänner som kollade att hon var säker. Direkt efter det amerikanska besöket påbörjades arbetet med det lagförslag som i början gick under namnet »kill-the-gays«.

Det finns egentligen ingenting som skiljer aktivisten Kasha från privatpersonen Kasha. Hon är aktivist från det att hon vaknar tills hon lägger sig framåt morgonen. Och hon är en person som deltar lika mycket i det politiska arbetet som i festerna.

Pride Uganda är årets höjdpunkt för Kasha. För fjärde året i rad anordnar aktivisterna i Kampala en pridevecka, precis som svenska pridefiranden pågår Uganda Pride i flera dagar och innefattar såväl seminarier och fest, som parad. I år inleds firandet en onsdag i augusti med ett cocktailparty för dignitärer, bara speciellt inbjudna, ett drag som får kritik från de som inte bjudits in men som visar att hbtq-aktivisterna har en viktig roll att spela i och med att de kan bjuda in ambassadörer till en prideinvigning på ett tak i centrala Kampala.

Torsdagen ägnas åt utbildning i transkunskap och hälsotänkande för hela communityt, på fredagskvällens fest väljs en Mr Pride och en Ms Pride att representera communityt för nästa år. Festen håller på till morgontimmarna, precis som alla andra kväller under veckan. Lördagen är vigd åt paraden. Deltagarna samlas i den botaniska trädgården i Entebbe, vid Victoriasjöns strand. En plats som hölls henlig, av säkerhetsskäl, fram till samma dag.

Kasha bär kilt, regnbågsfärgade knästrumpor och hatt. De internationella journalisterna flockas kring henne men bland hbtq-aktivisterna är hon en i gänget som går runt och hälsar på alla kompisar. Men hon är inte populär hos alla. En del menar att hon jobbar för mycket internationellt och att de utsatta på hemmaplan inte får det stöd de behöver. Under mitt besök är det flera som vill prata om hur de känner sig illa behandlade. De tycker inte deras situation blir bättre av att Kasha finns på omslaget till den internationella tidskriften Time. Andra ifrågasätter vad de internationella bidragen går till. Ytterligare en del tycker att prideveckan är ett påhitt från väst.

– Jag kan inte göra alla människor lyckliga, säger Kasha.

Soffan framför teven är Kashas kontor. Hon går dit direkt från sängen. I vardagsrummet finns också ett bord med ett ensamt fotografi av Kashas mamma, som dog av en hjärtattack innan hon fyllt 50.

Bara nattetid kan hon jobba utan att telefonen ringer. Det är alltid någon som vill få tag på henne, antingen utsatta hbtq-personer eller journalister från hela världen. Hon orkar ibland inte med journalisterna, särskilt inte de som kommer över en dag och vill ha tag på henne för ett snabbjobb. Hon är heller inte så nöjd med forskarna och studenterna. De som tar mycket tid för att sedan skriva en uppsats som hon aldrig ser röken av.

För två år sedan lämnade hon ledningen för FARUG. Nu driver hon tidningen Bombastic och webbsajten Kuchu Times. Redaktionen kommer varje dag hem till henne, kontoret ligger i ett uthus. Ännu har det inga möbler, redaktionen sitter på golvet runt den enkla mobilroutern.

»Nu driver hon tidningen Bombastic och webbsajten Kuchu Times. Kontoret ligger i ett uthus, redaktionen sitter på golvet runt den enkla mobilroutern.«

Kashas främsta mål nu är att nå ut och visa att hbtq-personer är som alla andra. Hon vill få omgivningens empati, få dem att höra annat än prästernas och pastorernas tal om att homosexuella »rekryterar barn«. Tidningen Bombastic har delats ut av 60 volontärer, i hela Uganda. På några ställen blev volontärerna gripna av polis, men alla kom hem välbehållna. Kuchu Times nådde nyligen en miljon besök.

Kasha flyttade till huset när anti-gaylagen drevs igenom 2013. Där hon bodde tidigare var det många som kom för att kika in och det blev ofta bråk. Varje dag stod en predikant och mässade utanför huset. Till sist ville hyresvärden inte längre ha henne där.

Vägen fram till huset är nästan ofarbar, om det någonsin ens varit en belagd väg har den spolats bort av skyfallen under regnperioden. Runt huset finns en mur. I trädgården växer höga palmer. Under palmerna finns en lekplats för Kashas brorsbarn. Kontrasten mot den intensiva trafiken i miljonstaden Kampala är slående.

– Jag känner mig säker här, säger Kasha. Men jag kan inte gå ut.

En »boda-kille« (en boda boda är en motorcykeltaxi) köper mat och kör hennes bil när hon ska till möten eller flygplatsen. Trots försiktigheten är bilen dekorerad med regnbågsmärken och under prideveckan var den prydd med en flagga.

Kasha är en politisk superstjärna. Men det är inte så lätt att förstå när man umgås med henne. Hon trivs bäst om hon får hänga på krogen och under ett par år drev hon en bar som sedan stängdes av myndigheterna. Hon arbetar hårt och har tusen idéer, den senaste är att öppna en tvätt, med tvättmaskiner, där kuchus (hbt-personer) ska få jobb.

I praktiken jobbar hon hela tiden, men i hemmet finns även vardagslivet med flickvännen, en kusin och hans pojkvän. Och hunden Arzu. Stämningen påminner om ett kollektiv med ungdomar. I kollektivet blandas engelska och luganda. Ofta byter de språk mitt i meningarna. Besökare strömmar in. Alla tar i hand och säger sitt namn.

Kasha längtar efter att få sitta och titta på teve ifred. Hon längtar efter barn och har ansökt om att få adoptera. När hon jobbar rullar ständigt amerikanska deckare och tvåloperor på teven varvat med internationella nyheter. I hemmet har hon sin samling sneakers och kepsar som hon köpt under sina resor.

Ibland får hon bara nog av alla mail och Facebookmeddelanden. Hon irriterar sig främst på alla som tar sig friheten att tagga henne vilket leder till att hennes meddelanden och privata bilder hamnar i tabloiderna. Varje slarvig taggning riskerar hennes säkerhet.

Hoten kommer hela tiden.

– Ofta ringer de och spelar upp religiös musik. Andra säger att de ska skära halsen av mig.

Efter publiceringen i tidskriften Time tidigare i år, då Kasha porträtterades på omslaget, var det många kända bloggare som skrev direkta hot.

– En kvinna var med i radio och hävdade att jag hade placerat en demon i henne.

Ändå har hon det bättre nu. Hon har levt gömd, blivit smugglad ur Uganda och levt långa perioder utomlands och på hemliga platser i landet. Hennes kontakter med internationella hjälporganisationer och hbtq-aktivister runt om i världen är hennes trygghet. Det handlar såväl om finansiering som att myndigheterna inte kan röra henne när hela världen tittar på.

Men den inre tryggheten och envisheten har hon fått hemifrån. Stödet från omvärlden är nu det viktigaste men från början var det tryggheten från hennes mamma som fick Kasha att våga mer än de flesta andra. Envisheten gör att hon bor kvar i landet. Hon ger sig inte förrän Uganda blivit ett land där hbtq-personer kan röra sig fritt utan rädsla.

– Jag kommer inte att lämna Uganda förrän jag har uppnått mitt mål. Men sen flyttar jag. Haha!

»Sverige är mitt andra hem. Det är bästa landet att bo i, förutom rasismen.«

Kasha har två favoritplatser som hon besöker varje år. Den ena platsen är Sverige, den andra New York.

– Sverige är mitt andra hem. Jag har varit på så många platser där, i Borås, Örebro, Nyköping. Det är bästa landet att bo i, förutom rasismen.

Det gör fortfarande ont att tänka på David Kato, den första öppna bögen bland aktivisterna. Han mördades 2011, året efter att den nystartade veckotidningen Rolling Stone hade publicerat en lista med 100 hbtq-aktivister under rubriken »Hang them«. Aktivisterna stämde tidningen och vann, och den lades ner samma år. Men trots att tidningen var liten hann den göra mycket skada.

– David var så söt. Han var alltid så snäll. Vi kunde bråka och plötsligt frågade han hur man mådde, hur man hade det.

Kasha vet knappt hur hon klarade sig igenom tiden efter Davids död. Hon fick komma till bårhuset och identifiera honom. Han hade slagits i huvudet och halva huvudet var borta, berättar hon.

– Jag behövde gå till banken för att få pengar, köpa en kostym, gå till begravningsbyrån, identifiera honom, medierna ville ha kontakt, polisen var efter mig. Jag drack så mycket.

– Det var en galen tid och sedan fick vi en homofobisk präst på begravningen. Jag stod där och såg hur det blev kaos. Jag vet inte vad som hände sedan. Jag tappade andan. Började svettas. Jag kommer bara ihåg att jag sa till hans mor att »vi ska begrava honom själva«. Jag såg vad som hänt på teve på kvällen, men jag minns inte själv.

Det som hände var att Kasha gick fram till den anglikanske prästen från byn som predikade om homosexualitetens ondska och tog hans mikrofon. Hon gick iväg och började tala i mikrofonen. »Vi har inte kommit hit för att slåss. Vi har kommit för att begrava vår vän.« Hon fortsatte: »Enough is enough. Enough is enough«. (Se en video från händelsen här)

Mordet på David Kato skakade hela hbtq-communityt och blev en internationell nyhet. Medierna outade många de dagarna och FARUG var tvungna att hantera alla som vräktes från sina hem.

– Vi lyckades trygga mångas säkerhet och jag själv fick lämna landet för en tid. Det blev tre månader i Sverige. Därifrån gjorde jag mycket internationellt arbete och hjälpte många att ta sig ur landet.

Regeringen sa genast att mordet inte var ett hatbrott, men efter en dag greps en man. Han dömdes snabbt, men fortfarande finns många oklarheter kring brottet.

Världen höll sedan ögonen på Uganda i flera år. Mycket på grund av att aktivisterna hela tiden såg till att omvärlden fick kännedom om vad som hände med lagförslaget som inte bara skulle ge långa fängelsestraff för homosexuella utan även skapa ett angiverisystem där det skulle vara olagligt att hyra ut lägenheter och anställa homosexuella. Trots att Uganda förlorade många bidragsgivare gick lagen igenom i parlamentet 2013 och infördes i februari 2014.

– Några minuter efter att lagen infördes blev den första transkvinnan arresterad. Hon hade ingen aning om lagen. Andra lämnade landet samma dag.

»Jag kommer inte att lämna Uganda förrän jag har uppnått mitt mål. Men sen flyttar jag. Haha!«

En mängd toppjurister arbetade på ett överklagande till konstitutionsdomstolen. Men inte helt förvånande kom målet aldrig upp. I stället ogiltigförklarades lagen efter ett halvår med argumentet att det inte fanns tillräckligt många i parlamentet när lagen röstades igenom.

Lagen hann ändå göra mycket skada. Många greps av polis och ännu fler drabbades av hatmobbar.

Hur är det att vara så känd över världen?

– Först och främst är det en säkerhet. Jag känner också att det motiverar andra aktivister att jobba på. Utmärkelserna jag har fått har också betytt en del ekonomiskt. Jag har till exempel kunnat köpa en bil så att jag kan ta mig runt. Jag är nu nominerad till Right Livelihood Award, haha.

Varför är det mest fokus på Uganda av de afrikanska länderna?

– Det beror på aktivisterna. Vi är högljudda. Men förtrycket är inte värre i Uganda än i länder som Gambia, Nigeria och Kenya. Den mesta homofobin kommer från religionen, både Bibeln och Koranen, och det är värst i de före detta brittiska kolonierna.

Kasha är glad att hon har långa visum i flera länder. Hon kan lämna landet när hon vill. Men de som behöver lämna landet har det svårare.

Nu väntar en valrörelse inför presidentvalet 2016. Risken finns att lagförslaget läggs fram igen.

– Det är därför vi måste göra människor medvetna.

Hur orkar du?

– Jag klarar mig.

Hon fnissar och lägger till:

– Aluta Continua.

Kampen fortsätter.

Annika Hamrud är frilansskribent

Frédèric Noy är fotograf baserad i Uganda

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!

Läs mer

ANTIGAYLAGARNA I UGANDA
+ 2009 blev det ugandiska lagförslaget med dödsstraff för vissa homosexuella handlingar internationellt känt under namnet »Kill-the-Gays-Bill«. Omvärlden reagerade med hårda fördömanden. Sverige hotade med att dra in sitt bistånd till landet. Förslaget som också innebar straff för att inte ange homosexuella drogs tillbaka.
+ 2013 lades en omarbetad version under namnet »The Anti-Homosexuality Act« fram i det ugandiska parlamentet. Den såg något mildare ut på papperet med livstids fängelse som hårdaste straff. Men en del människorättsaktivister menade att det fanns kryphål även för dödsstraff.
+ Innebörden av lagen var ett förbud mot alla former av sexuella relationer mellan personer av samma kön, liksom »främjande av homosexualitet«. Rådgivning om hiv till män som har sex med män blev olagligt och bostäder där det bodde homosexuella klassades som bordeller.
+ Lagen antogs i december, men hann bara vara i kraft i drygt fyra månader innan den förklarades ogiltig eftersom för få ledamöter deltagit när den röstades igenom i Ugandas parlament.
+ I dag är homosexuella handlingar kriminaliserade i Uganda, i den så kallade sodomilag som instiftades av britterna under kolonialtiden. Men den lagen kräver mycket stark bevisning, ofta släpps de gripna mot borgen och åtalen läggs ner relativt snabbt. Den ger dock utrymme för återkommande trakasserier och diskriminering av hbtq-personer.
+ 2016 är det val i Uganda.