»De fängslade min pappa«

För ett par månader sedan fick den 25-åriga hbtqi-aktivisten Moe Hein reda på att han stod på listan över personer som militären letar efter. Då hade de flesta av hans kamrater redan fängslats.

– Jag förstod att jag inte var säker i Myanmar längre och bestämde mig för att fly.

Med falska id-handlingar lyckades Moe Hein ta sig till den thailändska staden Mae Sot som ligger precis vid gränsen till Myanmar. Mae Sot har länge präglats av handel och flyktingströmmar mellan de båda länderna. En stor del av befolkningen består idag av både illegala och legala flyktingar från Myanmar.

»Militären fick tidigt upp ögonen för mig. De sökte igenom mitt hem tre gånger när jag inte var hemma.«

Staden har också kommit att bli en hub för de organisationer som jobbar med mänskliga rättigheter eller humanitär hjälp till Myanmar. Moe Hein bor för tillfället i ett så kallat »safe house«. Nu försöker han få kontakt med personer i Myanmar som kan berätta hur det är med hans familj och vänner. Moe Hein ser både plågad och trött ut. Men när han pratar lyser hans engagemang igenom.

– Militären accepterar inte oss, säger han när vi ses på ett hotellkafé en tidig eftermiddag.

Lokalen är tom på gäster. Den fint uppskurna frukten på faten, luftkonditioneringen och den välpolerade miljön står i skarp kontrast mot berättelsen om en regering som begår ofattbara övergrepp.

Den första februari har det gått två år sedan militärjuntan med våld tog över makten i Myanmar och utlyste undantagstillstånd i hela landet. Samtidigt fängslades president Win Myint och Aung San Suu Kyi som är ledare för det vinnande partiet National League for Democracy. Orsaken var påstått valfusk.

Det dröjde inte länge förrän tusentals människor gav sig ut på gatorna för att kräva att juntan respekterade valresultatet, många av dem var unga människor som inte var beredda att ge upp sin nyvunna frihet.

Moe Hein som länge engagerat sig i hbtqi-frågor bildade tillsammans med några vänner nätverket LGBT Community Yangon för att delta i protesterna.

– Många förvånades över att vi deltog så öppet i protesterna. Men vi ville visa att vi är många, vi är starka och vi är en del av samhället, berättar han.

Hbtqi-personer i Myanmar har öppet hånats och förlöjligats. De har fått utstå verbala, sexuella och fysiska övergrepp. Homosexualitet har länge varit olagligt och ansetts vara mot naturen.

Men när Aung San Suu Kyi kom till makten 2015 öppnades samhället sakta upp, och det blev lättare för homosexuella att organisera sig. Det har lett till att hbtqi-personer blivit mer synliga och accepterade i samhället.

– Att militären återtog makten blev ett hårt slag för oss. Juntan är en starkt patriarkal organisation och de accepterar inte annan sexuell läggning än heterosexualitet, berättar Moe Hein.

LGBT Community Yangon växte snabbt. Men att hålla ihop nätverket var svårt, eftersom militären regelbundet fängslade medlemmarna.

– Jag har varit hbtqi-aktivist sedan 2015 och är ganska känd. Därför fick militären tidigt upp ögonen för mig. De sökte igenom mitt hem tre gånger när jag inte var hemma. Mina föräldrar gömde sig hos en granne när militären kom, men en gång hittade de min pappa och fängslade honom. Pappa hade astma och fick covid och dog i fängelset. Det var förra året, säger Moe Hein och tittar ner i bordet.

Det blir tyst en stund runt bordet där vi sitter.

– När pappa fängslades började de hota mig också. Militären började ringa mig och säga att de skulle våldta mig om jag inte slutade med protesterna.

»Vi kan bara lita på oss själva om det ska bli någon revolution i landet«

Moe Hein säger att han känner skam för att han flytt, inför de som är kvar i landet, men tänker samtidigt att han inte hade något val.

– Jag var rädd för vad som skulle hända om jag stannade.

Berättelserna om militärens övergrepp mot aktivister i fängelserna är många. Moe Hein berättar hur militären för en tid sedan hängde en hbtqi-aktivist upp och ner och slog på hans könsorgan.

– Det är en metod som militären använder för att försöka få information om andra aktivister, säger han.

Samtidigt försöker militärjuntan hålla de anhöriga ovetande. En familj fick inte tillbaka sin sons kropp efter att han hade dött i fängelset, troligen för att dölja bevis på tortyr.

En annan familj försökte förgäves få kontakt med sin son fängelset, för att plötsligt få veta att sonen dött dagen innan, utan någon vidare förklaring.Inte heller den familjen fick en kropp att begrava..

Moe Hein beskriver det som att juntan för ett krig mot sin egen befolkning. Han och många andra är besvikna på att omvärlden inte reagerar.

– I början hoppades vi på hjälp utifrån. Men nu har vi insett att ingen kommer att hjälpa oss, säger han. Vi kan bara lita på oss själva om det ska bli någon revolution i landet, säger Moe Hein bestämt.

Annette Wallqvist är frilansjournalist