Därför söker våldsutsatta hbtqi-personer inte hjälp

»Det kunde handla om att Lo »handlat fel« mjölkförpackning. Stämningen gick från kärleksfull till nattsvart och hon [Los partner] kunde slänga en gryta i väggen. Tillslut tog Lo kontakt med en kvinnojour i syfte att ta sig hemifrån. Men i samtalen krockade det. Det gick inte att hitta den fristad hen sökte.«

I tolv fördjupande intervjuer ges personliga berättelser om vad det innebär att utsättas för våld i en relation och tillhöra någon av kategorierna inom hbtqi-spektrat.

– Det blir konkret belagt att väldigt få av dem som intervjuas söker hjälp, eller tror att de skulle kunna få någon form av hjälp, säger Anna-Maria Sörberg, som är journalist och gjort intervjustudien, som är en del av den nya kartläggningen från Jämställdhetsmyndigheten.

I dag saknas det siffror på omfattningen av relationsvåldet bland hbtqi-personer i Sverige. Men olika studier tyder på att det är utbrett, framförallt våldet mot bisexuella kvinnor. Transpersoner lyfts också fram som särskilt utsatta. Män är överrepresenterade som förövare, framförallt när det gäller fysiskt och sexuellt våld.

I intervjuerna med utsatta förekom olika typer av våld i olika grupper, till exempel grundat på kön.

– Bland homosexuella män som utsätts var det mer fysiskt våld och sexuella övergrepp, och bland lesbiska mer utstuderat psykiskt våld, säger Anna-Maria Sörberg.

»När Johan slog Tobias till marken fanns ingen människa i närheten. Medan han låg på golvet med näsblod blev han sparkad och slagen mot kroppen.«
_{Berättelse från studien}

Medvetenheten om att tillhöra en minoritet var stark bland de som intervjuats. Det bidrog bland annat till att många var osäkra på om det de varit med om ingick i definitionen av partnervåld och om det de varit med om var våld. Indelningar och kategoriseringar av grupper verkar ibland göra att grundläggande »människokunskap« försvinner, menar Sörberg,

– Att lyssna öppet och förutsättningslöst på människan som sitter framför en är avgörande, så säger flera av dem jag har intervjuat, säger hon.

Det betyder inte att professionella måste kunna hela berättelsen om vad det innebär att tillhöra en minoritet. Utan snarare om hur olika bakgrunder och andra förutsättningar kan påverka om en person väljer att berätta om sin situation.

Offentlig verksamhet i Sverige har ett ansvar för att anpassa sitt arbete mot våld i nära relationer så att hbtqi-personer inkluderas. Men så ser det inte ut, visar studierna som nu sammanställts.

– Verksamheter som arbetar med stöd till våldsutsatta saknar inte sällan kunskap om hbtqi-personers villkor. Och personer som jobbar med stöd till hbtqi-personer saknar ibland kunskap om våld i nära relationer, säger Kajsa Björnestedt, utredare vid Jämställdhetsmyndigheten.

Bristerna gör att utsatta riskerar att inte få hjälp och att de som utsätter andra inte fångas upp, enligt Kajsa Björnestedt.

– Våldet fortgår fast samhället har ett ansvar för att stoppa det.

»Stina knäade Andrea på låret, gav henne örfilar medan hon skrek på henne. Det stod alltmer klart att flickvännen saknade spärrar.«
_{Berättelse från studien}

Det behövs en generell kunskapshöjning. Jämställdhetsmyndigheten föreslår också flera andra åtgärder.

– Det behöver framgå att offentliga verksamheter för våldsutsatta också vänder sig till hbtqi-personer. Fler aktörer behöver screena för våld och det behöver finnas olika vägar för att söka hjälp, säger Kajsa Björnestedt.

För att ha likvärdiga möjligheter att söka hjälp oavsett var man bor i landet behövs digitala tjänster, till exempel att kunna höra av sig via chatt.

Jämställdhetsmyndigheten föreslår också att hbtqi-personers utsatthet för våld ska inkluderas när Nationella centrum för kvinnofrid gör en ny studie bland befolkningen om att utsättas för våld.

Helena Björk är frilansjournalist.

Tre berättelser från intervjustudien

Andrea

Eftersom Stina [Andreas flickvän] ställde sig själv mot min familj, krävde min lojalitet och att jag skulle välja henne var det som om inget gick in. Jag kunde snart inte ta några beslut själv, var osäker på vad som var normalt eller rimligt.

Där fanns också fysisk misshandel. Stina knäade Andrea på låret, gav henne örfilar medan hon skrek på henne. Det stod alltmer klart att flickvännen saknade spärrar. Det var någonstans beredskapen på att dra därifrån som till slut gjorde att hon gick.

Lo

Hon [Los partner] kunde ha en fasad utåt som sedan svängde helt hemma. Där kom hon in i ett annat tillstånd och anklagade Lo för att ha gjort fel och på en sekund var allt förändrat. Det kunde handla om att Lo ”handlat fel” mjölkförpackning. Stämningen gick från kärleksfull till nattsvart och hon kunde slänga en gryta i väggen.

Till slut tog Lo kontakt med en kvinnojour i syfte att ta sig hemifrån, hitta en annan plats efter att ha flytt många nätter från lägenheten. Men i samtalen krockade det. Det gick inte att hitta den fristad hen sökte.

Kvinnojouren utgick från att jag är en kvinna som utsatts för våld av en man och krävde att jag beskrev situationen med samma ord som de. Allt kändes fel. Den lojalitetskonflikt jag bar på och skuld för vad min partner utsattes för i samhället gjorde att jag inte kände mig trygg att söka skydd på boendet. Jag ville bara därifrån. Där fanns ingen hjälp att hämta.

Tobias

Andra gången hade de varit på en middag hos en högt uppsatt politiker. Tobias jobb handlade ofta om representation och pojkvännen var ofta med i sammanhangen. På väg hem satt de i en tom vagn på tåget. När Johan slog Tobias till marken fanns ingen människa i närheten. Medan han låg på golvet med näsblod blev han sparkad och slagen mot kroppen. ”Nu går jag till polisen” tänkte han. När de gick av gick de hemåt på varsin sida av gatan. Åter utan att tala om det som hänt.

Nu började våldet och spåren synas allt oftare. På arbetet, på representationsmiddagar eller när de hälsade på familjen. Alla betraktade en vän, en arbetskamrat eller en familjemedlem med ett blått öga. Ingen sa något.