Carin Jämtin: Vi måste vara taktiska
Man hör sällan regeringen prata om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Prioriterar ni frågorna?
– Ja. För den svenska regeringen står dessa frågor högt på dagordningen och jag tar upp dem i nästan alla sammanhang. Men jag tror nog att vi faktiskt lyft fram dem för lite i Sverige. Generellt sett så är den här typen av frågor inte särskilt kontroversiella i Sverige vilket kan bidra till att intresset för dem inte är så stort. Det kan vara en anledning till att det är svårt att komma ut i media.
Varför är det du och inte Laila Freivalds som driver frågor om SRHR?
– Jag hamnar ofta i sammanhang där jag träffar företrädare för utvecklingsländer. Jag möter också biståndsministrar och har därmed ofta större möjlighet än Laila att påverka vad gäller pengar och synen på SRHR kopplat till dessa länder. Hon jobbar med frågorna på annat sätt. SRHR ska också lyftas i EU.
Kommer du att jobba för att EU ska göra ett samlat uttalande som stöd för det som kom fram vid befolknings- och utvecklingskonferensen i Kairo för tio år sedan?
– Ja. Det är viktigt att vi försöker ha en gemensam linje. Och om vi inte tycker att den blir tillräckligt bra så får vi köra en nationell linje eller ihop med några länder.
Blir det svårare för Sverige att göra sin röst hörd i dessa frågor när de nya länderna träder in i vår?
– Jag har tänkt mycket på det där. Det är tio länder som kommer in nu och av dem har Polen och Malta en stark katolsk kyrka som är väldigt konservativ på det här området. I andra länder har kvinnor haft en stark ställning som generellt har gått tillbaka sedan muren föll. Jag kan tänka mig att politikerna vill ha deras röster. Kvinnor vill ha ett arbete igen och kunna styra över sina liv som de gjorde tidigare. Därför är jag inte helt säker på att det blir negativt. Men å andra sidan är jag inte heller helt övertygad om att det kommer in åtta länder som starkt förespråkar SRHR- frågorna.
Är Vatikanen en maktfaktor att räkna med i Bryssel?
– Nej. Däremot den katolska kyrkan och där har naturligtvis Vatikanen stort inflytande. Men det är inte så att jag känner Vatikanens hand över ministermötena. Det beror också på hur stor vikt man lägger vi deras ord. Det viktiga är att det är nationerna själva som beslutar i de här frågorna. Och det är de nationella politikerna som själva måste ta i frågorna. De påverkas framför allt av den katolska kyrkan hemma, inte av att Vatikanen har en plats i Bryssel. Nyligen var det en fråga i riksdagen med anledning av att barnmorskor i Portugal fängslats för att ha utfört aborter. Freivalds svar var att abortlagen är Portugals ensak.
Vad tycker du om det?
– Hon kunde inte svara på annat sätt. I EU är abort en nationell fråga och vi har ingen rätt att kräva att det ska vara en rättighet i alla länder. Det enda vi kan göra är att använda en bred syn på de mänskliga rättigheterna och allas rätt till hälsa och att bestämma över sitt eget liv. Man kan också argumentera att det kostar mindre att ha legala aborter än illegala. Annars har vi inga bra påtryckningsverktyg, vilket jag kan beklaga. Mona Sahlin har tydligt sagt att tillgång till säkra aborter är en mänsklig rättighet.
Vad tycker du?
– Jag vet inte om man kan säga så generellt. Visserligen är det en mänsklig rättighet att kunna leva sitt liv med god hälsa. Och pratar man om säkra aborter så hänger ju det ihop med hälsa. Men jag har inte tänkt på abort på det viset. Jag måste nog fundera lite på det.
Men är inte SRHR mänskliga rättigheter?
– Jo, men man gör avvägningar i alla förhandlingar. Man måste fundera på hur man tar upp frågorna på olika sätt och vara taktisk om det nu skulle göra att beslutsfattarna förstår sakfrågan. Abort till exempel är också en hälsofråga. FN rekommenderar att fyra procent av biståndet ska gå till sådant som rör sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. RFSU vill att tio procent ska gå dit.
Vad tycker du?
– Det vill jag inte säga. Det är svårt att mäta hur mycket som egentligen går till olika frågor. Men vi kommer att fortsätta att satsa på SRHR i biståndet men jag tror det viktigaste är att vi fortsätter att tjata om det på policynivå. För i längden måste länderna själva ta ansvar för frågorna.
Silvia Sjödahl
