Bröllopsbesvär

Jag har försökt träffa par i Sverige som ingått arrangerade äktenskap av olika skäl för att lyssna till deras historier. Det visade sig vara lätt sagt, men desto svårare att genomföra. För hur många är egentligen sugna på att göra sin personliga historia offentlig i en så pass knepig fråga, där individen ofta hamnar i kläm mellan samhällets och familjens normer?

Efter ett par månaders intensivt sökande, via föreningar, organisationer, samt personliga kontakter och bekanta, fick idén om ett bildreportage till sist läggas ner. De två personer som trots allt valde att ställa upp och prata om sina upplevelser är båda kvinnor med turkisk bakgrund.

I en stad träffar jag ”Elif ”, som väljer att vara anonym. Hon jobbar med ungdomar.

– Vid vårt sommarställe i Turkiet finns en massa tjusiga societetsdamer som ska vara så fina och moderna. De är blonderade och blåögda, men sitter i sina stringbikinis på stranden och kommer med fruktansvärt konservativa uttalanden om andra kvinnor, som att ”hon kan inte laga mat”. Elif ger ett exempel på den tvetydighet hon mött i det turkiska samhället.

Hon är själv en svensk-turkisk kvinna i 30-årsåldern, född och uppväxt i Stockholm.

– Man ska inte dra några förhastade slutsatser om folk, säger Elif. Det finns traditionella kvinnor som bär huvudduk och har vallfärdat till Mecka som inte ens tittar fördömande när de ser någon som mig i minikjol och platåskor. Jag frågade en sådan kvinna en gång om hon skulle vilja ha en som mig som sin svärdotter. Hon svarade ”hörrudu, jag ber fem gånger om dagen, men jag har också varit ung”.

Gått sin egen väg

Hemma i lägenheten hänger ett stort porträtt på Elifs mamma, förbluffande lik sin dotter. Elif, som arbetar med ungdomar, kommer ofta i kontakt med familjer som liksom hennes egen, kom till Sverige från centrala Anatoliens landsbygd. Hon är uppväxt i glappet mellan två olika normsystem, och viljan att gå sin egen väg tycks ha gått i arv.

– Min mammas äktenskap med pappa är ett solklart fall av arrangerat, eller till och med tvångsäktenskap. Hon blev bortgift med min pappa som 17-åring. De var släkt och han var omtyckt och skötsam, men flippade sedan ur på grund av alkohol och spel. Elif är född i Sverige, föräldrarna kom hit för att arbeta när hennes mamma var 18 år.

– Egentligen ville hon inte ha mig. Planen var att lämna bort mig till pappas familj. Men efter förlossningen ändrade hon sig och valde istället bort sin make.

– Pappa spelade bort allt. Mamma ville lämna honom, men släkten sade ”kämpa lite till, det blir bra”, för att sedan hota med att hon inte längre skulle räknas som deras dotter om hon skilde sig. Men då bad mamma dem att fara och flyga.

Elif beskriver sin mamma som en ”tuffing”, men hon höll också fast vid de gamla värderingarna genom att uppmana Elif att ”om du har pojkvän, dölj det noga”.

– Jag blev den andra i släkten som flyttade hemifrån utan att vara gift. I mitt all blev det inte så stor kalabalik, men jag fick tjata i flera år.

Mamman hade trotsat sina föräldrar genom att skilja sig och Elif trotsade sin mamma genom att skaffa pojkvän, som dessutom ville gifta sig. Men det var inte förrän många år senare, och med en man från Turkiet, som Elif ingick äktenskap.

Trots alla fajter hon tagit med familjen säger hon att hon inte var beredd att ta den som en icke-turkisk make inneburit.

Ditt äktenskap är varken arrangerat eller framtvingat. Hur skulle du definiera det?
– Jag vet inte. En släkting förde oss samman på klassiskt vis. Att vi blev matchmakade kanske är ett bra ord. Däremot fick våra föräldrar inte vara involverade. Vi sökte inte deras godkännande. Mormor och morfar har fortfarande inte förlåtit att jag kom hem från Turkiet med en ring på fingret, medan mina morbröder bara skrattade. Det är ett exempel på generationsskillnader.

Du har nämnt att det finns gråzoner när det gäller tvång och giftermål. Att tjejer tar tillfället i akt att få frihet och kunna flytta hemifrån. Är ditt val också ett gråzons-val?
– Ja. Jag minns vad en av mina svenska kollegor sa när jag gift mig: Nu är det slut på friheten. Jag svarade att: Nej, det ska bli så skönt att vara gift – och därmed ointressant som kvinna, för turkiska män. Tidigare hade alla ögonen på mig och polarna när vi var ute på fester klädda i skinnbyxor och med en whisky i handen. De pratade säkert om oss som ”slampor” på turkiska föreningen. Som gift vågar jag göra mer och uttala mig rakare i mitt arbete. Jag kan ta för mig och har fått högre status som gift med en turkisk man. En man av en annan nationalitet hade inte gynnat mitt arbete.

Så du har inordnat dig i de strukturer du samtidigt arbetar för att bekämpa?
– Det här sättet har öppnat flera dörrar i mitt arbete med unga. Om jag brutit fler normer hade det varit svårare att försöka få föräldrar att tänka till, istället för att gå i försvar. Det gäller att skapa eftertanke hos föräldrarna.

Hur jobbar du med fall av arrangerade- och tvångsäktenskap?
– Jag har haft tjej- och killgrupper. Där peppar jag tjejerna att vara kräsna och inte ha bråttom. Informerar om vilka möjligheter och rättigheter de har. Många av tjejerna har ingen kommunikation med sina föräldrar. Jag frågar dem om vad som skulle hända om de tog upp frågan hemma? Om det finns någon liberal släkting de kan tala med.

– Sen finns de tjejer som säger att ”om jag skulle gifta mig med en icke-turkisk man skulle mina föräldrar mörda mig”. Min ambition är att få tjejerna att prata med varandra och inse att det finns olika alternativ. Jag vill inte tala om för dem hur de borde göra. Det finns även tjejer som försvarar det traditionella systemet mer än killarna. De kan vara fruktansvärt hårda mot varandra och säga att ”hon får skylla sig själv som skaffade en kille. Om man är med en massa killar är man en slampa”.

– Men det gäller överlag att inte vara så snabb att döma. Det ser jag även i mina killgrupper. Den som ser ut som värsta busen, stereotypen av en ”förortskille” med afrikanskt ursprung och keps på huvudet; en kille som säkert blir utsatt för många fördomar i vardagen men kan vara den mest jämställda. Jag ser samma sak i tjejgrupperna, där en ung kvinna i huvudduk kan slå näven i bordet och kräva ett stopp för kvinnoförtrycket, medan en obeslöjad tjej i värsta fall kan tänka sig att mörda sin egen dotter om hon bryter mot normen.

––––––

Samtalet fortsätter i Rinkeby i norra Stockholm, på medborgarkontoret där Ismahan Ayranci, 40 år, arbetar. Hon säger att hon blev ”mycket förvånad” när friarföljet kom till familjens hus i staden Kulu i Turkiet. Det var sommaren när hon var 16 år. Den man som två år senare skulle bli hennes make kom till familjens hus i ett så kallat ”välsignat ärende”, alltså för att be om hennes hand.

– Hela tjocka släkten kom tillsammans med min faster, som stöd för sin sak.

Ismahans föräldrars hembygd Kulu ligger söder om Ankara. Staden är känd för sina nära band till Sverige eftersom stora delar av befolkningen invandrat hit sedan mitten av sextiotalet. Men hennes blivande makes frieri kom inte som någon överraskning. Samma sommar fick Ismahan omkring trettio besök i ”välsignat ärende”. Att det är männen som ber om kvinnans hand retade henne redan då.

– Att det är just männen ska fria är bara en patriarkal, kulturell grej som inte finns i religionen.

Hon beskriver somrarnas bröllops- och frierihysteri som en ”marknad” för bröllop, en marknad som för den som ännu inte lämnat hemstaden kan leda till ett tryggare liv i ett nytt hemland.

– I Kulu har vi en variant som går ut på att pojkens familj säger “vi känner till en bra flicka, du kan se henne på basaren på fredag”. Om du åkte dit på sommaren skulle du tycka det var disgusting. Hela Kulu är som en marknad där alla tjejer går uppklädda på fredagsbasaren.

– Under åttiotalet var det hemskt. Föräldrarna valde ut kusiner eller någon annan för sina barn att gifta sig med. Alla skulle göra en god gärning och gifta sig med någon från Kulu så att de kunde komma till Sverige. Men jag ville ha en man som kunde ställa upp på det den jämställdhet jag var van vid med, en pappa som diskade och hjälpte till hemma. I min familj är religion viktigt. Om jag träffat en icke-turkisk muslimsk man hade det blivit mindre fajt än om jag träffat en ateist från Turkiet.

Andra generationens invandrare

Ismahans make är uppväxt i Tyskland, och hon fäste stor vikt vid att hitta en man som förstod upplevelsen av att vara andra generationens invandrare. Vad det innebar att ta ansvar, inte bara för sig själv, utan också för sina egna föräldrar och släkten i Kulu. Det tunga ansvaret har lett till depression hos många och inte mött förståelse från samhället, enligt Ismahan.

– Ingen kommer att förstå vad andragenerationen gått igenom. Jag fick somsjuåring agera tolk under en förlossningför första gången. Sedan fortsatte det med gyn-undersökningar, vilket var pinsamt. Men efter en förlossning där barnet kom ut och liknade en groda blev jag livrädd och slutade.

Ismahan jobbar som samhällsvägledare på medborgarkontoret i Rinkeby sedan tio år. Där är hon ”kommunens förlängda arm” och hjälper till med samma saker som hon tidigare gjort på frivilligbasis.

– Det jag gör på medborgarkontoret nu gjorde jag förr på rasten när jag jobbade inom barnomsorgen. Som barnledig hade jag drop-in hemma. Folk kom för att få hjälp att ringa samtal och få blanketter ifyllda.

– Det roligaste är mötet med människor, men nödvändigheten av mitt arbete känns ännu viktigare.

När det gäller äktenskapsformer har Ismahan blivit striktare med åren. Hennes egna barn, nu 20, 18 och 13 år gamla har fått veta att ”ni bestämmer utseendet och jag resten”. Men när äldsta dottern gifte sig som 18-åring för ett par år sedan fick mamma ändå inte vara med och välja. Ismahan säger att hon själv var en ”revolutionär tonåring” som var helt emot arrangerade äktenskap. De diskussioner som uppstod roade hennes far mycket, tror hon.

– Men jag kan inte ens hitta ord för hur fel jag tycker att det är med tvångsäktenskap, fast frivilliga arrangerade äktenskap är jag numera helt för.

Ülkü Holago

Elif heter egentligen något annat.

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 1 2007)