Bögarna i bräschen

»Bögar är slampor av hävd. Det vill säga att vi är kulturellt betingade att öppna alla sorters sociala närmanden med sex. Därifrån är vägen till flersamhet inte extremt svår eller obegriplig, eftersom slampighet ofta innebär att man inte har råd med ägande eller svartsjuka.«

Leif Holmstrand är multikonstnär och en citatmaskin. Jag mejlar med honom, hans man och dennes älskare om deras familjekonstellation. Jag frågar Leif vilka förhållanden han ingår i just nu:

– Många sexförhållanden. Jag har vänskapliga sexuella kontakter med många män. Jag gillar dem så klart allihopa. Även de jag bara ligger med en gång utan att veta vad de heter.

– Kärleksförhållanden – förstått som enskilda personer jag ger kärlek och får kärlek av till vardags: ungefär två, beroende på hur man ser det. Tre. Jag säger tre. Jag och den ljuvlige Hassan är gifta sedan snart två år och älskar varandra, och till hösten har vi officiellt varit ihop i fyra år.

»Planeringen för att få ihop allt riskerar att ta kål på det spontana. Men fördelarna med multipla förhållanden är fler.«

Hassan och Steven är kära, jag är mycket förtjust i Steven. Steven har också ett förhållande med sin man. Meraj och jag har också en kärleksrelation, som är i någon sorts utvecklingsfas eller tillväxtfas, och han är fabulous.

Hur detta arrangemang kom till förklarar Hassan.

– Jag och Leif har från början pratat med varandra om möjligheter och framtiden. Och att vi inte känner oss bundna till sociala normer.

Sedan, när jag och Steven träffades så kändes det naturligt från början. Hassan beskriver en relativt enkel syn på förhållanden.

– För mig räcker det att man älskar varandra och vill vara tillsammans. Tänker att det inte behöver vara svårare än så.

Steven tycker att det i deras nuvarande förhållandeform ibland blir svårt med fysisk kontakt och avstånd, och att planeringen för att få ihop allt riskerar att ta kål på det spontana. Men fördelarna med multipla förhållanden är fler, menar han.

– Nya delar av min personlighet blommar ut, jag kan experimentera sexuellt, få bättre social kontakt, ökad tillit, bättre kommunikation. Jag känner mig hel, tillfredsställd och som en del i en familj.

Mina Gäredal är en 43-årig ickebinär bög och någon som jag själv alltid uppfattat som ett sorts queert ideal: En person som skapar sig själv och sin värld utifrån eftertänksamma etiska, sexuella och känslomässiga ideal. Men även Mina levde en gång i tiden slentrianmonogamt.

– Jag hade ingen förståelse för att annat än monogami var möjligt då jag började ha sexuella och amorösa relationer, så även fast jag aldrig riktigt fattade monogami, så levde jag så.

– När jag fick mer queera influenser i mitt liv och exponerades för ickemonogama relationsformer blev jag direkt intresserad. Den partner jag har varit ihop med längst var jag monogam med de första fem åren av förhållandet. Jag trodde som sagt att relationer behövde se ut så, och jag tyckte ju om (och tycker fortfarande om) att vara ihop med den partnern, så vi hade en bra relation även när den var monogam. Men jag har aldrig riktigt förstått mig på monogami, och relationer är mycket mer logiska för mig sedan jag insåg att tvåsamhet inte är obligatoriskt, säger Mina Gäredal.

Minas längsta pågående förhållande är 21 år. I dag har hen ett flertal relationer, fyra av dem är långvariga och innehåller både sex och amorös kärlek. Hen har ett 11-årigt barn tillsammans med två av dem. Mina menar att det samhälleliga antagandet att just sexuella och amorösa relationer är mer värda än relationer baserade på vänskap, är felaktigt. Och när det gäller partnerförhållanden handlar det om att stärka varandra.

– Det kanske väldigt enkla svaret för mig är att en relation över tid ska ge mer energi till mig och min partner än vad den tar. En relation som tar mer energi än vad den ger behöver jag fundera över om den är värd att vara i, eller om det finns möjligheter till förändring.

»I romaner, på bio och i parfymreklamer syns öppna förhållanden och polyamorösa konstellationer.«

2024 är på väg att bli året då USA på riktigt upptäcker polyamori. I den heterosexuella medelklassens tidningar skrivs det långa texter om »den nya flugan«, ofta med avstamp i boken More: A Memoire of an Open Marriage, skriven av Roden Winter. 

Boken handlar om författarens eget äktenskap och hur hon och hennes man lever i »etisk ickemonogami« i förmögna Park Slope i New York. Boken landar i en jord som redan är sådd: I den omåttligt populära tv-serien Succession brottades rollfigurerna Shiv och Tom med monogamins gränser, och i det sista avsnittet av ungdomsserien Riverdale – som bygger på den fiktiva världen från serietidningen Acke – bildar de fyra huvudpersonerna ett förhållande tillsammans.

I romaner, på bio och i parfymreklamer syns öppna förhållanden och polyamorösa konstellationer. Och åsiktstexterna om polyamori avlöser varandra.

Men är polyamorin en trend, något nytt överhuvudtaget? För oss som befinner oss utanför den heterosexuella medelklassen är det givna svaret nej.

Jag fick uppdraget att skriva om öppna förhållanden i den feministiska tidskriften Bang för 17 år sedan, och det var ungefär då som poly kom på tapeten i queera kretsar i Sverige. I dag har vi snarare nått en punkt där andra förhållandekonstellationer än de monogama börjat ta plats i majoritetssamhället och synas i vardagen (och som sagt, i kulturen).

Utgångspunkten för texten i Bang, och för min egen syn på monogami, är de långvariga förhållanden jag såg i bögvärlden när jag själv kom ut. Ofta fanns det en överenskommelse om hur man såg på sex utanför äktenskapet. Den kunde handla om allt ifrån en sorts diskretion, där man helt enkelt lät bli att tala om eventuella snedsteg, till att man glatt raggade trekanter eller sidosex framför sin partner. Vissa hade till och med långa förhållanden vid sidan om, med sin mans goda minne.

Som motexempel såg jag också bögpar som försökte rätta in sig i vad som för mig såg ut som en heterosexuellt monogam mall, och hur svårt de hade det. Allt som oftast tog det slut på dramatiska manér, där den ena eller båda kände sig bedragna, och om de monogama paren fanns i min närhet hände det ibland att den ena parten dök upp i ens meddelanden på kontaktsajterna, eller i vimlet på sexklubben.

Känslorna bekräftades när jag under en period lekte sexspalt under kontakt- och mediesajten Sylvesters tak, och tog emot mejl ifrån främst bögar om sex och samlevnad. Monogamin tycktes för mig vara en teori som inte fungerade i praktiken.

Professor Jens Rydström är sexualitetsforskare och genushistoriker, han förklarar att män som har sex med män länge befann sig utanför samhällskontraktet i Sverige, då sex män emellan var olagligt fram till 1944 – och samhälleligt oacceptabelt flera decennier efter det. Man fann varandra till exempel i parker och på pissoarer, men kärleksrelationer var av naturliga skäl sällsynta. På hemliga fester kunde män i kvinnokläder dejta »riktiga karlar«.

När fler och fler flyttade in till de större städerna uppstod fröet till den moderna gaykulturen, och samtidigt till mer organiserade relationsformer. Förhållandeformer som började befästas framåt det tidiga 1970-talet.

– I och med en press från familjen var det många män som gifte sig och sen levde bisexuellt så att säga. De hade en fru som de förhoppningsvis tyckte mycket om, och som de skaffade barn med. Samtidigt ville de ha »det andra«, och om de hade tur så förstod frun det, säger Jens Rydström.

»I och med aidskrisen blev det ett väldigt fokus på bögarnas sexualitet, och den promiskuösa kulturen som fanns sågs som ett stort hot.«

Under 1970-talet blev det vanligare att ifrån queert och feministiskt håll ifrågasätta kärnfamiljen. Kollektiv och storfamiljer uppstod, och trots att det ännu var sällsynt att leva helt öppet som hbtqi så började homo- och bisexuella män synas mer. Jens Rydström jobbar just nu, tillsammans med professorn Lena Lennerhed på en bok som heter När staten inte räcker till: Aids och det civila samhället.

– I och med aidskrisen blev det ett väldigt fokus på bögarnas sexualitet, och den promiskuösa kulturen som fanns sågs som ett stort hot. Det blev en schism mellan en del äldre bögar som värnade om bögkulturens friare syn på sex och yngre bögar och flator som tyckte att bastuklubbar var »kommersiella pesthärdar«.

Kanske kan man säga att det för homosexuella män har funnits en konflikt mellan ett eget ideal för samlevnadsformer och en längtan att omfamnas av heterosamhället. I mina tidiga år i bögvärlden hörde jag aldrig ordet polyamori. Öppna förhållanden syntes oftast vara något informellt utan teoretisk underbyggnad eller excel-ark med planering runt primär- och sekundärförhållanden.

I mitten av 1990-talet började jag utveckla ett medvetande runt bögars förhållandeformer och -normer. Det var år som präglades av en slitning mellan ett akademiskt och aktivistiskt intresse av queerteori och samtidigt en normalisering av homosexuella i aidskrisens eftermäle. Och på det en nyfödd partnerskapslag (1994).

I texten i Bang 2007 skrev jag: »Den plötsliga uppmärksamheten från den heterosexuella mittfåran gjorde att vi betraktade oss själva med samma ängsliga blick som de heterosexuella gjorde. Istället för att uppfinna våra egna normsystem för sex och förhållanden, började vi efterapa och upphöja den monogama tvåsamheten, utan att fråga oss varför den så ofta, även bland heterosexuella, havererar«.

Jag frågar Mina Gäredal om hen tror att det är lättare med flersamma relationer där parterna är män.

– Först blev jag lite ställd över frågan och ärligt talat väckte den visst motstånd i mig. Det blir lite som att fråga »var din partner som du varit ihop med i 21 år svårare att vara ihop med när hen var ciskvinna, än nu när hen är ickebinär?«.

– Jag skulle säga att det är enklare med alla typer av relationer om alla parterna strävar efter att förstå varandra, kommunicera och vill varandras bästa. Flera av mina partners könsidentiteter såväl som biologiska kön har förändrats under förhållandenas gång. Det är ju samma personer jag varit ihop med under hela relationen, och vårt sätt att göra relationen har utvecklats, men inte relaterat till mina partners kön.

Josh Hidman är 54 år, kommer från Brasilien och är gift med en svensk man. Josh beskriver att han tidigare trodde på monogama förhållanden, och att detta kom ur bögars vilja att imitera heterosexuella förhållandemodeller. Gång på gång försökte han, och misslyckades, att vara trogen, och monogamin kändes tråkig och isolerande.

– Men sedan mötte jag en man som introducerade mig till fetischism, kink och orgier och det förändrade mitt liv för alltid. Han sa till mig »Jag är ok med att få tio procent av ditt sex, men jag vill ha 100 procent av din kärlek«. Där och då förstod jag att jag inte var gjord för monogami, och jag har aldrig haft ett monogamt förhållande efteråt. Det var tjugo år sedan. 

Själv har jag vacklat lite i min syn på ickemonogamin som något heligt. Jag träffade min man samma år som jag skrev texten i Bang, och när han gick bort sommaren 2022 insåg jag att jag i början av vår relation gått fram som en ångvält med mina idéer om normbrytande/ickemonogama förhållanden och sexuell frihet. Så som en dogmatisk 27-åring lätt gör, och att detta skadat delar av vår relation. Som 40-plussare tror jag att det handlar mer om kommunikation än om etisk grundsyn; polyamori och öppna förhållanden kan vara bättre på det, men det är inte något som sker automatiskt – och folk tar skada och blir bedragna även i flersamma relationer.

I mitt nuvarande förhållande har jag medvetet valt att inte dundra fram, vi prövar oss fram långsamt, sökande.

»Törsten efter heterosamhällets acceptans har blivit allt mindre.«

Att bögar har gått i bräschen för alternativa förhållandeformer innebär inte att heterosamhällets anammande av öppna förhållanden kommer att se likadant ut. Precis som när Tinder blev del av mainstreamkulturen så är det få av artiklarna om poly i de amerikanska magasinen som förankrar urpsrunget i bögkulturen. 

Och kanske är det lika bra? Sätten vi lever tillsammans på fortsätter att utvecklas, och törsten efter heterosamhällets acceptans har blivit allt mindre. Att kärlek blir allt mindre synonymt med tvåsamhet tjänar vi alla på.

Text: Tomas Hemstad, frilansskribent bosatt i San Francisco.