Björnkulturen – burrigt & bögigt

Är björnkulturen en tillåtande och öppen del av bögkulturen, där män firas för att de är precis som de är, med sina skavanker, övervikt och hjärtproblem? Eller är subkulturen snarare en elitistisk hyllning av en specifik kroppsform, ett ideal som kommit att förändra bögkulturens utseendenormer, bort från det gymfräscha fitnessidealet – men inom en minst lika snäv mall? Ingetdera? Båda två? 

Jag tänker tillbaka och försöker hitta en stig genom björnarnas relativt korta kulturhistoria och hur den har korsat mitt liv.

»Som pinnsmal yngling sneglade jag nyfiket på de skäggiga männen.«

Jag fick nys om björnarnas existens ganska snart efter att jag kommit ut i mitten av nittiotalet, genom tidningen QX. Som pinnsmal yngling sneglade jag nyfiket på de skäggiga männen. Ett par år senare tog en pojkvän med mig på en björnsammankomst. Jag tyckte då att det var lite stelt, och kanske en lite för liten krets då för att det skulle kännas som en kultur. Något år senare så träffade jag min fina skäggiga vän M. Jag hade då själv blivit både hårigare och något tyngre och tillsammans rörde vi oss lite i utkanterna av Stockholms björnkultur.

Egentligen drömde vi nog om en annan typ av sammanhang – om alternativ musik, vilda fester och heta backrooms. I brist på det tog vi till oss lite av både det ena och andra. Stannade på björnfesten med våra longboards innan vi drog vidare mot andra mål. Vi hade vår egna lilla björnkultur.

Carl Lindeberg och Peter Aid är båda aktiva i Stockholm Bears, som beskriver sig som en »förening för dem som inte känner sig hemma i den vanliga gay-världen«.

Carl och hans man gick på en julfest som gruppen Viking Bears anordnade år 2001.

– Jag har alltid gillat lite mer rundlagda män, så det lockade ju att få umgås mer med såna.

Carl hade skägg redan då men definierade sig inte som björn ännu, visste inte riktigt vad ordet betydde, men han kände sig omedelbart välkommen in i kulturen.

– Ja,verkligen, det var julbord och man drack öl och snackade med sina bordsgrannar och så presenterade de sina vänner, så det gick fort att lära känna folk. Man kände sig välkommen. Jag förstod inte då hur stor björnkulturen var utanför Sverige redan.

Peter Aid sitter i Stockholm Bears styrelse sedan åtta år. Han tycker att björnkulturen blivit mer mainstream inom bögkulturen.

– Man ser ofta olika sorters bögar på våra evenemang som tycker att det är trevlig stämning.

Sedan han själv fann sin väg in till björnarna tycker han att det blivit lättare att hitta dit.

– Jag tror att det är fler yngre som lockas till björnkulturen nu. Tidigare hittade man nog inte sin klick lika lätt.

Har björnar en kultur? frågar killen jag dejtar när jag ska skriva om ämnet. Både han och jag räknas rent estetiskt dit, vi möttes på en kontaktsajt som riktar sig till »björniga« killar. Vi går inte direkt på björnfester eller räknar oss som del av kulturen men existerar ändå på något sätt i den zonen. Vi är bögar som inte är smala och som har skägg.

Carl Lindeberg tycker att hans förhållningssätt långsamt har förändrats under åren med björnarna.

– För mig känns det oftast som att jag bara hänger med mina kompisar, dricker lite öl och lyssnar på bra musik. Samtidigt så har jag ju noterat att det vuxit fram en mer kommersiell björnscen också, i och med att vissa fester blivit väldigt stora.

Bögar över 40 med kagge och ansiktsbehåring är en grupp som har växt både genom, och oberoende av, björnkulturen. Fler bögar blir vuxna nu än de blev på nittiotalet, eftersom aidskrisen gjorde att många dog alltför unga. Bögkulturen har också förändrats, och det har även uppfattningar om kön och skönhet.

På sociala medier får jag annonser för att göra mitt stjärthål mer attraktivt med krämer, reklam för andra krämer för att släta ut min rynkiga pung och om matt läppbalsam »för killar«. Det finns klädmärken speciellt för tjocka killar som vill ha tajta shorts. Kanske är björnar ett marknadssegment snarare än en subkultur?

»Alternativ till den gängse bögkulturens gymfräscha friskis-ideal hade fått fäste och etablerat sig, och ett nytt ideal hade formats.«

Jag känner igen mig lite. När jag kom till San Francisco 2007 föll pusselbitarna mer på plats. Barkulturen i SOMA-området präglades av punkrock, björnar, motorcyklar och läder.

Mycket hade hänt under decenniet som just passerat; Bromsmediciner mot hiv hade uppfunnits och förändrat bögars sexliv, alternativ till den gängse bögkulturens gymfräscha friskis-ideal hade fått fäste och etablerat sig, och ett nytt ideal hade formats av sådant som Butt Magazine, ett holländskt fanzine som blev stilbildande under 00-talet.

Björnkulturen blev, som man sa då, hipp. Sedan dess har den blivit något som både är, och inte är, en del av mitt eget liv. Jag söker inte upp björnar specifikt men jag pratar med killar på björnapparna, ett tag spelade jag skivor på björnbaren. Jag hänger med mina kompisar.

Historikern och författaren Les K. Wright som har skrivit flera böcker om björnkulturen, berättar i Bear World Magazine om det tidiga åttiotalets andra hälft när fanzinet Bear Magazine var den kontaktyta som fanns, och män med större kroppshyddor helt enkelt inte släpptes in på de vanliga gay-sexklubbarna. Bear Magazine ledde till Bear Hug-fester som ledde till Lone Star Saloon i San Francisco; den första björnbaren 1989.

»I ett bögsamhälle utmärglat av aids utstrålade en satt kroppshydda plötsligt hälsa.«

I ett bögsamhälle utmärglat av aids utstrålade en satt kroppshydda plötsligt hälsa. Och björnkulturen letade sig vidare från San Francisco ut i vida världen. När jag får tag på Les K. Wright håller han på med den tredje delen av sin The Bear Book.

– Nutida björnkultur är dels känslan av att ha en identitet som delas med andra björnar över hela världen, och dels säregenheter formade av hur hbtq-kulturen yttrar sig lokalt. Exempelvis har definitionen av björnar kommit att förändras från att handla om fysiska egenskaper till att handla om värderingar: att utbilda det bredare homosexuella samhället om björnar, främja tolerans och acceptans.

Les fortsätter att ringa in vad som skiljer modern björnkultur från den tidiga:

– Lokala sociala evenemang inom hbtq-samhället, till exempel de tidiga (informella eller formella) björnklubbarna, har till stor del ersatts av organiserade björnhelger och vad jag löst skulle kalla en dansklubbsscen.

– Personligt nätverkande, att träffas fysiskt eller svara på kontaktannonser, har ersatts av app-kontakter. Men internet har också skapat en viktig och värdefull förändring: Många björnar upptäcker numera kulturen på nätet och kommer ut i den virtuella björngemenskapen. För vissa björnar, som bor långt borta från alla de fysiska scenerna, är hela livet som björn online.

»Yngre queera personer över ett brett könsspektrum har funnit ett hem i björnsamhället.«

I den tidiga björnkulturen fanns en anspelning på det sexuella signalsystem som kallas »the hanky code« där näsdukar i olika färger symboliserar olika sexuella intressen. Björnarna stack helt enkelt en teddybjörn i bakfickan. Les har kallat det »camping« av the hanky code, alltså en sorts parodi.

– En camp inställning till maskulinitet, att inte ta det lika allvarligt som strejta män, är en del av bögigheten. Den moderna inställningen bland björnar att maskulinitet är ett slags performance, tror jag är frigörande och bra för vår mentala hälsa, säger Les K. Wright.

»Björnkulturen har i dag blivit allt queerare. Björnar kan vara ickebinära, dragqueens eller ciskvinnor.«

Björnkulturen har i dag blivit allt queerare. Björnar kan vara ickebinära, dragqueens eller cis-kvinnor. Det maskulina är allt oftare en medveten pastisch och camp. Les K. Wright menar att en björn helt enkelt är någon som säger att hen är en björn.

– Yngre queera personer över ett brett könsspektrum har funnit ett hem i björnsamhället.

Björnarna trängs nu också med andra djur, som sexgrisar, lädervalpar och furries av alla tänkbara slag. Det finns också flera andra sexuella kulturer som hyllar stora kroppar på olika sätt än björnkulturen. Men björnarna fortsätter att locka, och Peter Aid tycker att framtiden ser ljus ut.

– Det känns som att det växer sig större för varje år och många besöker björnevent i olika städer och länder.

Carl Lindeberg menar att det finns en sorts tidlöshet i barnkulturen.

– Det kommer nog alltid finnas män som gillar lite större, skäggiga män.

TEXT: Tomas Hemstad, är frilansjournalist.

ILLUSTRATION: Kolbeinn Karlsson