Barnen blir mödrarnas väg ur prostitutionen

Trafiken står nästan still på GB road som ligger bakom en av järnvägsstationerna i den indiska huvudstaden. Trehjulade rickshaws trängs med kor och bilar intill butiker som säljer verktyg. I närheten av ett tempel finns en anonym port till det barnhem som Lalitha Nair drivit de senaste tjugo åren.

Det började med att hon jobbade med hiv-upplysning i området och lärde känna kvinnorna kring GB road. Hon pratar flera språk, vilket gjorde att hon lätt fick kontakt med de människor som säljer sex och kommer från hela Sydasien.

»När barnen utbildas blir en annan framtid möjlig för hela familjen.«

– När jag frågade vad kvinnorna ville ha hjälp med visade det sig att de ville att jag skulle ta hand om deras barn, säger Lalitha Nair.

Hon startade ett hem för barnen som bor på GB road där de får undervisning och färdigheter för att så småningom kunna försörja sig själva. Under åren har Lalitha Nair upptäckt att verksamheten även är en framgångsrik metod för att förändra mödrarnas liv. När barnen utbildas blir en annan framtid möjlig för hela familjen.

I cementbyggnaden där barnhemmet ligger finns fyra rum som fungerar som klassrum, sovsalar och matsal. Träbänkar används både som bord, stolar och sängar för de sextiotalet barn under 15 år som bor här eller tillbringar dagarna här. Kläder, mat och hygienartiklar är stapplade längs de klarblå cementväggarna. Där det finns plats hänger tavlor på hinduiska gudar som Hanuman och Shiva.

I ett av rummen pågår en lektion i hindi. Den svarta tavlan är fylld med ord som barnen antecknar i sina block. En av de äldre eleverna berättar att hon också vill bli lärare. När de får frågan om framtida drömmar kommer svaren i snabb takt: dansare, lärare och polis.

– Lärare och poliser är de enda förebilderna som finns här, säger Lalitha Nair.

Omkring 4 000 kvinnor säljer sex i New Delhis »red light district« som har få likheter med till exempel Amsterdams motsvarighet. Här finns inte några kvinnor i skyltfönster. De sitter välsminkade och fullt påklädda i traditionella indiska kläder på GB road. I undantagsfall kan en hand sticka ut från ett fönster på andra våningen där de flesta bordeller ligger.

»Många ser barnen som en social trygghet, så att de inte blir lämnade helt ensamma.«

Området är fattigt och husen nergångna. Det här är en plats där många hamnar efter att ha blivit lovade jobb inom servicesektorn i den indiska huvudstaden. De flesta kommer från landsbygden där arbetsmöjligheterna är små, särskilt om jordbruket går dåligt.

– Det finns ingen som kommer hit av fri vilja och vårt mål är att hjälpa kvinnor att ta sig härifrån, säger Lalitha Nair.

Om mödrarna tillåter, skickas barnen till en internatskola eller till närliggande skolor så småningom, samtidigt som barnen bor på hemmet.

– Några av de barn som vi skickat till internatskolor har fortsatt med akademiska studier.

De har vidareutbildat sig till lärare, ingenjörer eller sjuksköterskor. Andra har börjat jobba på restauranger, ideella organisationer eller utbildat sig till kosmetologer. Det ger dem möjlighet att försörja sig själva och även sina mödrar.

– När barnen växer upp och börjar tjäna egna pengar kommer de aldrig tillbaka. De vill inte att deras mammor ska vara prostituerade och tar dem härifrån.

Men rehabiliteringen lyckas inte alltid. I början låg allt fokus på att flickorna inte skulle hamna i prostitution och några av pojkarna började jobba som hallickar.

– Det var en stor besvikelse, men vi fick dem till slut att byta yrke och lämna GB road.

Nu är personalen mer uppmärksam på att även jobba med pojkarna och deras förebilder. Mödrarna involveras också i arbetet genom att hemmet erbjuder hjälp med hälsokontroller, id-kort och stöd i samband med myndighetskontakter.

– De kan komma hit för att få hjälp med det mesta och många ser barnen som en social trygghet, så att de inte blir lämnade helt ensamma.

Mammorna får träffa sina barn när de vill och mitt under lektionen blir en pojke utkallad. Han blir upphämtad för att träffa sin mamma på en marknad i närheten. Han tar sina saker och smyger ut till den man som väntar.

– Alla som hämtar barnen har i förväg blivit presenterade för oss, men annars har vi inga regler. Vi måste vara flexibla och utgå från deras egna behov så att vi får kvinnornas förtroende, säger Lalitha Nair.

»Det händer att barnen själva berättar att de ogillar männen som tar på deras mammor.«

Mödrarna själva kommer oftast oannonserat och oregelbundet på besök, vilket gjorde att ingen av dem kunde intervjuas under Ottars besök. Det är sällan några fäder med i bilden.

I mån av tid försöker personalen prata om vad barnen sett eller varit med om, men det finns inte resurser till enskild rehabilitering.

– Det händer att barnen själva berättar att de ogillar männen som tar på deras mammor. Då försöker vi övertala mammorna att låta barnen flytta hit på heltid, säger Lalitha Nair.

I klassrummet tar läraren paus för att barnen ska få öva på att uppträda. De har ingen bandspelare, men barnen går fram till den svarta tavlan och dansar för varandra i tur och ordning. De får applåder efter att långsamt rört sig över golvet utan musik. Det är en upprymd stämning. Verkligheten utanför fönstergallren är som bortglömd.

Julia Wiræus är frilansjournalist