Barndoms­bilder som skaver

Kristian Ek tänker på alla bilder av honom tillsammans med barnen. På köksväggen hemma i lägenheten i Nynäshamn hänger ett foto taget 2005. Tre barn trängs med kylväskan i en skrinda på Astrid Lindgrens värld. Glada ansikten ler in i kameran. Kristian själv är inte med på bilden men i datorn har han fler foton från samma dag.

− Den här känner jag mig bekväm med, säger han och visar en bild där han och dottern skojar och gör en klappramsa med händerna.

Egentligen är det mer en bild på hans dotter än på Kristian själv. Han syns bakifrån, från strax under axeln. Bilden visar egentligen bara det långa håret han hade på den tiden. Han beskriver det som att det inte riktigt är honom själv han ser där på bilden.

− Det är som att jag skådespelar, säger han.

Det är inte ofta han tittar på gamla bilder, men det händer ibland. Mest blir det tillsammans med barnen, som är vuxna nu. Bilderna visar ju inte bara honom utan hela deras uppväxt. Att göra sig av med bilderna ser han inte som ett alternativ.

− Då skulle jag ju sudda ut barnen också! Jag kom ut när jag var 49 år så de där bilderna visar halva mitt liv, om jag har tur och lever länge. Han berättar att bilderna kan ge en känsla av sorg över alla år som »gått förlorade«.

− Jag kommer aldrig få uppleva hur det är att bli sedd som en ung man. Jag går direkt på gubbe. Det är bara så det är, säger han.

»Vi hade en jättehärlig resa ihop, men jag minns också hur jobbigt det var. Jag ville bara bränna upp den där baddräkten.«

Kristian Ek

Inför Ottars besök har han samlat ihop gamla foton i en mapp i datorn. Det är bilder som han känner sig bekväm med att visa, men vissa klickar han snabbt förbi. »Den värsta« är tagen hösten 2017 under hans och yngsta dotterns semester på Lanzarote. Då hade Kristian precis kommit ut. Bilden visar honom snett bakifrån, sittandes på stranden i en svart baddräkt.

− Det finns bilder som är tagna framifrån också, men dem kan jag inte titta på. Vi hade en jättehärlig resa ihop, men jag minns också hur jobbigt det var att sitta där på stranden. Jag ville bara bränna upp den där baddräkten, säger han.

Kristian kom ut sensommaren 2017 och eftersom han var kommunpolitiker snappades det upp av lokala medier. Han var med i lokaltidningen och senare även i lokalradion. Efter det har han fortsatt att prata om transfrågor i sina egna sociala medier och genom sitt engagemang i Transammans. Han visar en bild som är tagen under ett sammanträde i kommunfullmäktige.

− Det måste vara första gången du gick upp och talade efter att du hade kommit ut, säger Kristians yngsta dotter, som har kommit ut i köket.

Hon matar den ständigt hungriga katten Gizmo innan hon försvinner in på sitt rum igen. För Kristian väcker bilden från talarstolen dubbla känslor. Han är stolt över att han klarade av att gå upp där och glad över det fina bemötandet han fick, men bilden påminner också om kaoset inombords. Att han skulle kunna omfamna de gamla bilderna av sig själv har han svårt att se, men kanske kommer det inte alltid att kännas så jobbigt att titta på dem som det gör nu.

− Jag hoppas att jag med tiden ska kunna förhålla mig lite mer neutralt till bilderna, säger han.

»I en scen tittar Erik på barndomsbilder av sig själv och beskriver det som att han ser sin tvillingsyster. Han beskriver det som att hon har försvunnit och han, Erik, har tagit hennes plats.«

Erik, som porträtteras i den bioaktuella dokumentärfilmen Drömprins, upplever att hans förhållningssätt till gamla bilder har förändrats med åren. I dokumentären följer filmaren Jessica Nettelbladt honom under tio år, från att han som 17-åring just har påbörjat sin könsidentitetsutredning. I en scen i filmen tittar Erik på barndomsbilder av sig själv och beskriver det som att han ser sin tvillingsyster. Han beskriver det som att hon har försvunnit och han, Erik, har tagit hennes plats.

− Det var så jag förhöll mig till de bilderna då, men nu, när jag är tryggare i mig själv, känner jag att det faktiskt är jag på bilderna, fast jag bär en mask, säger han.

Han tycker att det är svårast att förhålla sig till bilderna som togs precis innan han kom ut, under högstadiet och i början av gymnasiet. Det var en jobbig tid, och bilderna skickar tillbaka honom dit i raketfart. Även bilder från åren därpå kan vara triggande, som studentbilden som hänger på väggen hemma hos mormor. Den togs sista dagen i gymnasiet, mitt i champagnefrukost och framtidsdrömmar. Erik har på sig kostym och ser pojkaktig ut. Ändå är bilden besvärlig.

− Det är inget jag vill se. Det blir triggande för mig. Jag har inte fått börja med hormoner än och jag är väldigt smal, säger han men tillägger att han ändå inte kommer att be sin mormor att ta ner den. Det skulle kännas allt för tråkigt att radera sig själv från hennes samling av foton på barnbarnen.

− Den får hänga kvar! Hon har hängt upp den för att den gör henne glad och jag tycker att jag får vara mogen nog att låta henne ha den. Jag brukar bara undvika att titta på den när jag är där.

De flesta som har att förhålla sig till gamla bilder som skaver tänker nog att valet står mellan att kasta, gömma undan eller försöka acceptera bilderna, men den australiensiska fotografen och konstnären Rebecca Daynes såg ytterligare ett alternativ. I somras lanserade hon fototjänsten »Affirming Edits« där hon redigerar barndomsbilder på transpersoner så att bilderna bättre ska »reflektera en persons sanna jag«. Hon berättar att allt började med att hennes barn, som är transperson, inte hittade en bra bild till skolans årsbok. Rebecca fixade till ett foto och efter det började hon hjälpa andra transpersoner med deras bilder.

I juli i år lanserade hon sin fototjänst officiellt och efter ungefär en månad fullkomligen exploderade det. Facebooksidan blev viral och spreds internationellt. På 48 timmar fick hon över 1000 förfrågningar i mejlen, från människor över hela världen. Samtidigt svämmade Facebooksidan över av kommentarer. Många var positiva, men det hördes också kritiska röster och en del rent hat.

Vissa uppfattar hennes bildredigering som att hon försöker sudda ut transidentiteten hos personerna på bilderna, så att det ska verka som att de är cispersoner. Vore det inte bättre att som transperson försöka acceptera sin historia istället och känna stolthet över resan man gjort?

− Att ändra gamla bilder passar inte alla, men vissa får hjälp av det, säger Rebecca Daynes på länk från Brisbane.

När nyheten om hennes fototjänst spreds över världen hittade den även till Sverige och uppmärksammades i en Facebookgrupp för transpersoner. Tjänsten välkomnades av vissa, men några uttryckte tveksamhet kring om det verkligen är rätt väg att gå:

»Jag hade den barndom jag hade med bra och dåliga saker. Min pappa var alkoholist, kan jag photoshoppa bort det? Nä, och inte mig själv uppfostrad som flicka heller« skriver en medlem i gruppen.

»Kameran ljuger alltid. Vi väljer för det första vad vi fotar och för det andra vilka bilder vi visar upp.«

Rebecca Daynes

Rebecca Daynes har en bakgrund som familjefotograf och har även doktorerat om uppriktighet i visuella medier. Hon tycker att diskussionen om bildernas autenticitet är intressant. Mycket av kritiken hon får handlar just om att hon genom sina redigeringar skulle försöka skriva om historien, men som hon ser det misslyckas redan originalbilderna med att vara autentiska.

− De visar ju inte barnen så som de själva ser sig. Det finns en uppfattning om att kameran aldrig ljuger, men det stämmer inte. Kameran ljuger alltid. Vi väljer för det första vad vi fotar och för det andra vilka bilder vi visar upp, säger hon.

Den andra kritiken som hon ofta möter är att hennes redigeringar förstärker normativa föreställningar om hur pojkar och flickor ska se ut. Den kritiken håller Rebecca delvis med. Hon ändrar aldrig på en persons kropp, åtminstone inte utan den berörda personens uttryckliga tillåtelse. Det hon brukar göra med bilderna är att ta bort accessoarer som rosetter eller slipsar, göra håret längre eller kortare och byta färg på kläderna. Men ska inte en pojke kunna ha rosett i håret?

− Jo, jag är också emot de smala könsnormerna, men de finns där innan jag redigerar bilderna, säger hon.

Hon berättar att många bilder som hon får skickade till sig visar situationer ur livet som inte går att återupprepa. Det är julaftonsmorgon framför granen, den allra första födelsedagen eller bus med familjens gamla hund. Hon berättar om en bild som berörde henne extra starkt. Det var en person som hörde av sig och bad om hjälp att redigera ett foto av honom och hans två syskon, som båda tragiskt hade gått bort.

− Jag är jätteglad över att jag, med så enkla medel, kunde hjälpa till och ge honom en bild som han kan relatera till, säger hon.

Hon går tillbaka till kritiken som handlar om att hon skulle förfalska historien. Själv ser hon det snarare som att hon räddar bilderna och i förlängningen även historierna de berättar.

− Alternativet är att de här bilderna skulle hamna långt ner i en låda eller i soptunnan. Nu kanske de kommer upp på väggen istället, säger hon.

När Erik hör om Affirming Edits kommer han direkt att tänka på en bild som han skulle kunna tänka sig att redigera. Den visar honom och hans två syskon. Det är tidigt 1990-tal och de är klädda i västar i olika färger. Eriks är grön. Han berättar att han hade långt hår större delen av sin barndom, men just när den här bilden togs var han kortklippt eftersom han och hans storasyster hade lekt frisör.

− Tyvärr har mina föräldrar satt små tofsar i mitt korta hår, antagligen just för att jag skulle se mer flickig ut. Jag skulle absolut kunna tänka mig att redigera bort de där tofsarna för då skulle jag gilla den bilden, säger han.

Han är lockad av tanken att få se redigerade barndomsbilder av sig själv.

− Jag sörjer lite att inte ha fått växa upp och bli sedd som pojke och kanske skulle det vara en tröst att se sådana bilder, även om jag vet att det inte var så och aldrig kommer bli så, säger han.

Rebecca berättar att de flesta som hör av sig och vill ha hjälp med sina barndomsbilder inte har någon känslomässigt laddad bild som de vill »rädda«. De flesta vill bara ha en neutral barndomsbild som går att visa upp utan att det väcker frågor.

− Det handlar om att man vill skydda sin integritet, säger hon.

Hon berättar att hon bland annat har fått förfrågningar i samband med babyshowers, där det kan ingå som en aktivitet att alla deltagare ska visa barndomsbilder. Hon har också blivit kontaktad inför begravningar.

− Nu under coronapandemin, när många begravningar görs digitalt, har det blivit vanligt att visa bilder från den avlidna personens liv, och av respekt vill anhöriga inte visa bilder som de upplever felkönar, säger hon.

Hon berättar vidare att hon också har fått flera förfrågningar från lärare eftersom det i Australien finns en tradition av att man som lärare ska presentera sig med en bild från när man var barn, till exempel på dörren till sitt kontor.

− Som transman vill man kanske inte sätta upp en bild av sig själv med rosa klänning och diadem inför alla sina elever och kollegor. Vissa vill det, men inte alla, säger Rebecca.

Både Erik och Kristian har funderat mycket på hur de förhåller sig till sina historier och till öppenheten. Erik valde att inte framträda med sitt efternamn i Drömprins, för att skydda sin integritet. Samtidigt har han aldrig under de tio åren filmen spelades in funderat på att hoppa av projektet.

− När jag kom ut fanns det en handfull transkillar som delade med sig av sina erfarenheter i sociala medier och det var väldigt viktigt för mig. Att ställa upp i filmen är mitt sätt att ge tillbaka till communityt, säger han.

Hemma i köket hos Kristian i Nynäshamn hoppar katten Gizmo ideligen upp på bordet. Kristian lyfter ner och lyfter ner, medan han fortsätter att visa bilder.

Han berättar att han under en period, precis när han började passera som man, funderade på att vara lite mindre öppen med sin transidentitet, men han har landat i att det inte är för honom. På ett litet sidobord hemma i lägenheten står två små flaggstänger med transflaggan och regnbågsflaggan hissade i topp.

− Jag har levt så många år med skådespeleri. Att inte vara öppen som transperson nu skulle kännas som att gå in i en annan typ av teater. Jag förstår att andra kanske vill ha det så, men det är inget för mig.

Charlie Olofsson är frilansjournalist

---

Läs mer

I väntan på livet av Charlie Olofsson

Gravida transmän – Kropp, språk och stolthet av Kinga Sandén