Bara ett naket barn

Det är valborgsmorgon, vår, sol. Madicken och hennes lillasyster Lisabet har just vaknat. De drar nattlinnena över huvudet och skuttar runt i den ljusa barnkammaren. I bara livstycken sätter de sig så, nakna från midjan och nedåt, bredvid varandra på sängkanten för att få på de långa, krångliga svarta strumporna. Kameran är, som ofta i filmer som skildrar världen ur barnperspektiv, lågt placerad.

Varje år får Rikskriminalens barnpornografigrupp in flera tips om scenen i fråga, har kriminalinspektören Björn Sellström berättat. De reaktioner filmer och teveserier inspelade på 1960- och 70-talen väcker i dag visar med tydlighet hur våra blickar på barn har förändrats.

»En förutsättning för att prata om barn och sexualitet är att man förstår att det handlar om något annat än sexualakten, som är den association vuxna lätt gör.«

Malena Janson, barnfilmsexpert och lektor vid Stockholms universitet som skriver på en bok med arbetstiteln »Madicken är ju naken! Om rena barn och smutsiga blickar i den visuella kulturen«, berättar om fler exempel. När hon för några år sedan visade Hugo och Josefin, från 1967, för en grupp lärare på ett seminarium om filmpedagogik var reaktionen »det här kan vi aldrig visa!«.

– Det är en scen där Josefin dansar med trädgårdsmästaren, alltså en man som inte är hennes pappa. De två förstår varandra, där finns en kärlek och lycka. Men det är en typ av intimitet som har blivit väldigt tabubelagd, säger Malena Janson.

Hon är själv i den åldern att hon växte upp med de här serierna. Det var när hon såg dem på nytt, som vuxen, som hon reagerade på hur främmande scenerna med nakna barn plötsligt kändes.

– Jag tänker ofta på hur våra blickar har »pedofilifierats « när jag ser gamla filmer och teve-serier. Alltså att vi har internaliserat en pedofil blick på barnkroppen. Det finns en hel rad fantastiska scener som skulle vara otänkbara att producera i dag. Att våra blickar har pedofilifierats innebär att vi har lärt oss att betrakta världen så som en pedofil skulle göra. Det gör att ett naket barn blir något annat än bara ett naket barn.

»Barn förväntas ha baddräkt redan när de är 2-3 år, pappor vill ha badbyxor på sig i badkaret.«

Ett naket barn blir ett hot, något potentiellt farligt och sexuellt. Rädslan för pedofiler är begriplig, få saker är värre än övergrepp på barn. Även rädslan för att bli betraktad som en pedofil är begriplig. Men den är också problematisk, eftersom den gör att vi aktivt undviker vissa beteenden och situationer, som varken är sexuella eller farliga. Inte för att de innebär någon som helst form av övergrepp, utan för att de kan tolkas ofördelaktigt.

– Jag fokuserar på film, teve och visuella kulturuttryck, men detsamma gäller naturligtvis också i vardagen och verkligheten. Sådant som att barn förväntas ha baddräkt redan när de är två-tre år, att pappor vill ha badbyxor på sig i badkaret. Man anpassar sitt agerande gentemot barn och barnkroppen som om vi alla vore pedofiler. Det som gör det så problematiskt är att det innebär att vi skambelägger barns kroppar och sexualitet, säger Malena Janson.

Anna Sparrman är professor vid Tema Barn vid Linköpings universitet. Hennes forskningsområde är visuell kultur, vilket betyder att hon studerar bilder, film, och blick, sätt att se och visuell teknologi. 2017 kommer hennes bok »Childrens sexuality and visual culture – enacting the pedofilic gaze«. När Anna Sparrman är ute och pratar på skolor och förskolor är det »nästan alltid någon, nästan alltid en man«, som kommer fram och berättar hur han begränsar sig i sitt uppträdande med barnen. Det kan exempelvis gälla att man undviker att sitta med ett barn i knät när dagen närmar sig sitt slut, och man är ensam personal kvar.

– En pappa berättade att han böjt sig ner för att trösta en gråtande flicka vid förskolan, när hennes mamma kom för att hämta. Sättet hon såg på honom fick honom att känna att hon såg de sämsta tänkbara avsikterna, när han bara hade goda, säger Anna Sparrman.

– Vi är rädda för vad en ensam vuxen kan göra. Den pedofila blicken är emellertid en blick som vi alla kan använda, oavsett kön eller ålder.

Sparrman menar att den pedofila blicken har blivit en norm som vi inordnar livet efter. Den har vävts in i vårt vardagsliv. Utvecklingen är inte unik för Sverige, länder som USA och Storbritannien föregick oss. Men i Sverige ingick en frigjord inställning till kropp och nakenhet i den nationella självbilden.

»Nakenhet i sig är ju inte sexuell. Nakenheten görs sexuell.«

Det nakna barnet kopplades under 1920 och 30-talen till bland annat hygien. »Den svenska synden« var från 1950-talet en exportsuccé, åtminstone i kulturell mening. Parat med en förhållandevis antiauktoritär inställning till barnuppfostran, företrädd redan under tidigt 1900-tal av bland andra Ellen Key, gjorde att nakna barn under 1960- till 80-talet var en – kanske ovanligt – självklar företeelse i Sverige.

Men även om 1960- och 70-talen ofta beskrivs som fria och härliga så var det en period med svagt rättsskydd för barn. Barnpornografi var tillåtet under perioden 1972 till 1980 och barnaga förbjöds först år 1979 Att vi i dag är på konstant vakt mot pedofiler är, enligt professor Anna Sparrman, mer än något annat en konsekvens av att barns roll och rättigheter har stärkts. 1990 ratificerade Sverige FN:s Barnkonvention som ger barn större rättigheter.

– Det finns i dag ett starkare påbud om att vi måste ta hänsyn till barn. Det här är en positiv utveckling. Men det finns också en baksida. När man uppehåller sig vid allt dåligt som kan hända så får det normala, och det positiva, stå tillbaka. Risktänkande får diktera villkoren.

– I dag pratar man om övergrepp, våldtäkter, alla de svåra sakerna i debatten kring barn och sexualitet. Till slut sipprar det ner till barnen. När jag intervjuar barn pratar de jättemycket om hur äckligt det är med nakenhet. Inte förrän jag frågar, för att jag till slut blir rätt fundersam, om det aldrig kan vara bra att vara naken kommer det att jo, det kan vara skönt när man lägger sig i sängen och lakanen är rena, eller när man badar i en sjö utan baddräkt, eller står i duschen. Men det sitter väldigt långt in, säger Anna Sparrman.

Malena Janson berättar att i hennes sons naturkunskapsbok för fjärde klass så saknas könsdelar och bröstvårtor på teckningen av kroppen.

– Det är ganska anmärkningsvärt. Det jag tycker är så intressant och paradoxalt är att vi håller på och sexualiserar barnkroppen i reklam och genom att till exempel sälja bh:ar till barn. Man kan säga att vi fråntar barn deras egen sexualitet och tvingar på dem en vuxen sexualitet. Sätter man en bikini-bh på en femåring tänker man genast »där skulle det ha kunnat vara bröst«.

»Vi behöver mer kunskap om hur yngre barn förhåller sig till sexualitet.« _{Anna Sparrman}

Anna Sparrman har fokuserat sin forskning på barn mellan sex och tolv år. En förutsättning för att prata om barn och sexualitet är att man förstår att det handlar om något annat än sexualakten, som är den association vuxna lätt gör. Sexualitet är något som »görs« genom sociala och kulturella relationer, precis som genus. Det är en insikt som borde gälla för alla, påpekar hon. Men det är särskilt avgörande när det kommer till barn. De är sexuella varelser. De blir kära, de upplever kroppsliga sensationer. De utforskar sina kroppar, de tittar på bilder och de frågar varandra saker.

– Vi behöver mer kunskap om hur yngre barn förhåller sig till sexualitet, säger hon, för att förstå och kunna diskutera fenomen som den pedofila blicken.

– När jag intervjuar barn i tioårsåldern kan de berätta att de ser något på teve, som känns i hela kroppen. På samma sätt som vi vuxna kan bli upphetsade av att se någonting. Men de saknar ofta ord för det de känner. Det finns där, utan att de har möjlighet att sätta ord på det. Det är ju ganska sorgligt.

– Jag får ibland en känsla av att vi skyddar barnen från sig själva, de skyddas så mycket att de till slut inte vet något om sin egen kropp och nakenhet.

Det faktum att barn över huvud taget förhåller sig till en sexualitet omkullkastar idén om en oskuldsfull barndom befolkad med oskuldsfulla barn. Det naiva barnet är en idé vi krampaktigt håller fast vid, säger Anna Sparrman. I sin forskning har hon intresserat sig för hur barn förhåller sig till ämnet sex, sexualitet, sexualisering och genus genom att titta på och diskutera visuell reklam.

– Sexualiteten är inte det enda område där vi vill att barn ska vara oskuldsfulla och naiva. Det finns även när det gäller exempelvis konsumtion. Men där finns en tanke om att om man bara ger barnen kunskap, så kan de till slut hantera media och reklam. Om vi pratade med barn om sexualitet, om vad man känner i kroppen och var gränserna går, då tror jag att vi också skulle förbereda barnen bättre på att säga nej till saker.

En kan, på tal om barn och nakenhet, också fråga sig varför just barnen ska vara nakna. Borde vi inte alla vara det i så fall?

– Det råder obalans inte bara mellan vuxendom och barndom. Frågan är egentligen: Vad vill vi ha för samhälle? Vad ska nakenheten spela för roll? Vem ska få synas, vem ska få titta?

Nakenhet i sig är ju inte sexuell, påpekar Anna Sparrman. Nakenheten görs sexuell. Inom konsten har barn och barns kroppar ofta använts för att gestalta vuxna idéer och ideal. Antikens konsthistoria är exempelvis full av erotiskt laddade bilder av unga pojkar, medan de surrealistiska målarna dyrkade »la femme enfant«, den väna barnkvinnan. Under 1900-talet utkristalliserade sig, enligt konstvetaren Katarina Wadstein MacLeod, två spår. Dels det oskuldsfulla barnet. Dels Lolitafiguren, där oskulden erotiseras.

Sett i ett ännu längre och vidare perspektiv har nakenheten en stark symbolisk betydelse inom många kulturer och religioner. Det lilla, nyfödda och nakna barnet är en urbild.

– Jag föds naken, jag dör naken, står det i Bibeln. Det finns en väldigt stark föreställning om att det lilla nakna barnet är det mest naturliga gemensamma tillståndet av att vara människa. Utmed vägen har nakenhet och barn blivit en symbol för det oskyldiga.

Men det är också en paradox, för samtidigt som det är naturligt vill vi täcka över nakenheten för att skydda barnen, avslutar Anna Sparrman.

Jenny Damberg är frilansjournalist.

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

Tre kontroversiella bilder av barn

Rosie

1976 fotograferade Robert Mapplethorpe den tre år gamla Rosie Bowdrey på en societetsfest. På fotografiet har flickan just badat och sitter på en stenbänk, i klänning men utan underkläder. Under 2000-talet har bilden upprepade gånger tagits ner, trots att den är godkänd av den sedan länge vuxna Rosie Bowdrey. Bland annat från en visning på Bukowskis i Stockholm år 2010.

Pippi Examples

I videoinstallationen Pippi Examples klippte konstnären Palle Torsson år 2001 sekvenser ur Olle Hellboms Pippi-filmatiseringar där kameran vilar på barnstjärtar, troskanter, strumpebandshållare och skrevande flicklår. Syftet var att visa hur våra blickar pedofiliserats sedan filmerna spelades in i skarven 1960-/70-tal. Tempot drogs ner till slow motion. Innan filmen hann visas på galleri väckte den sådant rabalder att Palle Torsson tvingades bränna materialet.

Wyatt Neumanns bilder på dottern Stella

2014 korsade fotografen Wyatt Neumann USA tillsammans med sin tvååriga dotter Stella, och fotograferade henne längs med vägen. Ibland naken. Bilderna väckte rabalder, en konservativ gruppering lyckades få Neumanns Facebook- och Instagramkonton stängda. Den utställning Neumann sedermera gjorde fick titeln I FEEL SORRY FOR YOUR CHILDREN — The Sexualization of Innocence in America, till del ett lån från en nätkommentar som löd »The whole thing is sickening and I FEEL SORRY FOR YOUR CHILDREN«.