BANG — älskad, omstridd och saknad

En vårkväll 1991 ringde hemtelefonen i den 26-åriga studenten Kristina Hultmans lilla lägenhet i Vasastan i Stockholm. Kvinnan i andra änden av linjen berättade att de hade knäckt det. Hon var nöjt hemlighetsfull. »Susanne vet vad den ska heta. Nej, jag säger inget. Du får veta sedan, vi måste ses.«

Den nystartade feministiska tidningen fick namnet Bang, efter den legendariska
journalisten Barbro Alvings signatur. De var många som deltog i planerna på en tidning den mötestäta hösten 1990.

Den första Bang-redaktionen var en brokig skara. Där fanns den konstnärligt drivna filosofistudenten Susanne Skog, och också mer teoretiska skribenter som litteraturvetaren Cecilia Annell. Till nummer två klev Petra Ulmanen in, för att snart bli en av de tongivande redaktörerna.

Redaktionen hade bildats hösten 1990 ur den kårpolitiska Arbetsgruppen för kvinnliga studenter. De hade sökt och fått ett stöd på 60 000 kronor från den så kallade »jämställdhetsmiljonen« som den socialdemokratiska regeringen utlyst. Summan skulle syfta till att finna »nya informationsvägar «. Först var idén att de skulle starta en väggtidning, men på ett av många långa möten beslöt de sig för att göra riktig tidskrift.

»Alla fick uttrycka det de ville. Ingen skulle pressas in i någon fålla.«

_{Kristina Hultman, kulturskribent och författare, en av grundarna till Bang.}

– Alla som kom var otroligt ambitiösa, och förbannade. Efter några år på universitetet fanns en uppdämd ilska och alla hade sina egna projekt som de ville driva. Och alla fick uttrycka det de ville. Ingen skulle pressas in i någon fålla, säger Kristina Hultman.

På en stationär Macintosh-dator en natt på kårens expedition började ett första nummer ta form. Gruppens olikheter flödade in i den nya tidningen. Vissa nummer blev mer politiska, andra mer teoretiska. Öppenheten yttrade sig också i att tunga gemensamma erfarenheter började luftas.

Redan 1991 skrev Bang om de osunda kroppsidealen i media.

– Ska vi våga prata om det här? Sen när vi började prata på riktigt så visade det sig att nästan alla i redaktionen haft anorexi eller bulimi. Det kom som en chock!

– »Våldsnumret« var också viktigt för mig. Jag skrev om en gruppvåldtäkt som jag hade varit med om. Jag var helt skakad när jag väl vågade berätta om det, säger Kristina Hultman.

Efter det första året fick Bang ekonomiskt stöd från Kulturrådet, och började då ha avlönade chefredaktörer. Bang blev de kommande åren allt mer etablerad som feministisk röst, och när Ulrika Westerlund klev på som chefredaktör år 2000, bars tidningen fram av det som ibland kallas för den tredje vågens feminism, och unga genusstudenter och radikaler beställde tidningens startpaket med kilovis av gamla nummer för att plöja igenom dem alla. Bang blev för många en grundkurs i feminism.

Ulrika Westerlund sitter idag i riksdagen för Miljöpartiet, efter många år som engagerad i feministiska och hbtqi-politiska frågor. Hon blickar tillbaka på en tid i tidningens historia då begreppet »mediafeminist« blev stort. Bangredaktörerna kunde bjudas in till paneler för att diskutera med andra feministiska tidningar som Darling, Veckorevyn eller Amelia.

– Det fanns uppenbarligen utrymme för extremt mycket feministisk journalistik under den här perioden, säger Westerlund.

»Väldigt många ville vara en del av tidningens sammanhang. Det var en kreativ plantskola.«

_{Ulrika Westerlund, riksdagsledamot för MP och tidigare chefredaktör.}

Vad var det bästa med Bang?

– Att Bang blev den här samlande platsen.

Väldigt många ville vara en del av tidningens sammanhang. Det var inte svårt att få tag i folk som ville skriva i tidningen eller medverka på olika sätt, det var en kreativ plantskola för många. Det är ett imponerande persongalleri som har medverkat i Bang genom åren.

Och det sämsta?

– Trots alla redaktörers strävan att nå ut bredare så förblev Bang ändå en ganska liten tidning. Bang var en medelstor kulturtidsskrift under hela sin existens.

Idag är Karin Ekman programchef på SVT. På 1990-talet var hon en av de unga som stjärnögt läste varje mening i Bang, och 2002 fick hon det åtråvärda jobbet som en av tre redaktörer. Men det blev en tuff start när deadline närmade sig för deras första nummer. Mitt i slutproduktionen utbröt ett upphetsat bråk mellan hennes två redaktörskollegor, det blev nästan handgemäng.

– Så det var rock’n’roll från början.

»Mitt i slutproduktionen utbröt ett upphetsat bråk mellan hennes två redaktörskollegor, det blev nästan handgemäng.«

Vad tänkte du då?

– Jag var bara väldigt upptagen med att få ihop tidningen. På den tiden så skickade vi ju inte saker och ting digitalt. Vi satt och jobbade dygnet runt och sen var det någons uppdrag att ta en taxi eller cykla till centralen och få iväg hela jävla paketet med posten med alla cd:s, där vi hade bränt ner alla sidor.

Under 00-talet fortsatte Bangs resa från akademin och in i den bredare offentligheten.

– Det var som att Bang hade två ben, akademin och aktivismen. Jag ville göra Bang till en journalistisk produkt, säger Karin Ekman.

Den feministiska rörelsen hade medvind i mitten av 2000-talet och den svenska statsfeminismen var på väg mot sin topp. På Bangs sidor kunde två strömmar flöda samman: den radikalfeministiska och den queera.

I början av 2010-talet utmanades status quo i svensk feminism och på Bang av nya röster som krävde representation. Lawen Mohtadi var en av Bang-redaktörerna som var med och lyfte fram antirasistiska perspektiv och utmanade den vita feminismen. Kampen mot västvärldens koloniala arv tog allt mer plats i tidningen.

2011 fyllde Bang 20 år. Vanja Hermele och Lawen Mohtadi var redaktörer och gjorde ett stort jubileumsnummer. När Vanja Hermele läste igenom gamla nummer från Bangs första decennier slogs hon av hur vissa ämnen ständigt återkom:

– Reproduktion, kropp, sexualitet och så feministiska frågor, klass, rasism. Vad ska feminism vara?

– Jag tyckte det var deprimerande att man var kvar i samma hjulspår år efter år, att man skrev om familjen och reproduktionen på 90-talet, och sen så skrev man fortfarande om familjen och reproduktionen 20 år senare. Jag kände att det här är för trist. Varför kommer vi inte vidare?

»Det finns vissa grundläggande frågor som varje generation måste göra upp med i sin egen samtid.«

_{Vanja Hermele, författare, genusvetare och tidigare redaktör.}

Men efter ett samtal med journalisten och feministen Ulrika Knutsson påmindes Vanja Hermele om att många av de feministiska frågorna berör själva existensen.

– Det finns vissa grundläggande frågor som varje generation måste göra upp med i sin egen samtid. Det är egentligen inte deprimerande, utan mer ett tecken på att vissa frågor är otroligt viktiga och kan se olika ut beroende på kontext, säger Vanja Hermele i dag.

Omslaget på Bangs första nummer 2013 gestaltar ytterligare en era i tidningens historia – den antirasistiska, aktivistiska och normkritiska. I centrum syns en knuten näve, där regnbågens färger tonas in i varandra i en slags new-rave-estetik. Den ena rubriken är en uppmaning till handling: »Vägra Reva«. Reva var gränspolisens term för att jaga papperslösa migranter i samband med biljettkontroller i tunnelbanan. Den andra rubriken är lekfullt queer och normkritisk: »Gentlehen unite«. Där var det handling i fokus.

När formgivarna Alexandra Falagara och Brita Lindvall Leitmann fick uppdraget att göra om tidningens design, bestämde de sig för att hela konceptet skulle vara både feministiskt och normkritiskt, från bildval till typografi. Den nya formen bröt mot en modernistisk och minimalistisk stil som länge dominerat den svenska design- och tidningsvärlden.

In med 80-talsvibbar, lågstatus-typsnittet Comic Sans, fraktur-stil, färger och värdeord som »peppig« och »lekfull«. Snart skulle den nya fulsnygga antidesignen vinna priser, bli stilbildande – och kopierad. Men i början var många kritiska eller missförstod de medvetna stilgreppen. På Twitter skrev någon att formen kändes som att »ta LSD och gå in i en clip art-butik«. Och visst fanns det inslag av designhumor som bröt mot normerna från Konstfack.

– Men vi jobbade faktiskt inte alls med ironi. Om vi gjorde ett nummer som var inspirerat av »shabby chick«, så var det för att det är en estetik som kändes spännande, säger Alexandra Falagara.

»Snart skulle den nya fulsnygga antidesignen vinna priser, bli stilbildande – och kopierad. «

Engagemanget var starkt genom alla år av Bangs historia där hundratals feminister av alla slag har varit med och bidragit, både avlönat och ideellt, till det lagarbete som krävs för att göra en kulturtidskrift som gör avtryck, med väldigt små medel. För ekonomin var ofta bräcklig och de interna konflikterna stundtals intensiva.

Författaren Sara Stridsberg skrev under många år texter i Bang och satt med i redaktionsrådet. Till tjugoårsjubiléet 2011 sa hon »Jag tyckte det var underbart att bli publicerad i Bang«.

Det blev inget 30-årsjubileum för Sveriges största feministiska tidskrift. Det sista numret kom ut i augusti 2019. I december 2020 kunde man läsa i Dagens Nyheter att Föreningen Bang, som gett ut tidskriften, satts i konkurs på egen begäran på grund av en ohållbar ekonomi, sviter efter pandemin och vikande prenumerationssiffror.

Anna Hellgren, idag kulturredaktör på Expressen, som var vikarierande redaktör på Bang 2009, skrev i Expressen: »Bang var alltid mer än en angelägenhet för sina prenumeranter och hangarounds. Från de första åren i källaren på Stockholms universitet under tidigt 1990-tal och hela vägen in på 10-talet försörjde Bang landets intellektuella offentlighet med tankar och skribenter. Det är styvt gjort av en organism som alltid levt på ekonomiska smulor.«

Att driva papperstidning i mediekrisernas tid är minst sagt utmanande. När Ottar har ringt runt och pratat med tidigare redaktörer är det flera som ändå tror på en möjlig återuppståndelse. Bang är älskad och saknad av många.

Och på Bangs avstannade Instagram syns en strimma av hopp i det sista inlägget: »Vår förhoppning är att Bang ska återuppstå inom en snar framtid. Till dess, ta hand om er, kampen fortsätter!«

Rasmus Malm är frilansande journalist, radio- och poddmakare.