Bakom bebisluckorna

— Jag får alltid lite hjärtklappning när jag går dit. Ska det ligga en bebis i luckan? Hur mår den, är den sjuk eller kanske till och med död?

Brigitte Loepers är sköterska på förlossningsavdelningen på sjukhuset Neuwerk i den tyska staden Mönchengladbach, i västra delen av landet. Här har hon arbetat i 31 år. Några gånger har det hänt att hon fått hämta en bebis i sjukhusets bebislucka. Bebisluckan är just vad ordet beskriver: en lucka där den som fått en oönskad bebis kan lämna bort barnet anonymt.

På baksidan av den stora sjukhusbyggnaden går en lång ramp fram till en vindlande trappa. Ett par våningar upp låg tidigare en barnavdelning, men nu ser fasaden kal och nedgången ut. I ett hörn, där personal brukar aska sina cigaretter, finns en skärm med texten »Babyfenster«. Bakom skärmen en glaslucka med en röd pil.

– Som tur är har de bebisar jag hämtat alltid varit okej, säger Brigitte Loepers.

Tre minuter efter att luckan har öppnats och stängts igen från utsidan går larmet på förlossningsavdelningen. En sköterska hämtar bebisen från insidan.

Brigitte Loepers visar utrymmet, där det endast finns plats för en kroppstempererad liten säng på hjul. I sängen ligger ett kuvert med information på åtta språk, avsedd för den som lämnar bebisen. Där står att barnet är i trygga händer. Att det kommer bli undersökt av en barnläkare innan det placeras i foster- och senare adoptivfamilj.

I brevet finns ett kodord, om en förälder skulle vilja ta kontakt i framtiden. Där finns också ett formulär som föräldern uppmanas att fylla i och lämna till stadens socialtjänst: »Hur gammal var du när barnet föddes?«, »Har du eller någon i din familj haft någon allvarlig sjukdom?«, »Finns det något ditt barn borde få veta om dig?«.

I Tyskland är det inte straffbart att lämna ifrån sig ett spädbarn, däremot måste någon av föräldrarna registrera barnet hos myndigheterna senast en vecka efter födseln. Detta görs av förklarliga skäl inte när barnet lämnas anonymt.

På grund av den juridiska gråzonen finns ingen statistik över hur många barn som placerats i bebisluckorna sedan den första i modern tid öppnade i Hamburg år 2000.

En undersökning från förra året kom fram till att det då fanns 86 bebisluckor i Tyskland.

Andra länder där bebisluckor existerar är exempelvis USA, Kina, Pakistan och Ryssland, samt några av Tysklands grannländer: Polen, Österrike, Schweiz, Tjeckien, Nederländerna och Belgien.

Belgiens enda bebislucka finns i Antwerpen, och fungerar ungefär som de tyska. Den ligger dock inte vid ett sjukhus, utan drivs av en frivilligorganisation. I Belgien är det nämligen olagligt att lämna ifrån sig barn anonymt.

– Det är inte straffbart att inneha en bebislucka, men myndigheterna hade kunnat stoppa oss från att öppna den. Därför berättade vi inte för någon att vi installerade luckan.

Det säger Katrin Beyer, som är volontär hos hjälporganisationen Moeders voor Moeders. Katrin Beyer har ansvarat för luckan sedan den öppnade år 2000. Här har hon och hennes kollegor tagit emot 19 bebisar. Alla 19 finns porträtterade i personalmatsalen, med mönstrad plast över ramarna för att främja anonymiteten.

– Numera har vi ett bra samarbete med myndigheterna i staden. Många i Antwerpen är faktiskt lite stolta över att ha landets enda bebislucka, eftersom den är så unik.

Belgien lägger stora pengar på sin socialtjänst och hälsovård, vilka räknas som mycket välfungerande. Men enligt Katrin Beyer behövs bebisluckor oavsett hur bra den offentliga vården fungerar.

– De som lämnar bebisar hos oss är människor som inte vill kontakta några offentliga instanser överhuvudtaget. Anonymitet är väldigt viktigt för dem, och en myndighet är inte anonym. Det kommer alltid att finnas individer som socialtjänsten inte kan nå, säger Katrin Beyer.

– Ofta är vår anonymitet en språngbräda till bättre alternativ. Vi ber aldrig om information, men många mammor kontaktar oss innan eller efter de lämnat sitt barn. På så vis kan vi ha en dialog, via chatt eller telefon, och hjälpa mammorna att komma i kontakt med rätt organisationer.

En dryg timme österut, i Nederländerna, finns inga regelrätta luckor. Istället har landet tio stycken »vondelingenkamers«, hittebarnsrum. Jämfört med den kala bebisluckan i tyska Mönchengladbach inger dessa rum en betydligt varmare känsla. Här kan den som lämnar barnet gå in och sätta sig, och i lugn och ro läsa igenom informationen innan hen lägger bebisen i den fint bäddade spjälsängen.

Den största skillnaden mot grannländerna är att hittebarnsrummen i Nederländerna sällan utnyttjas. Stiftelsen Beschermde Wieg, som organiserar rummen, gör sitt yttersta för att upprätta kontakt med mödrar innan de lämnar ifrån sig sina barn.

Den som googlar sen abort, eller hur man lämnar bort en bebis, hittar snabbt information om Beschermde Wieg. Stiftelsen erbjuder stöd under hela graviditeten och även efteråt. En så kallad »kall överlämning«, när barnet lämnas i rummet utan någon vidare kontakt, har bara hänt en gång sedan 2014.

Yvonne van Son är förlossningssköterska på sjukhuset Zuyderland i Heerlen, där hon ansvarar för ett hittebarnsrum. Stiftelsen, och även gynekologer på sjukhuset, sätter henne i kontakt med kvinnor som behöver stöd.

– När jag får kontakt med kvinnan föreslår jag alltid att träffas och prata. Då går vi igenom vilka alternativ som finns. En gång kom ett utländskt arbetarpar, som inte hade några närstående här. De var oroliga för att ta hand om ett barn med sin låga inkomst. Jag hjälpte dem att få kontakt med kommunen de bodde i, och kommunen hjälpte dem i sin tur med boende och material till barnet, berättar Yvonne van Son.

– En annan gång kom en mamma som redan hade ett antal äldre barn. Hon ringde från bilen, födde i hissen upp från parkeringen, och ville lämna ifrån sig barnet direkt efteråt.

Trots att de alltså knappt används, fungerar de nederländska hittebarns- rummen som virtuella dörröppnare. Yvonne van Son tycker att det borde finnas ett i varje större stad.

– Det går inte att veta hur många barn man inte hittar. Vi vet att färre barn har övergivits sedan stiftelsen startade. Flera barn överlever varje år tack vare oss.

Moa Karlberg är fotograf och skribent.