»Även om jag är ute ur fängelset känner jag mig inte fri«

Han ser betydligt yngre ut än sina 38 år. Slank, ungdomlig och för dagen klädd i en vit blazer och tight, svarta jeans möter Steven Sambo upp på en lummig skolgård i centrala Lusaka. Eftermiddagstrafiken har korkat igen stadens genomfartsleder och dieselångorna ligger tunga. Steven hälsar med ett fast handslag och börjar lågmält berätta sin historia.

– Jag har verkligen fått lida för att jag blev kär, säger han.

Snart fyra år har gått sedan Stevens mardröm började. Han hade ett jobb han trivdes med och hade träffat kärleken i sitt liv. Men bara några av hans närmaste vänner visste att han var homosexuell, relationen med pojkvännen höll han hemlig. En kväll, när han och pojkvännen hade checkat in på ett hotell, knackade det plötsligt på dörren.

– »Ni är gay!«, skrek de. Vi försvarade oss och sa att det var vår ensak men de gav sig inte, berättar Steven.

Till slut kom polisen som grep Steven och hans pojkvän. Brottsmisstanken var sodomi, eller onaturlig otukt, något som fortfarande är straffbart i Zambia under den lagstiftning som infördes då landet var en brittisk koloni.

Bilder på gripandet spreds snabbt på sociala medier.

– Det blev viralt! Över en natt visste plötsligt alla vem jag var och vad jag hade gjort, säger Steven. Han berättar om de förnedrande förhören och de medicinska undersökningarna de tvingades genomgå, och om skammen att betraktas som sexualbrottslingar.

De båda männen släpptes i väntan på rättegången. Men ingenting var längre som vanligt, berättar Steven. När han kom till jobbet dagen efter, bad hans chef honom att packa ihop sina saker.

»’Över en natt visste plötsligt alla vem jag var’. Steven berättar om de förnedrande förhören och de medicinska undersökningarna de tvingades genomgå«

– Han sa att det jag hade gjort var en brottslig handling och att jag därför blivit entledigad från mitt arbete. Det var så jag förlorade mitt jobb, säger han.

Två veckor senare sattes Steven och hans pojkvän i förvar, och skickades till ett högsäkerhetsfängelse i väntan på rättegång. Efter ett år kom domen – 15 års fängelsestraff.

Samkönade sexuella handlingar är förbjudna enligt den zambiska brottsbalken som kriminaliserar sexuella handlingar som är av »grov oanständighet« och som anses vara »mot naturens ordning«. Att medborgare anklagas för sodomi och faktiskt döms har blivit vanligare, säger brottmålsadvokaten Katindo Mwale.

– Det här är inte ett unikt fall, och nu när vi ser allt fler hbtq-personer komma ut så tror jag att vi kommer att se ännu fler av den här typen av åtal, säger han.

Just nu företräder han en läkare i 30-årsåldern som är dömd för samma brott – och lika många år i fängelset. Hans klient har suttit drygt ett år på ett högsäkerhetsfängelse utanför Lusaka i väntan på att hans fall ska tas upp av en högre instans.

– Vi hävdar att det inte finns några bevis och är övertygande om att vi kommer att få gehör, säger Katindo Mwale som driver en advokatbyrå med en tjugotal anställda.

»Att försvara någon som anklagas för vad många anser vara ett grovt sexualbrott kan slå hårt mot verksamheten.«

Katindo Mwale väger sina ord under den bandade intervjun. Att försvara någon som anklagas för vad många anser vara ett grovt sexualbrott kan slå hårt mot verksamheten.

– Man riskerar att förlora klienter eftersom många tror att för att ta sig an ett sådan här fall måste man själv vara en del av hbtq-rörelsen, säger han när vi har ett mer öppenhjärtigt samtal. Han berättar om beröringsskräcken, hoten och diskrimineringen många homosexuella – och alla som försvarar deras rättigheter – utsätts för. Den här gången handlar det om en nära vän, berättar han, och att det därför var självklart att ställa upp. Han menar också att det som hänt – att en person avtjänar ett långt fängelsestraff utan några som helst bevis – går emot det rättspatos han drivs av.

– Målsägande dök inte ens upp på rättegången. Oavsett vad man anser om handlingen så har alla rätt till en rättssäker process, säger han.

Vi träffas en tisdag förmiddag. Tillsammans ska vi besöka hans fängslade klient och efter en kort briefing kliver vi in i en svart Audi. Trafiken lättar när vi närmar oss Lusakas utkanter och snart är det glest på vägarna. Efter drygt tre kvart svänger vi in på en dammig grusväg och parkerar utanför en hög fängelsemur. Katindo går fram och knackar på luckan i porten, och snart släpps vi in. Vi lägger ifrån oss våra telefoner och leds in i ett kontorsliknande rum.

En man klädd i joggingbyxor och en orange väst ler varmt och hälsar oss välkomna.

– Kalla mig Stukie! Det betyder oerhört mycket att ni är här, säger mannen och tar min hand.

Efter några formaliteter slår vi oss ner på de uppställda stolarna i besöksrummet.

– Känner du dig bekväm att prata? frågar jag Stukie och kastar en blick mot vakten bakom skrivbordet.

– Ja, det är okej. Fångvårdarna vet vad jag sitter inne för, säger han .

Att han är gay håller han annars hemligt för de flesta.

– Man väljer med stor omsorg vilka man är öppen med, säger han.

För knappt två år sedan slogs hans tillvaro i spillror. Han vill inte gå in på några detaljer kring själva händelsen, men han är övertygad om att det var stämningarna i landet som fick honom dömd – trots brist på egentliga bevis.

»Enligt zambisk lagstiftning är en samkönad sexuell handling alltid ett brott, oavsett samtycke.«

Att det handlade om samtycke fanns aldrig några tvivel om, inte ens i rätten. Men enligt zambisk lagstiftning är en samkönad sexuell handling alltid ett brott, oavsett samtycke. I samma veva som Stukie greps, gjorde den dåvarande presidenten flera homofoba uttalanden.

När vi kör därifrån säger Katindo Mwale att presidentens uttalanden kom väldigt olägligt.

– Det hjälpte verkligen inte hans fall, säger han och skakar på huvudet.

I maj 2020 benådades Steven och hans pojkvän efter påtryckningar från USA:s dåvarande ambassadör. Men trots att han på pappret är en fri man, känner sig Steven fortfarande fången.

– Mina vänner och släktingar har övergett mig, och min mamma fick också lida för att hon stöttade mig. Hon grät på sin dödsbädd för att hennes son, min bror, inte kunde förlåta henne. De sa att hon hade samröre med någon som påverkats av djävulen.

Text Sara Assarsson
Illustration Elizabeth Sanduvete