Att vara eller att inte vara, binär

Människor vars könsidentitet är utanför de binära kategorierna kvinna och man har alltid funnits, men ändå inte varit känt mer än ett drygt decennium för en bredare allmänhet. Redan i början av 2000-talet användes ord som »genderqueer« eller »intergender« inom queera communityn, men det dröjde längre för en allmänhet närma sig ickebinäritet.

2015 infördes orde hen – efter en hätsk mediedebatt – i Svenska Akademins ordlista, SAOL. Ännu har vi bara två möjligheter till juridiskt kön i Sverige – man eller kvinna. Men 2010 började ett fåtal utredningsteam erbjuda könsbekräftande vård även till ickebinära personer, och med åren har denna vård utökats.

En ny generation i Sverige växer upp i en omvärld där ickebinär alltid varit ett (mer eller mindre) möjligt alternativ att identifiera sig som. Men hur ofta pratar vi om förändringarna i språket, och om könsidentiteter ur ett generationsperspektiv? Jag tog kontakt med Anna-Maria Sörberg och Nik Ruth Persson för att prata om cisidentiteter och ickebinäritet.

Marit: Vi har vuxit upp i tre olika decennier, Nik du är född 1955, Anna-Maria 1966 och jag 1976. Hur relaterar ni till termen ickebinär i relation till er uppväxt?

Anna-Maria: Jag har många könsdysforiska situationer, stunder, ögonblick som är inbyggda i mitt liv och kropp. Starka, upplyftande och smärtfyllda moments. Från kyrkans barntimmarslek när jag iklädde mig sagofiguren John Blund på avslutningen till någon sorts ständig tävlan med pojkar och en önskan att bli fri från begränsningar som vad det innebar att vara flicka. Att kalla det könsdysfori är på ett sätt en efterkonstruktion och jag anser att det är samhälletskönsdysfori inte min. Då existerade inte ens begreppet.

Marit: Och det var inte alltid relaterat till något jobbigt.

Anna-Maria: Att vara pojke var förknippat med att vara fri och oberoende, att vara tjej, flicka framstod som motsatsen till att kunna välja ett eget liv. Jag är inte direkt ensam om att ha fått panik i insikten om att rollen som flicka, kvinna framstår som en begränsning, något som kommer att bedömas och omgärdas av regler och fostran.

Nik: I tonåren stod jag framför spegeln och insåg hur värdelös jag var på att vara tonårstjej. Då trodde jag att jag skulle varit bättre på att vara tonårskille. Nu är jag inte lika säker på det. Men att göra sig till tonårsflicka var svårt. Varje gång jag blev läst som kille var liksom ett tecken på mitt totala misslyckande. Det handlade inte bara om ett yttre uttryck, utan också om konstiga begär som inte passade någonstans. Vad skulle jag kunna ha för jobb? Hur skulle jag kunna leva?

Marit: Det var kopplat till överlevnad. Hur blev det när du växte upp, på 70-talet då feminismen blev viktig?

Nik: Kvinnorörelsen, som man sa då, blev mitt sociala sammanhang när jag hittade de lesbiska rummen. I dem fanns det sätt att vara »hon« som jag både gillade och kunde klara rätt bra. Innan dess var den ointressant. Mina heterokompisar läste om den kvinnliga hetero orgasmen. Vad hade det med mig att göra? Jag var så off så för mig handlade det mer om »hur ska det här kunna bli ett liv?«

Marit: Du menar du och din kropp? Du sökte efter din identitet?

Nik: Nä, det skulle jag inte säga eftersom jag aldrig förstått vad identitet är. Jag tror aldrig jag har sökt efter en identitet. Jag sökte en flock. Sökte tillhörighet mer än identitet.

Marit: Hittade du din flock, Anna-Maria?

Anna-Maria: Det var svårt att ens tänka i termer av rörelse eller flock vad jag minns. Jag är uppväxt i en förort till en småstad i Värmland och mitt identitetssökande handlade om att skriva, inte nödvändigtvis av drivkraften i att få uttrycka sig, men för att det var något man skulle kunna göra var som helst. Det var en väg att ta sig därifrån. Mina förebilder fanns i litteraturen snarare än vardagen. Birgitta Stenbergs och Rita Mae Browns självbiografier och deppiga karaktärer som Stephen i Ensamhetens Brunn. Jag läste dom bokstavligen under täcket för jag visste hur mycket som stod på spel. Jag ville ta mig iväg till något annat, men jag hade ingen tanke på att det fanns sammanhang.

Marit: Om ickebinäritets ordet hade funnits hela era liv, hade det gjort nånting enklare?

Anna-Maria: Det är svårt att säga nu. Generellt är definitioner något jag vill bort från idag snarare än anamma. Men hur ska man kunna veta? På ett sätt könades det inte lika hårt i samhället förr. Idag kapitaliseras idéer om mäns och kvinnors skillnader och kroppar hårdare än någonsin. Samtidigt finns ett öppnare klimat för att själva få uttrycka sin könsidentitet eller genustolkning.

Marit: Vad brukar du säga på pronomenrundorna?

Anna-Maria: Jag brukar säga »hon, men det är inte okomplicerat«. Fast den sista delen av meningen har jag ingen uppfattning att någon lyssnar till haha. Det brukar mer vara »Jaha, då vet vi…«

Marit Hur relaterar du till cis-begreppet?

Anna-Maria: Jag har inget problem med att någon kallar mig cis. Det är jag väl i mångas ögon. Samtidigt gömmer den typen av begrepp mer komplicerade synsätt. Jag värjer mig för vissa former av definitioner, identiteter och begrepp. Försöker undvika dem när jag skriver som en strategi. Vill istället försöka komma så nära det jag vill säga på andra sätt.

Nik: Jag säger att jag brukar kalla mig hon om jag måste kalla mig något och att andra ofta kallar mig andra saker, och det gör inget. »Hon« är kanske mer som en vana… Eller ett tecken för min historia? Hm, ska fundera på det.

Anna-Maria: Jag tror att min ovilja att definiera, till och med vad gäller att använda ickebinär, handlar om att jag är livrädd för att tvingas in och förhålla mig till den utomstående blicken, bli fast eller beroende av den. Jag hänger mest med människor som inte har en önskan om att forma andra, som söker något rörligt och inte kräver ordning. Det låter högtravande och det är en ynnest att ha den typen av människor omkring sig men det har varit och är livsavgörande för mig. Definitioner kan behövas i stunden, som förklaring eller för att konkretisera men det är inget att bygga ett liv på.

Nik: Jag skulle själv inte spontant använda ordet ickebinär om mitt kön. För mig är det mer ett abstrakt ord för en hållning, för ett motstånd mot ett samhälle som bygger på binära strukturer. Lite kroppslöst. Men är nyfiken på vad det kan leda till att andra beskriver sig så.

»Ofta tänker man kön som två poler med män och kvinnor på var sin sida och några undantag däremellan. Men om man lägger in ett kön till har man ett rum som folk kan röra sig i.«

Marit: Vad skulle du säga att du är?

Nik: De senaste åren har jag hållit på med lesbiska tidskrifter som gavs ut i Berlin på 1920-talet. Där beskriver sig den tidens lesbiska ofta som maskulina homosexuella kvinnor och använder »det tredje könet« om sig själva och sina gäng. De använder det inte vetenskapligt utan mer om ett sätt att vara. Ett bråkigt och obestämt kön som jag har börjat gilla mer och mer. Ofta tänker man kön som två poler med män och kvinnor på var sin sida och några undantag däremellan. Men om man lägger in ett kön till har man ett rum som folk kan röra sig i.

Marit: Du är också ute efter något rörligt.

Nik: Man skulle kunna förstå kön som en rörelse. Att man kanske under olika perioder av livet befinner sig på olika ställen och att kön då betyder olika saker. Att begäret under olika delar av livet spelar olika roll för hur man definierar sig och den yttre och inre blicken har olika makt under olika perioder, att det normala är att man bryter upp ibland, vandrar vidare och stannar till igen ett tag.

Marit: Kanske är det så idén om det ickebinära kan användas. Att det tillåter en rörlighet men att vi är för gamla för att förstå hur unga använder det. Och om vi skulle byta pronomen skulle det innebära ett annat slags ställningstagande eftersom vi rört oss inom »hon« så länge.

Nik: Det har inte bara med ålder att göra. Men genom hela mitt liv har det varit olika perioder när man måste kalla sig det eller det och absolut inte det. Nånstans tröttnar man.

Anna-Maria: Jag tänker också på att det inte blivit lättare att bli kvinna, vad vi nu lägger i begreppet. Frågan »vad är en kvinna?« ställs inte i öppet syfte utan för att markera att något gått för långt. Det är en backlash i sig. Jag har levt länge i en kropp i någon sorts skugga av män, en obegriplig kvinna eller vad jag nu tolkas som. Jag inser hur många kvinnor som känner samma, oavsett hur de lever eller ser ut.

Marit: Har det blivit lättare att vara något annat då?

Anna-Maria: Ja, alltså att vara i just min kropp med någon sorts androgynitet är sällan ett problem. Man får viss auktoritet dessutom med åldern. Om ickebinär som begrepp skapar större utrymmen för människor att leva sina liv är det fantastiskt. Allt som ger människor fler möjlighet att hitta frihet i sina liv bortanför krav och förväntningar på hur du ska vara som kvinna, man eller vad vi nu är ger hopp.

Marit: Jag uppfattar det också som att det har blivit snävare hur kvinnor är kvinnor. Ibland känns det som att det skulle vara enklare att säga att jag är ickebinär. Då skulle det kunna finnas en vettig förklaring till varför jag ständigt blir ifrågasatt på damtoan. Det handlar inte om att jag bryr mig om att folk tror att jag är en man, men det är utmattande att bli äldre och gång på gång bli tillsagd att man inte tillhör, minoritetsstressen som nöter under decennier. Har ditt namnbyte nånting med könstillhörighet att göra, Nik?

Nik: Det hade med olika saker att göra. Mitt gamla namn, Annika, kommer från min mormor som hette Annie. Annika betyder »Lilla Annie«. Fint. Men nu var jag över 60, skulle jag verkligen heta Lilla Annie? På en butchpicknick i Berlin för några år sedan bestämde jag mig plötsligt för att byta namn. På picknicken presenterade sig många med självvalda namn och jag fick lust att också välja själv. Jag var där med min vän Zab som sa: »Du kan göra som jag. Jag är döpt till Elizabeth och har tagit bort början och slutet på namnet.« Då blev det Nik. Det kändes bra. Början på något nytt.

Anna-Maria: Kunde det ha varit ett namn som associeras till en kvinna?

Nik: Det tror jag inte. Det har nånting med kön att göra men också med en ny fas i livet. Nyhormoncocktail.

»Det krävs tid och öppenhet för att förstå hur människor tänker och känner kring kön.«

Marit: Hur relaterar du till att heta Anna-Maria, som också är ett väldigt könat namn?

Anna-Maria: Det är svårt prata om och jag funderar över varför jag tycker det. Det är väl min ovilja att gå in där för mycket. Det är lite skrikigt idag när det kommer till samtal om kön. För att vara någon förväntas man ta tydlig ställning: »Det här är jag, det här namnet och könet har jag«. Allt annat framstår som flummigt. Jag önskar större förståelse för självidentifikation i ett mer prövande klimat. Det krävs tid och öppenhet för att förstå hur människor tänker och känner kring kön.

Marit: Vi har löst det här med könsidentitet på våra egna sätt i olika decennier i ett extremt binärt samhälle. Nu löser en ny generation det genom att utvidga språket och vi vet inte vart det kommer att leda, men det är skönt att det inte bara ska finnas hon eller han.

Anna-Maria: Ja, att jag föredrar att inte identifiera mig innebär inte att jag tycker att det är ett idealt tillstånd. Det är min lösning.

Nik: De dörrar som har öppnats behövde verkligen öppnas. Samtidigt som det alltid funnits plats inom communityn för att vara på andra sätt så har det inte självklart funnits plats för att kalla sig trans till exempel. Å andra sidan har communityramarna för »hon« under olika perioder av mitt liv varit rätt vida.

Marit: Tid är en sån intressant infallsvinkel på identitetskapande. Att lära känna andra, och sig själv, tar som sagt tid-samtidigt som vi är i ständig rörelse. Och sättet vi rör oss genom tiden är ju inte alltid så logiskt linjärt.

Text Marit Östberg

Bilder Jeanette Andersson