Att sova med fienden

De står i hallen, om än svajigt. Folkpartiledaren David Holst (Björn Kjellman) ska just lämna den socialdemokratiske statssekreteraren Martin Kovacs (Eric Ericson) lägenhet, efter en första dejt med pasta, levande ljus, Ratata, riksdagsskvaller och ingående diskussioner av partistrukturer.
»Fastighetsskatten motverkar sitt eget syfte. Du låser in sparande…«
En kyss tystar honom.
«…det är samma sak med reavinstskatten, då skapar man trögheter som…«
Där är det slutligen slutsnackat. Tova Magnussons komedi Fyra år till, om den oväntade amorösa alliansen mellan de två politiska meningsmotståndarna, gick upp på bio inför riksdagsvalet 2010.
I samma veva satt Folkpartiets Amelie von Zweigbergk och sms:ade till Irene Wennemo, som befann sig på Socialdemokraternas valvaka.
– »Hur har du det på the dark side of the force«, minns jag att jag skrev.
Årets valrörelse är deras första som par.
– Det blir spännande. Man märker ju att stämningen piskas upp i omgivningen, att det blir hårdare bland vänner och bekanta, säger Amelie von Zweigbergk.
Vi ses i parets lägenhet, i centrala Stockholm. Hundarna Desirée och Ebba far kring benen, innan de hittar varsitt knä att vila i. De båda träffades på ett seminarium, där de först förenades kring en hopplös föredragshållare (»han
var en sådan som hade lärt sig alla förkortningar i EU och var stolt över det»). Redan där väcktes något. Ett år senare reste de med samma delegation till Kanada.
– Det visade sig att vi hade så mycket gemensamt! Vi är exakt jämnåriga, vi hade gift oss samtidigt, fått barn samtidigt… »Va, har du också bara systrar?«,minns Irene Wennemo.
– Jag insåg att jag var hejdlöst förälskad i henne, säger Amelie von Zweigbergk.

Det var en förälskelse med förhinder. Inte bara hörde de till olika partier, Irene Wennemo som chef för arbetslivsenheten inom LO och Amelie von Zweigbergk som statssekreterare för folkpartistiska ministrar. Amelie von Zweigbergk var dessutom,
sedan mer än 20 år, gift med en man. Också Irene Wennemo träffade en man. Det tog tid innan de blev ett par och flyttade ihop.
Vad var svårast att hantera: Att ni plötsligt blev kära i en kvinna eller att det var en politisk motståndare?
– Det var besvärligt båda delarna. Det var nog lika illa. I tonåren var det öppet för mig, men sedan hamnade jag i en heterosexuell relation och då var det som att nu har jag bestämt mig, nu har jag valt detta. Man kan väl inte ändra sig mitt i livet? Som att det på något sätt skulle vara ett underkännande av det som varit tidigare, säger Irene Wennemo.
– För mig var politiken inget stort problem. Det var mer påtagligt att det var en tjej. Och att jag var gift, säger Amelie von Zweigbergk.
– Jag hade aldrig varit ihop med någon på högra sidan förut. Jag tyckte att det var motbjudande. Jag måste säga att jag var förvånad. Jag trodde inte att man kunde vara borgerlig och så vettig, fortsätter Irene Wennemo.

» Jag hade aldrig varit ihop med någon på högra sidan förut. Jag tyckte att det var motbjudande.«

Likheterna är viktigare. De har samma förhållningssätt, säger de. De förenas i uppskattningen av det politiska hantverket. I »nyhetsknarkandet«. EU och EMU är deras största stötestenar, något man »alltid kan lyfta fram om man vill ha lite dålig stämning»
som Amelie von Zweigbergk formulerar det.
– Men det är en diskussion jag faktiskt lika gärna skulle kunna ha med en annan socialdemokrat. Det här är något alla försöker förneka, men åsiktsspridningen inom partier är ofta större än mellan partier, säger Irene Wennemo.
Några privata val där skilda politiska övertygelser ställts mot varandra har de hittills inte behövt göra.
– Jag har hållit på att det ska vara kommunala skolor för mina barn. Det har du också, i och för sig. Men vi har ju inga gemensamma barn, vi har bara gemensamma hundar. Jag är okej med privata hunddagis, säger Irene Wennemo.

»Jag har hållit på att det ska vara kommunala skolor för mina barn. Jag är okej med privata hunddagis.«

Hur vanligt det är med kärlek över partigränserna är svårt att säga. Bland politiskt aktiva förekommer det, men är så pass sällsynt att det ofta är samma par som återkommer när frågan dryftas i media. Uppsalapolitikern Caroline Andersson (S) och riksdagsledamoten Gustaf Hoffstedt (M) till exempel, säger att de är »lite mätta« på att prata om sitt förhållande utifrån ett partipolitiskt perspektiv. Inom väljarkåren torde dock blocköverskridande relationer vara vanliga, sett till hur olika män och kvinnor röstar. Tydligast är det för Sverigedemokraterna. I SCB:s partisympatiundersökning fick partiet hösten 2013 stöd av 9,3 procent av männen, mot 3,8 procent av kvinnorna. Även Moderaterna har stöd bland betydligt fler män. I gengäld är Miljöpartiet och Socialdemokraterna markant större bland kvinnor än bland män.

Samtidigt är frågan hur stor roll valsedeln spelar. Var fjärde väljare minns inte ens vad hen röstade på i förra valet, visar en undersökning från Göteborgs universitet. Allra sämst minne har Folkpartiets väljare, något som enligt valforskaren Henrik Ekengren Oscarsson beror på att partiet har den rörligaste väljargruppen. »Det finns många som någon gång har röstat på FP men det verkar vara svårt att minnas«, säger han till SVT.

»Den som är aktiv i ett parti har mycket mer gemensamt med någon som är aktiv i ett annat parti, än någon som inte alls bryr sig om politik.«

Att partipolitiskt aktiva träffar varandra över partilinjen, är både väntat och oväntat, menar Svend Dahl. Han är chef för Liberala nyhetsbyrån och disputerade 2011 med en avhandling i statsvetenskap om politiska aktivister inom S, M och MP.
– Något som talar väldigt mycket emot är det faktum att folk har sina primära sociala sammanhang inom partierna. Att vara politiskt aktiv innebär en mycket tajtare gemenskap än vad man normalt har på till exempel en arbetsplats. Det som talar för är att man ändå har mycket gemensamt – särskilt i dag när skillnaderna mellan de politiska partierna är så små.

Är det verkligen så?
– En moderat som är ihop med en sosse behöver inte ha några gigantiska gräl. Jo, på sakfrågenivå. Men värderingsmässigt är det inte så mycket som skiljer. Är mycket annat bra i en relation kan man se bortom det. Den som är aktiv i ett parti har mycket mer gemensamt med någon som är aktiv i ett annat parti, än någon som inte alls bryr sig om politik. Baksidan av detta är att vi ser ett alltmer likartat förhållningssätt hos politiker, oavsett partitillhörighet.
Vilka har lättast att gå över den egna partigränsen?
– Miljöpartister! Miljöpartister kan bli ihop med precis vem som helst. Skämt åsido: Det Miljöpartiet gör politik av i dag är ett slags samtida moraliskt allmängods – breda, okontroversiella åsikter som ingen har något emot. Jag brukar skämtsamt säga att om du är miljöpartist blir du aldrig ställd till svars.

»Miljöpartister kan bli ihop med precis vem som helst.«

Miljöpartiets motpol är i denna mening Sverigedemokraterna, menar Svend Dahl. Värderingsmässigt befinner de sig så långt från mainstreamidealen att det blir svårt för deras sympatisörer att vara tillsammans med någon som inte delar partiets grundläggande analys.
I övrigt tror han att de flesta kan ha förståelse för varandras val. Till viss del har det givetvis också att göra med att det för många inte handlar om någon fullständig identifikation med ett enda parti.
– Det kokar ner till grundläggande värderingar, och att man måste kunna mötas där. Ta en fråga som sexköp. Där kan två personer som är helt överens om den grundläggande analysen ändå komma fram till helt olika ståndpunkter. Men har man bara en bred, gemensam ideologisk grund tror jag att det är ganska givande för relationen om man kan ha den typen av diskussioner sinsemellan, säger Svend Dahl.

Vid Familjerådgivningen City i Stockholm finns Karin Enqvist, socionom och legitimerad psykoterapeut. Det har hittills inte hänt att någon vänt sig till henne därför att man inte kan sluta bråka om politik. Däremot gör samhället direkta avtryck i det privata.
– Jag brukar säga att när två personer möts finns alltid en tredje part närvarande, samhället, med sina förväntningar. I familjerådgivningen försöker vi komma bakom det och se varifrån föreställningarna kommer om hur en relation ska se ut.
Det vanligaste att söka parterapi för är kommunikationsproblem, och att intimiteten inte finns där. Det är också vanligt att man hamnat i stereotypa könsroller.
– Det handlar om dilemman om hur man ska leva livet i alla dess delar. Hur mycket ska man prioritera jobbet, hur viktigt är det att få in pengar? Är det självklart att kvinnan ska rådda mest med barnen och mannen med ekonomi? I de frågorna spelar meningsskillnader kanske mindre roll när man träffas som unga, men allt eftersom livsomständigheterna ändras ställs de på sin spets. Och där blir det politik, tänker jag. Samhället och tidsandan spelar in. Det som var självklart på 1950-talet är inte självklart i dag.
När det gäller en infekterad privatpolitisk fråga som att anlita RUT-tjänster upplever Karin Enqvist dem hon möter som samstämmiga. Där frågan kommer upp har paret oftast ekonomi för det och där blir det inget problem. För många finns inte alternativet alls.

I en senare scen i Fyra år till ligger David i soffan, sjuk i hjärtesorg. Romansen med Martin har gått i baklås. Hans hustru och närmaste medarbetare Fia ska gå ut. Centerns salsakväll kallar. Äktenskapets konvenansnatur är tydlig, och hon peppar honom att haka på för att träffa en ny man.
»Du ska inte med då? Det är årets största köttmarknad. Man får vara leprasjuk för att inte få ragg där«, säger hon medan hon petar örhängena på plats.
»Vad har du för taktik?«, kontrar David från soffan.
»Jag tänker så här. Ingen vill ha det de får hemma. Så om man vill ha en vänsterpartist ska man satsa på lammull och pärlhalsband.»
»Moderat då?«
»Då ska man se ut som om man säljer sig på en rastplats utanför Tierp.«
»Centerpartister?«
»Glesbygdsfolk. Räcker att duscha och tio fingrar. De är lätta.«
Det är en rolig film.

Hannes Hervieu, ordförande i Centerstudenter och riksdagskandidat i Stockholm, gör en annan analys. Det bästa sättet att träffa en centerpartist? Prata med en. Och var inte fördomsfull. Han borde veta. Innan han inledde sin bana som heltidspolitiker arbetade han bland annat som dejtingcoach, inom företaget Charismatic revolution. Att omedelbart avfärda någon på grund av deras politiska uppfattning är en dålig idé, tycker han.

»Centern hade 6,6 procent av rösterna i förra valet. Det vore ju jättekonstigt om 93,4 procent av befolkningen vore omöjlig att bli ihop med.«

– Centern hade 6,6 procent av rösterna i förra valet. Det vore ju jättekonstigt om 93,4 procent av befolkningen vore omöjlig att bli ihop med. Däremot tror jag att en relation förutsätter att man har förståelse för varandras grundsyn. Det handlar inte om vad man tycker om LAS. Däremot är fördomsfrihet något avgörande för mig. Jag skulle inte kunna vara ihop en homofob, till exempel.
Hannes Hervieus flickvän är inte politiskt aktiv. Ett plus, tycker han. Inte minst nu, under valrörelsen.
– Hon är ett stöd i det arbetet. Hon arbetar med marknadsföring, så hon hjälper mig mycket med att ta fram budskap till exempel. Men det är skönt att komma hem och dricka ett glas bubbel tillsammans, utan att behöva prata om statsbudgeten.
Du saknar inte det politiska samtalet hemma?
– Nej. Jag pratar politik hela dagarna. I min yrkesroll är det viktigaste Centerstudenter och Centerpartiet. Mörka dagar kan hon göra att jag ser en glädje i annat, även om opinionssiffrorna är tunga.

I Stockholmsförorten Hässelby lever Tomas Eriksson och Johanna Falk i vad Carl Bildt väl skulle kalla en »rödgrön röra«. Han är gruppledare för Miljöpartiet i Stockholms läns landsting. Hon är socialdemokrat, aktiv bland annat i S-föreningen Bättre & jämlik hälsa. De träffades i Borås 2006 när de båda var lokalpolitiskt aktiva och gifte sig sommaren 2011. I juni väntar de sitt första barn. Att de blev ett par gladde inte minst det socialdemokratiska kommunalrådet i Borås, som arbetade aktivt för en bättre relation till den nye miljöpartisten. Det vill säga Tomas Eriksson.

»En politisk uppväxt blir det, hur som helst. Den första demonstrationen är redan inplanerad.«

Med åren har de lärt känna varandras partier. Människorna, men också strukturerna. Givande, enas de om. Tomas Eriksson menar att det finns tydliga fördelar med att ha varsin politisk sfär.
– Om vi hade varit med i samma parti och geggat runt bland samma människor och möten hela tiden tror jag att det hade varit slitigare. Nu går du på dina möten, och jag på mina, och sedan kan vi diskutera vad vi har varit med om, säger han.
– Ja, man slipper personkonflikterna. De följer inte med hem. Det blir fokus på själva frågorna i stället: Vad vill jag sedan? Hur går vi framåt? säger Johanna Falk.Ideologiskt står de ganska långt ifrån varandra, säger de. Men det uppenbarar sig inte förrän de verkligen börjar diskutera. Arbetskraftsinvandring och privata utförare inom välfärden är två frågor där de skilda utgångspunkterna blir tydliga.
– Men vi är båda pragmatiska, i det kan vi hitta varandra: Okej, det här är problemet, hur kan vi hantera det här och nu? säger Johanna Falk.

I juni kommer alltså deras första barn. »Undrar så vad ett rödgrönt barn kommer att rösta på i valet år 2034. Är det oförskämt att fråga direkt efter förlossningen? Kanske borde man vänta till dagen efter…«, skrev Johanna Falk på Facebook. »Gör som min pappa, utbrist i Internationalen direkt efter ankomst, verkar ju funka«, föreslog en kompis.
En politisk uppväxt blir det, hur som helst. Den första demonstrationen är redan inplanerad, om allt går bra får barnet följa med i sommarens Prideparad i Stockholm.
– Jag är själv uppfostrad med att diskutera politik. Det samtalet vill jag att vi ska ha med vårt barn. Sedan tänker jag att barnet får följa med till valstugan i Vällingby och när jag går och knackar dörr, säger
Johanna Falk.
Det låter som en röd start?
– Nja. Miljöpartiets partistyrelse har faktiskt anställt barnvakter för att barn ska kunna vara med under politiska möten. Det kommer bli både och, säger Tomas Eriksson.

Text: Jenny Damberg
Bild: Sara Mac Key

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!