Fredspristagare som skämmer ut sig är ingenting nytt – senast var det Ellen Johnson Sirleaf som uttalade stöd för starkt homofoba lagar. Anna Hellgren ser ett mönster i västvärldens reaktioner.
Det börjar bli en tradition med fredspristagare som skämmer ut sig. Barack Obama har, förutom de allt annat än fredliga krigen i Afghanistan och Irak, trappat upp det så kallade kriget mot terrorismen och infört en rad lagar som sätter alla rättigheter ur spel för misstänkta terrorister. Samt redan dödat långt fler civila i drönarattacker i Pakistan än föregångaren George W Bush var i närheten av.
Nu har turen kommit till Ellen Johnson Sirleaf. Förra årets pristagare och tillika president uttalade i veckan starkt stöd för den lagstiftning i Liberia som förbjuder ”frivillig sodomi”, det vill säga sex mellan två män och i förlängningen alltså homosexualitet.
Precis som i fallet Obama kan Johnson Sirleafs åsikter inte komma som någon överraskning för Nobelprisjuryn, snarare får en förmoda att såväl ”terrorkrig” som hbtq-diskriminering väger lätt bland mänskliga rättigheter.
I ett välspritt klipp från brittiska The Guardian intervjuas Ellen Johnson Sirleaf tillsammans med Tony Blair när den senare besöker Liberia i sin nuvarande roll som biståndsarbetare. Den förstnämndas alltmer irriterade miner matchas av den senares generande grimaser när intervjuaren envisas med att om och om igen ställa frågor om den liberiska särlagstiftningen. Johnson Sirleaf upprepar sitt stöd till lagen, Blair vägrar uttala sig om densamma.
Filmen illustrerar två saker som lätt glöms bort.
Att kamp för kvinnors rättigheter inte automatiskt betyder att en person i feministisk anda även slåss för hbtq-personer, och att västliga påtryckningar inte alltid leder till bra saker för de minoriteter vars namn påtryckningarna yttras i.
Sedan Hillary Clinton för ett halvår sedan lovade att med hjälp av bistånd slåss mot homofobi världen över har situationen för Liberias, ett land med historiskt täta band till USA, hbtq-personer förvärrats drastiskt. Från att ha levt hemligt men relativt ostört har lesbiska, bögar och transpersoner attackerats fysiskt och verbalt och politiker slåss om att övertrumfa varandra med förslag på än hårdare lagstiftning. Tidningar har, likt i Uganda, publicerat namn på påstådda homofiler.
Homosexualitet avfärdas som västlig propaganda och dekadens, i traditionens namn finns inga gränser för förbudsivern.
Homosexualitet avfärdas som västlig propaganda och dekadens, i traditionens namn finns inga gränser för förbudsivern. Samma sak hände i Ryssland, där den redan hårda kampen för hbtq-rättigheter blev väsentligt svårare post Clinton.
Den som verkligen vill förändra världen och situationen för hbtq-personer kan inte slänga sig med fraser som plockar poäng på hemmaplan utan att utgå från dem det berör. Därmed inte sagt att homo- och transfobi inte alltid måste bekämpas. Och att motsatsen aldrig bör prisbelönas igen.
Text: Anna Hellgren
