Att känna sig klar

I januari lanserade Tiktok-profilen Dylan Mulvaney sitt »nya« ansikte efter att hon gjort så kallad feminiserande ansiktskirurgi. Majoriteten av alla videos på Tiktok är filmade med en telefon i ett sovrum men lanseringen av Tiktok-profilens nya utseende hade en hel produktion bakom sig, och blev en stor viral händelse. I kommentarsfältet flödade inlägg om Dylan Mulvaneys nya utseende »STUNNING!!!! And WHAT A REVEAL!!«. I slutet av filmen står Mulvaney bakom kulisserna.

– That’s a wrap on face reveal, säger hon glatt.

Går det att känna sig »klar« med sin transition och hur vet man om man gör saker för sig själv eller för andra? Begreppet »passera« används ofta inom transcommunityt. Att omvärlden inte ser dig som du ser dig själv är ofta inte lätt att hantera, och kan leda till självförakt eller självhat.

Artisten Tone Sekelius lever stora delar av sitt liv i rampljuset, och ibland i ljuset av en tripodlampa. 2021 lade hon upp videon »JAG ÄR TRANS« på sin Youtubekanal där hon berättar om resan som lett till insikten om sin könsidentitet. Videon har över en halv miljon visningar och i beskrivningen skriver Tone: »Dagen är äntligen här. Jag är så lycklig. Jag känner mig fri.«.

När vi pratar i telefon har det gått knappt två veckor sedan Tone Sekelius tävlade i finalen i Melodifestivalen, och hon är redan igång med nya projekt. I bakgrunden hörs hur hon fixar och donar i hemmet. Hon ska strax iväg till nästa Let’s Dance-inspelning.

– Jag var väldigt exalterad i början när jag kom ut och ville göra allt och jag ville göra det på en gång. Det är vanligt att man känner sig så, för att man vill kunna se sig själv, och att andra ska se en på utsidan så som man ser sig själv på insidan.

I dag är Tone glad att hon väntade och tog sig tiden att reda ut vilken väg hon ville ta, och att det hon gjorde var för hennes egen skull.

Hur vet man att man gör saker för sig själv och inte för att det förväntas av en?

– Det känns som att många tror och tycker att man ska vilja göra »allt« som transperson. Liksom börja med hormoner, göra brösten, lasra sig, göra plastikoperationer i ansiktet och ja, allt. Det är som att folk ser mig som ett projekt. Liksom vad är nästa renovering? Jag hatar det.

»Ibland kan jag önska att jag hade insett att jag var trans tidigare, och hade börjat utredningen då, så att jag var klar nu.«

Den könsbekräftande vården har i princip två vägar: en via offentlig vård och en genom den privata vården. Tone hade de ekonomiska resurserna för att kunna ta del av privat vård utomlands, vilket gjorde att hon inte behövde vänta lika länge på hormonbehandling som hon behövt göra i Sverige.

– Jag sökte mig till Anova (Transmedicinska mottagningen, reds. anm.) och efter sex månader märkte jag att det var en väldigt utdragen och lång process. Då sökte jag mig till en extern klinik utomlands. Där kunde jag ta del av en kortare och snabbare utredning så att jag kunde påbörja min hormonbehandling, säger Tone.

Trots att hon tagit del av vård utomlands kunde receptet på hormoner senare flyttas över till den svenska vården, för att underlätta.

– Just nu är jag egentligen i ett väldigt tidigt stadie enligt den svenska vården och skulle inte ha fått hormoner än. Det är ju en utredning med flera steg och väldigt lång väntetid mellan varje steg. Jag vet inte när jag kommer gå vidare eller när nästa tid för att fortsätta utredningen kommer att vara, säger hon.

– En sak som skiljer sig ganska mycket mellan transmän och transkvinnor är att den hormonella behandlingen är effektivare för transmän än vad den är för transkvinnor. Testosteron, som påverkar hårväxt och ger mörkare röst, har synligare effekter än östrogen. För transkvinnor som gått igenom en pubertet och tar östrogen förändras exempelvis inte rösten. Då måste man ha börjat redan innan puberteten.

Genom transitionen har Tone ofta tagit tag i saker själv och exempelvis vänt sig till utländska privata mottagningar. Men något som hon inte kan ha kontroll över själv är det som också är hennes mål i dagsläget: att byta juridiskt kön.

– Ibland kan jag önska att jag hade insett att jag var trans tidigare, och hade börjat utredningen då, så att jag var klar nu. Jag har påbörjat mycket på egen hand men det juridiska kan jag inte göra, utan det måste ske med hjälp av vården och Socialstyrelsen. I dag känns det väldigt långt bort, säger Tone.

Solen strålar genom fönstren och leker längs tavelramarna som fyller den stora ljusa väggen i Hannes Olofssons lägenhet. En tavla med en svart ram skyddar en speciell bild, där syns en transsymbol i en galaktisk lila färg.

Hannes Olofsson kom ut som ickebinär 2014. Ett år senare påbörjades resan inom den könsbekräftande vården, som inte var spikrak på något sätt. I år har Hannes firat sex år på testosteron och den minns den krokiga vägen.

– Jag hade turen av att kunna få testosteron från en vän som hade det. Från mars till november självmedicinerade jag, tills att jag fick ett eget recept utskrivet av vården.

Att söka sig till den könsbekräftande vården som ickebinär innebar för Hannes att mötas av frågande läkare som antog att den var »förvirrad« i sin könsidentitet. Den berättar om vänner som behövt låtsas att de var transmän eller transkvinnor för att bli seriöst bemötta.

– En läkare ifrågasatte min könsidentitet och frågade om jag verkligen tänkt igenom saken, bara för att jag inte ville göra en mastektomi. Som att jag inte »förstått« att jag var transman och bara var förvirrad och därför sa ickebinär.

»Jag kunde inte låtsas att jag var transman bara för att få den vård jag behövde. Det handlade om mitt liv och jag hade inte orkat det.«

Precis som många andra fick Hannes vänta, inte bara på den behandling den behövde för att kunna leva sitt liv utan också på att få sin nästa remiss.

– Det var nog den värsta tiden i mitt liv. Att inte veta vad man skulle få för svar och när. Min identitet ifrågasattes för att jag var ickebinär. Jag kunde inte låtsas att jag var transman bara för att få den vård jag behövde. Det handlade om mitt liv och jag hade inte orkat det.

Trots att det nu gått snart ett decennium sedan Hannes för första gången kontaktade vården om sin könsidentitet, så finns det fortfarande starka normer och stereotyper om kön som vill klämma in ickebinära i fack.

– Könsuttryck är jätteolika. Jag är ickebinär men är mer maskulint kodad. Att passera som ickebinär är svårt, det finns även uppfattningar om hur ickebinära »bör vara« precis som med transkvinnor och transmän. Att man exempelvis ska vilja operera bort brösten. Det är inget fel med det, men det är inte min väg. De normerna gör att vissa »passerar« bättre i samhället än andra, det är också olika viktigt för folk.

Idag är Hannes rätt så klar med transvården. Nästa steg skulle, om något, vara att få byta juridiskt kön, en process som är lång och som i dagsläget inte heller har Hannes pronomen som ett alternativ.

– Jag hoppas att jag lever den dagen Sverige får in ett till juridiskt kön så det inte bara finns man eller kvinna. Hade det varit jättelätt att byta då hade jag kanske ändrat till man bara för att jag har ett mer maskulint könsuttryck, men då hade jag i framtiden behövt byta igen. Jag känner att vi ligger efter nu, Sverige måste komma ikapp.

När Aaron de Aguiar kontaktade vården första gången var målet hormoner och att i framtiden få byta juridiskt kön. Aaron är musiker och pratar öppet i sina sociala medier om sin transition. Ungefär ett halvår efter att han kom ut som transman kontaktade han sin vårdcentral, som skickade en remiss så att han skulle kunna påbörja en utredning. Ett par månader senare fick han ett brev att hans remiss mottagits men att väntetiden för att bli kallad var ett år.

– Just då var det ganska heartbreaking att det skulle ta så lång tid för att få hjälp, säger Aaron.

Medan han väntade på att påbörja sin utredning i den könsbekräftande vården blev Aarons psykiska hälsa lidande. Hans dåvarande partner kontaktade en hbtqi-mottagning för samtalsstöd kring Aarons könsdysfori och hur den påverkade hans mående.

– Jag fick komma dit för att prata om mitt mående. Den tiden när jag väntade var jättejobbig för mig, jag blev ständigt felkönad i vardagen och det var något jag tog upp i mina samtal med kuratorn. Jag tyckte ändå att allt gick bra, tills jag en dag gick in för att läsa min journal och såg hans anteckningar från våra samtal. Kuratorn felkönade mig om och om igen.

»Det finns ett tryck på transpersoner att de ska vilja passera och då exempelvis göra operationer. Det är inte målet för alla som är trans.«

Hur ofta får cispersoner höra av andra vilken färg de bör måla naglarna i eller hur de ska växa sitt armhår? Nej det är inte ofta cispersoner får frågor kring vad »nästa steg« är gällande sitt utseende, men för många transpersoner är det vardag. Det finns ofta en förväntan på transpersoner att de ska vilja passera i samhället. Aaron är väl medveten om pressen.

– Det finns ett tryck på transpersoner att de ska vilja passera och då exempelvis göra operationer. Det är inte målet för alla som är trans. Det finns inga rätt eller fel när det kommer till huruvida man ens vill påbörja en könsbekräftande behandling eller inte. Jag tycker inte att någon bör förvänta sig något från individens personliga resa, för det är som sagt högst personligt. Jag tycker det är onödigt och synd, det läggs ett fokus på det som inte alls behövs.

2021 så kom dagen Aaron väntat på. Han fick det svart på vitt: han är en juridisk man. När Aaron skulle gå och hämta ut sitt nya pass och id-kort frågade kontrollanten på polisstationen »Stämmer all information?«.

– Det var första gången jag ärligt kunde säga att »ja, allt är korrekt«. När den juridiska biten föll på plats var det fan eufori.

Text Nathalie de Alencar

Illustration Josefin Herolf

RÄTTELSE: I den tryckta versionen av denna text har ett pronomen blivit fel, Hannes Olofssons pronomen är den, och inte hen som det står där. Redaktionen beklagar misstaget.