Att dejta är ovärdigt – men middagen blev jättegod

Jag lagade middag till ett tiotal gäster när mitt förhållande tog slut över Messenger. Att vår saga närmade sig sitt slut hade stått klart ett tag, den drömska nykära lättheten hade försvunnit och ersatts av missförstånd, besvikelser och tungrodd verklighet som inte gjorde någon av oss lyckliga. Så jag skar till fondantpotatis och marinerade blomkål och samtidigt plingade meddelanden in om alla mina fel och brister. Nåja, jag drog mig inte för att få in några text-smockor själv.

Anledningen till middagen var att ett par svenska vänner hade gift sig. Jag lärde känna dem båda på Twitter, men det var när jag flyttade till San Francisco för tio år sedan som vi blev vänner. De var här för att studera, och vi turistade runt stan tillsammans, tittade på Painted Ladies (husen från introt till Huset fullt) och ibland satt vi på något tak i Tenderloin och drack öl.

»Jag skar till fondantpotatis och marinerade blomkål och samtidigt plingade meddelanden in om alla mina fel och brister.«

Jag saknade dem bittert när de återvände till Sverige men vi har hållit kontakten under åren, och nu var de här för att lova varandra kärlek livet ut på norska sjömanskyrkan, till tonerna av Kevin Rowlands version av Springsteen-klassikern Thunder Road.

Det var ett vackert litet bröllop, vi var två vittnen och kärleksparet. Efteråt drack vi Irish coffee på The Buena Vista och gick längs med hamnområdet in till stadskärnan. Redan då knakade det i fogarna av mitt förhållande, arga sms som trillade in medan jag höll skenet uppe. Jag ville inte att mina vänners kärleksvecka skulle smutsas ned av våra problem, så jag teg och gjorde mitt bästa för att ha kul.

Middagen blev hemskt lyckad. Jag lagade alldeles för många rätter, det kändes bra att ha så mycket att göra att jag inte orkade tänka på annat.

Veckorna efteråt försökte jag skapa en vänskap med min föredetta. Det fungerade ett kort tag, men sedan rasade även det. Hans uppdateringar på Facebook blev mer och mer hatiska, fyllda med beväpnat terapispråk: »gaslighting«, »narcissist«, »lovebombing« och så vidare. Och jag rannsakade mig själv men kände inte igen mig i beskrivningarna, så till slut blockerade jag honom. Och det hela känns så onödigt. Det här var ju en människa som jag älskade, även om det hade visat sig att vi inte var särskilt bra på att leva tillsammans.

»Borde det inte gå att göra slut utan att diagnostisera varandra som världens samlade ondska?«

Borde det inte gå att göra slut utan att diagnostisera varandra som världens samlade ondska? Jag kan önska att vi hade haft en extern medlare som liksom lät oss säga allt det där elaka, men sedan försökte reda ut vad som var verkligt och vad som var affekt. Finns det skilsmässocoacher? Antagligen, och med största säkerhet hade vi inte haft råd med en.

Att se mina vänner vigas var så otroligt rörande, men också sorgligt. Kärleken som glittrade i deras ögon påminde mig så mycket om min egen bröllopsdag med min nu avlidne man. Att dejta som 44-årig änkling känns så rakt igenom ovärdigt. Att kriga på sociala medier snäppet värre. Men det är svårt att släppa drömmen om att man själv en gång till får stå där med tårfylld blick och stirra in i en annan människas själ.

Vi avslutade middagen med äppelkrisp och vaniljglass. Det var jättegott, tyckte alla.

Tomas Hemstad är frilanjournalist, bosatt i San Francisco