Att behandla en sexualbrottsling

Väggklockan tickar högt. På träbordet mitt i det lilla besöksrummet står en blå plastbricka med vita plastmuggar, påsar med snabbkafffe och trekantiga mjölkförpackningar. Det här är Norrtäljeanstalten. Ett högriskfängelse, omgärdat av grå betongmurar och taggtråd. Mitt emot anstaltens entré, på andra sidan en smal bilväg, ligger ett villaområde. Tegelhus och träkåkar med kulörta ljusslingor och prydligt parkerade bilar på garageuppfarterna.

Sju minuter efter uttalad tid hörs steg i korridoren. Dörren öppnas och in kommer en man med kort skägg, kort hår och en blekröd långärmad tröja. Han ler, tar i hand och sätter sig på stolen mittemot. Kriminalvårdaren lämnar rummet och stänger dörren.

– Jag är lite nervös för det här. Du har läst min dom och det är oerhört pinsamt. Det känns jobbigt att möta dig när du har läst den, säger han och slår ner blicken.

»Till en alkoholist kan man säga att du ska vara helt nykter och sluta med alkohol, men det går inte med sex.«

I december 2013 dömdes Daniel, då 32 år, till nio års fängelse för grov våldtäkt mot barn, grovt sexuellt övergrepp mot barn, sexuellt ofredande, grovt barnpornografibrott och barnpornografibrott. Han erkände direkt när polisen grep honom.

Barnen, två döttrar till Daniels dåvarande sambo, var under det halvår övergreppen pågick tio och åtta år gamla. I domen står att övergreppen fotograferades och skickades till andra män. Tre av övergreppen livesände han via en webbkamera till en annan man.

När övergreppen började hade Daniel ett bra jobb och en liten bebis. Han var nyskild från barnets mamma men nybliven sambo med en annan kvinna. Fram till den tidpunkten hade han under femton års tid varit konstant otrogen mot sin tidigare fru genom att söka upp andra på nätet. Han uppskattar att han har haft sex med upp emot 400 personer.

För några år sedan blev han våldtagen av en äldre man och började må så dåligt att han misskötte jobbet. Daniel laddade ner tusentals porrbilder på jobbet, sexchattade i otaliga timmar och snurrade in sig i hundratals lögner. Men ingen fick veta om hans ångest och självhat.

»Sen är det liksom igång, den där skiten. När barnen sover gör jag nästa grej.«

Sommaren 2013 har han regelbunden kontakt med en handfull män på webben. Plötsligt kommer en önskan om bilder på flickorna. Daniels bonusbarn. Sedan vill de ha bilder där han sexuellt förgriper sig på dem. När den äldsta av flickorna har somnat tar han fram mobilkameran.

– Det första som händer är att jag tar en bild som inte är okej.

Han darrar på rösten.

– Sen är det liksom igång, den där skiten. När barnen sover gör jag nästa grej, som ska se ut som ett övergrepp. Jag har aldrig gått in för att våldta ett barn, men jag ville att det skulle se ut som det och jag gjorde mitt bästa.

Norrtäljeanstalten är ett av fem fängelser i Sverige med en avdelning för sexualbrottsdömda. För dessa interner erbjuder Kriminalvården behandlingsprogrammet Ros: Relations- och samlevnadsprogrammet. Behandlingen genomförs efter olika teman, är frivillig och går ut på att förhindra återfall genom att försöka förändra männens – det är nästan alltid män – attityder till sexualitet, tankemässiga förvrängningar och impulskontroll, samt arbeta med känslor och intimitet.

Metoden är kognitiv beteendeterapi och psykodynamisk behandling. De som behöver det rekommenderas också behandling mot bland annat missbruk och ADHD.

– När jag började arbeta med Ros 2009 var det mycket fokus på det psykodynamiska, men nu är det mycket mer KBT. Klienten är mer aktiv, får hemuppgifter och vi spelar mycket rollspel. Vi fokuserar på specifika problemsituationer och på vad personen tänkte, kände och gjorde just då, säger Cristina Diaz, psykolog inom Kriminalvården och behandlare i Ros.

Klienterna får bland annat göra en självbiografi där syftet är att gå tillbaka i livet och identifiera hur ens anknytningsmönster till vuxna personer har sett ut.

– Många känner sig ensamma och tror inte på sin egen förmåga att vara med andra. Då sker ett undvikande beteende som bekräftar självbilden, vilket leder till brott. Vi har alla behovet av att känna oss sedda och älskade, säger Cristina Diaz.

»Flera psykologer som Ottar har pratat med säger att det svåraste med att jobba med sexualbrottsdömda är att många lever i förnekelse.«

Behandlingen består av både grupp- och individualterapi, men fokus ligger på att tillsammans med andra interner ventilera och diskutera under ledning av programledarna. I grupperna tränar männen regelbundet på sina sociala färdigheter och att ta ansvar inför varandra. Det som sker i gruppen, alla känslor som kommer upp dem emellan, används som arbetsmaterial och kopplas tillbaka till brottet.

Flera psykologer som Ottar har pratat med säger att det svåraste med att jobba med sexualbrottsdömda är att många lever i förnekelse.

– Det är en utmaning, säger Cristina Diaz.

Genom Ros-programmet förstod Daniel sina problem och behandlingen har varit avgörande för att våga börja prata om sig själv. Och det var genom behandlingen som Daniel förstod vad den där känslan av ett strypgrepp runt halsen, som han så ofta känt i sitt liv, betyder.

– Kvällen när jag insåg det, att jag bara ville ha en kram, blev jag så förbannad att jag kastade pennorna och slog med böckerna i min cell. Jag kände att: har allt det här skett bara för att jag vill bli älskad för den jag är?

Daniels föräldrar skilde sig när han var tio år gammal och mamman gifte om sig med en man som var alkoholist. Han var fördömande mot Daniel.

– Mina föräldrar fanns aldrig där, de mötte mig aldrig och jag kände mig alltid ensam och utanför. Jag lärde mig aldrig att beskriva känslor eller att det var okej att vara i dem. Då hade jag kanske inte onanerat mig till sömns när jag inte kunde sova, från det att jag var 13 år, säger han.

Daniel växte upp i en vardag med glåpord och komplex och märkte ganska snabbt att han fick uppmärksamhet när han var »duktig«. Han knarkade beröm, och enligt honom själv var det barndomens besatthet av bekräftelse från vuxenvärlden som drog in honom i sexmissbruket.

Är sex ångestreducerande för dig?

– Ja. Först upptagenheten av att försöka hitta någon och sedan att den vill ta i mig. Att jag duger till någonting. Det är så himla skönt. Och när jag hamnar i mitt minus-deluxe-läge som jag kallar det, då vill jag bara att någon ska ta makten över mig och bestämma över mig så att jag kan släppa allt.

Rösten börjar darra igen. Han pausar.

– Jag hade hela tiden tänkt att jag var dum i huvudet, att det var något fel på mig. Att jag bara var ett perverst äckel. Alltså även innan övergreppen, eftersom jag inte kunde vara trogen. Men det har aldrig handlat om sexlust, utan om ångest.

»Jag hade hela tiden tänkt att jag var dum i huvudet, att det var något fel på mig. Att jag bara var ett perverst äckel. Men det har aldrig handlat om sexlust, utan om ångest.«

Daniel säger att de flesta på avdelningen för sexualbrottsdömda där han sitter har dåliga eller obefintliga relationer med sina pappor.

– Jag saknar min fortfarande. Så himla mycket. Jag saknar att han aldrig har funnits för mig, att han aldrig sagt att han älskar mig.

Behandlingsprogrammet, Ros, är generellt bra tycker han, men handlar för mycket om relationer, är oflexibelt och ganska ytligt. Kriminalvården har en sexualskräck, enligt Daniel.

– När jag kom hit och sa att jag trodde att jag var sexmissbrukare så visste de inte vad de skulle göra. De såg ut som frågetecken.

– Man pratar superlite om sexualitet. Det man pratar om är dåliga sexualiteter. Ibland kunde man känna sig som värsta psykot, man hörde bara om sina fel.

Psykologen Cristina Diaz tycker också att det är en brist inom Ros.

– Jag håller med honom helt. Till en alkoholist kan man säga att du ska vara helt nykter och sluta med alkohol, men det går inte med sex. Och det är inte vad vi vill heller, utan de behöver hitta en sund sexualitet. Men det här börjar vi nu jobba med mer och mer.

En del sexualbrottslingar har en parafil störning, en sexuell avvikelse, som till exempel att tända på prepubertala barn. Men trots sitt brott säger Daniel bestämt att han aldrig har haft en sexuell dragning till barn.

– Jag skäms så in i helvete över att jag, för att må bra, valde att använda dem som verktyg för att få uppmärksamhet. Men de där männen fanns där så fort jag loggade in och jag kunde få snabb bekräftelse. De fiskade och fiskade. De visste vilka veckor barnen var hos oss. Och om jag höll emot så kunde telefonnumret till min sambo komma upp i chatten och jag blev skiträdd.

Det är ändå svårt att förstå hur du kunde göra det du gjorde mot de här två barnen när du samtidigt säger att du inte har en tändning mot barn?

– Jag har en otrygg anknytning och tolkar allt som att jag inte är värd något, att jag blir övergiven, att ingen vill ha mig. När man inte har något i sig själv är det viktigt att få betyda vad som helst för någon. Jag tolkade det som att jag var duktig för de här männen som ville ha bilder på barnen. Och i det läget var inte konsekvenstänket med.

»De behöver bli bättre på att möta oss som människor, inte som idioter som har begått sexualbrott.«

Daniel önskar att kriminalvårdarna hade mer kunskap om sexualitet och att de inte var så ovilliga att prata om sex.

– De säger att de inte har tid, men jag tycker att deras jobb är att prata med oss, inte att prata med varandra. De behöver bli bättre på att möta oss som människor, inte som idioter som har begått sexualbrott.

Daniels önskan om att behandlingen var en större del av vardagen i fängelset, känner Cristina Diaz igen.

– Det är många som önskar det och jag förstår det, men att prata om sexuella avvikelser är inte kriminalvårdarnas roll. Men vi måste säkerställa att personalen, när en klient har behov av att prata, fångar upp det utan att bli äcklad. I stället säger »det är väldigt bra att du kommer till mig med detta, jag ska se till att behandlarna hör av sig så fort som möjligt«.

Niklas Långström, professor i barn- och ungdomspsykiatri, är landets främsta expert på behandling av sexualbrottslingar. Han har varit nationell vetenskaplig rådgivare inom Kriminalvården. Han betonar vikten av systematiska bedömningar enligt de så kallade risk- och behovsprinciperna innan behandlingen påbörjas.

– Det kan till och med vara kontraproduktivt att lägga för mycket krut på att behandla någon som har låg risk för återfall i brott, även om personen själv vill. Folk tror att alla ska ha behandling, men forskning visar att vi bör prioritera dem med högre återfallsrisk.

Behovsprincipen handlar om att arbeta med just de faktorer som faktiskt driver risken för återfall hos varje enskild intern. Och sexualbrottslingar är en mycket heterogen grupp. Samtidigt visar forskning att det finns två typer av riskfaktorer som förenar dem.

»Sexualbrott beror också på sådant som har med sexualitet att göra. Det tydligaste man ser är en sexuell upptagenhet som vi brukar kalla för hypersexualitet.«

– Det ena är sådana faktorer som ökar risken att man överhuvudtaget begår brott mot en annan person. Som dålig impulskontroll, lättväckt aggressivitet, emotionell instabilitet, missbruk eller beroende av alkohol och droger. Men sexualbrott beror också på sådant som har med sexualitet att göra.

– Det tydligaste man ser är en sexuell upptagenhet som vi brukar kalla för hypersexualitet, eller sexmissbruk, som är en mindre lyckad term eftersom den för tankarna till beroendesjukdomar. Det är snarare en sexualitet som man tappar greppet om och som orsakar lidande, förklarar Niklas Långström.

Attityder som stödjer sexbrott och parafila störningar är andra sexualitetsrelaterade riskfaktorer.

Det finns inte många utvärderingar av brottsförebyggande behandlingar av sexualbrottsdömda, och de få studier som finns, både av läkemedelsbehandling och psykologiska behandlingsprogram, kan inte säkerställa någon effekt.

Det finns dock några internationella metaanalyser av behandling som liknar Ros som visar att knappt 20 procent av de obehandlade och runt 10 procent av de behandlade internerna återfaller i sexbrott, enligt Kriminalvårdens enhet för behandlingsprogram.

»Hur förhåller sig samhället till att de frigivna traskar omkring och vi forskare väntar på att börja räkna på om de återfaller?«

I den enda effektutvärdering som Kriminalvården har gjort av Ros, från 2013, står: »Man kan därför inte säkert dra slutsatsen att programmet fungerat men inte heller att det inte fungerat«. Det svaga resultat rapporten kommer fram till »visar på relativt små skillnader mellan behandlings- och jämförelse-grupp avseende återfall i sexualbrott. Åtta procent av personerna i behandlingsgruppen återföll i nya (misstänkta) sexualbrott, jämfört med tio procent av dem som inte påbörjat Ros«.

I Kriminalvårdens rapport från 2015 där samtliga program på anstalt utvärderas, går det att läsa följande om Ros: »Författarnas slutsats är att det inte går att säga någonting om sexualbrottsbehandlings eventuella effektivitet förrän fler RCT (randomiserade kontrollerade studier) finns tillgängliga. Därför bör Kriminalvården sträva efter att genomföra fler«.

Det slås också fast att för att kunna höja kvaliteten på insatserna »behöver vi satsa mer på programledarnas kompetens, speciellt om vi ska kunna anpassa programmen till individuella klienters specifika behov«.

Inga andra svenska myndigheter har gjort någon utvärdering av Ros. Däremot har Statens beredning för medicinsk och social utvärdering (SBU), Socialstyrelsen och forskningsrådet Forte, producerat tre rapporter om sexualbrott mot barn och behandlingen av pedofiler sedan 2011. Även där är kunskapsläget oklart.

Niklas Långström, som medverkat som expert i rapporterna, beskriver:

– Vi har en oskarp kikarinställning. När vi tittar ut över fältet så kan vi inte säga exakt vad vi ser. Jag brukar påminna om att i Sverige är vi i lika god eller lika dålig sits som i alla andra länder. Vi som jobbar med de här frågorna internationellt läser samma forskningslitteratur och dyker det upp nya saker så informerar vi varandra om det, säger han.

En betydande anledning är svårigheten att utvärdera effekterna rent tekniskt. Återfallsfrekvensen i sexualbrott är relativt låg från början, cirka tio procent får nya sexbrottsdomar inom tio år efter frigivning från anstalt, och sexualbrottslingar utgör mellan fem och nio procent av alla brottsdömda i landet.

För att statistiskt kunna säkerställa att en minskning av återfallsrisken har skett krävs det väldigt många individer. En annan orsak är att brotten är väldigt allvarliga i allmänhetens ögon.

– Det finns ett stort etiskt dilemma här. Att testa en behandling som vi tror är bra och jämföra den behandlingen med någon som vi tror är lite sämre, är etiskt problematiskt. Så fort vi gör det valet hamnar vi i ett läge då vi skickar ut människor på gator och torg som inte har fått det vi trodde var det bästa. Och hur förhåller sig samhället till att de frigivna traskar omkring och vi forskare väntar på att börja räkna på om de återfaller? säger Niklas Långström.

Hur stort problem är det egentligen att vi inte vet om behandlingen hjälper, när återfallen ändå är så få?

– Jag tycker att det är frustrerande att vi inte har lyckats bättre med ett problem som engagerar samhället så mycket och när en betydande andel av befolkningen utsätts för sexuella kränkningar under sin livstid. Det handlar om jämställdhet och allas rättighet till sin egen kropp, och mörkertalet är ju stort också. Det är bara 10-20 procent av alla sexuella kränkningar som polisanmäls, säger Niklas Långström.

Just nu pågår ett förändringsarbete inom Kriminalvårdens arbete med sexualförbrytare. Martin Lardén, chef över enheten för behandlingsprogram, berättar att de håller på att göra Ros mer individbaserat. Bland annat har temat om avvikande sexualitet kompletterats med sexuell upptagenhet och »sex som coping« (att använda sex för att hantera andra psykiska problem). Behandlingen ska också fokusera mer på positivt beteende att ersätta det destruktiva med.

– Den positiva sexualiteten ska man egentligen syssla med, men manualen har varit lite otydlig på den punkten. Så Daniels upplevelse är nog ganska vanlig, säger han.

Martin Lardén tycker att det svåra med Ros är att närma sig den sexuella problematiken, för att den ser olika ut hos förövarna.

– Du kan ha en grupp med barnförövare, förövare med en generell kriminalitetsproblematik och några som har begått övergrepp i en relation. De har olika typer av föreställningar och riskfaktorer och då kan det vara svårt att dela med sig av det i en grupp.

Eftersom det är en så heterogen grupp, varför finns det ett och samma behandlingsprogram till alla?

– Men det finns också mycket som är gemensamt. Därför måste vi ha program som är flexibla och justerbara för att till exempel kunna fokusera på intimitet för de klienter som behöver det och hypersexualitet för de som har den problematiken. Lyckas vi inte där så kommer vi förmodligen inte kunna göra behandlingen bättre än i dag.

Martin Lardén poängterar att personalen som arbetar på sexualbrottsavdelningar är utbildade i sexualbrottsproblematik, men att Kriminalvården behöver bli bättre på att få in en behandlingsanda i hela organisationen. Ett arbete som handlar om att ta fram utbildningar till personalen för att de ska jobba närmare de intagna i vardagen har inletts.

– Personalen ska bete sig på ett sätt som hjälper klienterna att inte återfalla i brott. Vi vet att återfallen blir färre när personalen är utbildad och hela avdelningen har en gemensam strategi. Alltså när det inte finns konkurrens mellan arbetsledare, behandlare och övriga medarbetare.

Ros är sedan 2006 godkänt (ackrediterat) av en vetenskaplig panel, men samtidigt vet ingen säkert om programmet fungerar. Hur går det ihop?

– Ackreditering säger ju att utifrån den målgrupp som programmet är avsett för och utifrån den forskning som finns så ska det ha potential, att det borde fungera. För vissa områden där behandling är angelägen, men där det saknas bra effektstudier, där ställer man så att säga mindre krav. Vi får ta det som verkar mest lovande helt enkelt, säger Martin Lardén.

»Kriminalvården har också insett att de behöver bli bättre på hypersexualitet efter att ha tagit del av ny forskning.«

En nyckel till effektiv behandling av förövare är att risk- och behovsbedömningen som görs av varje intern blir så bra som möjligt. Kriminalvården behöver hitta varje individs riskfaktorer för återfall och punktmarkera dessa. Men Martin Lardén känner inte till att det har gjorts någon utvärdering av det grundarbetet i svensk kriminalvård.

– Internationellt har det gjorts och där vet man att man i hög utsträckning genomför behandlingar som träffar rätt riskfaktorer. Och modellen för det som heter The Therapist Rating Scale-2, kommer vi nu att börja använda.

Det förnyade Ros-programmet ska därför stärka de behov internen har och kommer att betyda att behandlingen i större utsträckning är anpassad till individen.

Kriminalvården har också insett att de behöver bli bättre på hypersexualitet efter att ha tagit del av ny forskning. Nyligen har de därför inlett ett samarbete med Anova, Karolinska universitetssjukhusets forsknings- och behandlingscentrum för bland annat sexualmedicin. De ska testa Anovas internetbaserade KBT-behandling för personer med hypersexuell störning. Också för att kunna erbjuda sexualbrottsdömda mer stöd och hjälp när de ska återanpassas till samhället under sin villkorliga frigivning.

»Sanningen är att varenda en som sitter inne kommer att gå på samma gata som du själv, din dotter eller din bror. Samhället borde vilja göra mer.«

I går »gjorde« Daniel halva sitt straff. Tre år har passerat av de sex åren i fängelse det kommer att bli i praktiken. Förutom bristen på kunskap om sexualitet och sexmissbruk, som han kallar det, ifrågasätter han att de sexualbrottsdömda inte har någon så kallad utslussning, i form av halvvägshus och behandlingshem, innan de släpps helt fria.

– Det finns bara för dem som har drogmissbruk. Jag tycker att det är jätteoansvarigt. Mina villkor är att jag ska sitta inne, och sedan bli fri. Ingenting om hur jag ska återanpassas till samhället.

Samtidigt är ni dömda till straff för brott ni har begått.

– Jo, men ska man ge människor vad de behöver eller vad de förtjänar? Man kan tänka att »den jäveln har begått en våldtäkt och förtjänar att sitta i finkan. Han ska sitta där och ruttna«. Men sanningen är att varenda en som sitter inne kommer att gå på samma gata som du själv, din dotter eller din bror. Samhället borde vilja göra mer för dem man tycker sämst om, för att de inte ska göra brott igen.

Trots att det finns uppföljningsprogram för sexualbrottsdömda under den villkorliga frigivningen, vanligen sista tredjedelen av straffet, måste Kriminalvården göra mer, säger Martin Lardén.

– Där har han (Daniel / red. anm.) helt rätt. Vi vet att vi borde bli bättre på att planera utslussningen och eftervården, och det här är nu ett fokusområde för Kriminalvården.

Martin Lardén tror att bristerna beror på att sexualbrott är tabubelagda och därför ett besvärligt område för landsting, kommuner och näringsliv. Trots att Anova och Preventell – telefonhjälplinjen för dem med en »oönskad sexualitet« som regeringen startade 2012 – har visat att det finns ett stort behov av behandling. Utöver samarbetet med Anovas internetbehandling om hypersexualitet som nu pågår ska Kriminalvården dra igång ett projekt i Västsverige under 2017 med stödgrupper för sexualbrottsdömda som har släppts ut från anstalter.

»Det är coolt att känna att man har makt över sitt eget liv, något som jag aldrig har känt förut.«

Trots att Daniel ser flera brister i behandlingen på Norrtäljeanstalten är han tacksam över tiden i fängelset och hjälpen han har fått. Blicken blir skarpare och han ler när han pratar om att mucka och ta det fysiska steget ut i samhället.

– Nu när jag blir ledsen och rädd så kan jag hantera det själv genom att tänka att det går över. Eller genom att skriva. Ofta nu känner jag att jag står på ett skepp och styr. Även om det blåser som fan vet jag att jag bara ska hålla i ratten så är det lugnt sen. Det är coolt att känna att man har makt över sitt eget liv, något som jag aldrig har känt förut.

När du tänker på de två barnen som du utsatte, vad känner du då?

– Jag hoppas, hoppas, hoppas att de hittar ut ur det på rätt sätt. Jag hoppas att deras mamma och pappa på något sätt kan försonas med att de fick vara med om skit. Det bästa jag kan göra är att inte göra något dumt igen och försöka se till så att ingen annan gör något dumt. Därför vill jag prata om det här.

– Den enda vägen är att ta tag i all skit och rensa i varenda jävla garderob.

Text Hannah Engberg är frilansjournalist och producent för Söndagsintervjun i P1.

Bilder Pi Frisk

Pi Frisks bilder är från Asptuna, en anstalt med den lägre säkerhetsklassen tre. Den ligger vid sjön Aspen i Botkyrka, två mil söder om Stockholm och har 90 platser.

Daniel heter egentligen någon annat, och vissa fakta i texten är ändrade.

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!