Sexsjuk

Var fjärde man och hela 40 procent av kvinnorna har minst en »sexuell dysfunktion«, enligt nordiska studier. På listan över dysfunktioner finns bland annat »nedsatt libido« (lust), »avsaknad av sexuell njutning«, »överdriven sexualdrift« och »orgasmstörning«.

Potensproblem är en annan »dysfunktion« eller »störning«. Ofta är den rekommenderade behandlingen läkemedlet Viagra, en medicin som visserligen påverkar förmågan att få stånd – men inte sexlusten.

– Det är lätt att sjukdomsklassa sexualitet. När något är jobbigt vill vi ha snabba lösningar för att bli av med smärtan och ångesten över att det inte fungerar som önskat, säger sexologen Karl Norwald på Södersjukhuset i Stockholm.

Han ser en fara med den ökade medikaliseringen – det vill säga att icke-medicinska problem behandlas som medicinska tillstånd – av sexualiteten.

– Ofta krävs samtal för att se varför sexualiteten upplevs som jobbig och hur det går att förändra situationen. Sådant går inte att medicinera, säger Karl Norwald.

»Att ge behandling enbart utifrån en medicinsk förståelse av kropp och sexualitet är starkt förenklat.«

Att diagnosticera sexuella problem är vanskligt. Risken är att det som faller utanför samhällets syn på vad som är normala uttryck för sex blir sjukt. Lite förenklat blir mallen: Lagom mycket sexlust, erektion och orgasm. Och att ge behandling enbart utifrån en medicinsk förståelse av kropp och sexualitet är starkt förenklat. Sexualitet går inte att separera från relationer till sig själv, till andra och samhället. Sammanhanget är avgörande.

När diagnoser ställs inom den svenska hälso- och sjukvården ska de kodas utifrån ett system, fastställt av Socialstyrelsen. Systemet bygger i första hand på de klassificeringar som Världshälsoorganisationen, WHO, slagit fast i det som kallas ICD-10. När det gäller psykiatriska diagnoser förekommer även klassificeringar från DSM-5 som har tagits fram av Amerikanska psykiatriska föreningen APA.

Båda systemen bygger till stor del på en medicinsk förståelse av sexualiteten. Dessutom finns ett penetrationsfokus där förmågan att genomföra ett samlag med penis i vagina är central. Könsuppdelning av kvinnor och män är strikt och bygger på en förlegad uppfattning om att könsorganens utseende och funktion alltid följer en individs könsidentitet.

Att uppleva smärta (utan fysiska orsaker) vid samlag med penetration faller också under dysfunktioner. Svensk forskning visar att ungefär 30 procent av de flickor och unga kvinnor som söker sig till ungdomsmottagningar gör det på grund av smärta i underlivet. Anledningen till vulvasmärtorna tros vara att de ha upprepade vaginala samlag utan att vara tillräckligt våta och svullna – inte sällan som en följd av att partnerns njutning och tillfredställelse setts som viktigare än den egna.

»30 procent av de flickor och unga kvinnor som söker sig till ungdomsmottagningar gör det på grund av smärta i underlivet.«

Vilket är då problemet som bör åtgärdas? Är det ojämställdheten, eller smärtan i sig? Om den bakomliggande orsaken kan spåras till strukturella orättvisor faller medicinska förklaringsmodeller och behandlingar platt.

Vetenskapen har sedan 1800-talet klassificerat och diagnosticerat människors beteenden. Samkönade sexuella handlingar sågs i Sverige som ett brott mellan 1864 och 1944. Därefter betraktades homosexualitet som en psykisk störning fram till 1979 då Socialstyrelsen tog bort sjukdomsbenämningen. Transsexualism ligger fortfarande kvar under psykisk sjukdom, men Socialstyrelsen håller nu på att se över klassificeringen med målet att det inte längre ska ses som en sjukdom.

Hos kvinnor är fokus vad gäller sexuella problem ofta brist på sexlust och svårigheter att få orgasm. Historiskt sett har dock »problemet« varit det motsatta. I det sena 1800-talet var sexuellt ointresse hos kvinnor ett sundhetstecken. Hundra år senare är bristen på lust i stället sjukdomsförklarad.

»Men är nedsatt lust verkligen en störning?«

Men är nedsatt lust verkligen en störning? Nej, säger Leonore Tiefer, professor i psykiatri vid New York University School of Medicine. Orsakerna till lustproblem är snarare otillräcklig sexualupplysning och dålig kunskap om kroppen – men också trötthet på grund av dubbelarbete och relationsproblem, menar Leonore Tiefer.

En annan faktor är just att lust hos kvinnor historiskt sett har betraktats som skamlig, medan den manliga lusten setts som självklar.

I lustproblem finns dessutom enorma kommersiella intressen. Eftersom det är så vanligt finns stora pengar att tjäna på läkemedel som uppges fungera som en »quick fix«. Många rasade när det amerikanska läkemedelsverket 2015 godkände Addyi, ett läkemedel med det verksamma medlet flibanserin, riktat till kvinnor med lite sexlust. Ett piller som ska öka sexlusten, som måste tas dagligen och har en rad allvarliga biverkningar.

Jack Lukkerz, auktoriserad sexolog och egenförtagare, är kritisk och menar att vi bör ställa oss följande frågor:

– Vem definierar detta som ett problem? Vad är syftet med att se det som ett problem? Hur ska problemet lösas? Av vem?

»I de psykiatriska diagnosmanualerna finns inget som heter sexmissbruk.«

Han exemplifierar med diagnosen sexmissbruk som är spridd hos allmänheten men saknar vetenskaplig grund. I de psykiatriska diagnosmanualerna finns inget som heter sexmissbruk. Ändå finns i Sverige flera privata kliniker som erbjuder behandling för det de beskriver som sjukdomen sexmissbruk. Tolvstegsrörelsen erbjuder självhjälpsgrupper.

– Jag använder aldrig begreppet sexuella dysfunktioner säger Malin Lindroth som är sexualitetsforskare och universitetslärare på Jönköpings universitet.

Hon har på uppdrag av Folkhälsomyndigheten gjort en studie om transpersoner och sexuell hälsa och publicerat två vetenskapliga artiklar utan att en enda gång använda begreppen »könsidentitetsstörning« eller »könsdysfori«.
– Det går bra att verka, undervisa och forska utan att använda diagnoser. Jag vill inte vara med och förstärka medikaliseringen av människors erfarenheter, säger Malin Lindroth.

I dag återfinns könsdysfori i psykiatrikapitlet i diagnosmanualen ICD-10. Inför nästa version finns ett förslag om att flytta könsdysfori till ett kapitel om sexuell hälsa i stället. Många är kritiska till att det överhuvudtaget skall vara en diagnos. Samtidigt är detta, inte minst globalt, ofta den enda möjligheten att få tillgång till vård.

»Gränsen mellan vad som ses som en avvikande respektive önskvärd sexualitet är nära sammantvinnat med samhälleliga normer och det medicinska tolkningsföreträdet.«

Diagnoser kan naturligtvis fylla en funktion och den som vill ha hjälp vid sexuella problem ska kunna få det – men gränsen mellan vad som ses som en avvikande respektive önskvärd sexualitet är nära sammantvinnat med samhälleliga normer och det medicinska tolkningsföreträdet. Det betyder att vi hela tiden måste förhålla oss kritiska till diagnoser som ibland speglar sociala, relationella och politiska aspekter och förväntningar i vår samtid snarare än reellt lidande.

Suzann Larsdotter är auktoriserad sexolog och sexualupplysare på RFSU.

Teckna en årsprenumeration och få en fin premie!

Trevlig läsning!

Läs mer

Ur nummer:
​#3/2017 PSYKET