Sexarbete hetaste feministiska frågan i Argentina
De som verkar för sexarbetares rättigheter äger just nu den feministiska debatten i Argentina, och att vara emot rätten att sälja sex har blivit närmast omöjligt. Kritiker menar att maktperspektivet saknas och att bara vissa röster får höras. Kinga Sandén, baserad i Buenos Aires, nystar i en explosiv och aktuell fråga.
»Puta feminista« står det tryckt på t-tröjor som säljs i baren intill veganska empanadas.
Det är rökigt och fullt i lokalen trots att klockan bara är 23, astidigt för en Buenos Aires-natt. Många har pastellfärgat hår och ansiktspiercings. Fler går i sneakers än i stilettklackar. Inträdet till »Horfesten«, som den heter, går till att bussa delegater från sexarbetarnas fackförbund till en feministisk kongress i en annan del av landet senare i år.
De enda besökarna som inte hade passat in på någon av stans queera undergroundklubbar är några ensamma män som suger på burköl och mäter de övriga med blicken.»Alltid med h*rorna! Aldrig med snuten!« Alla stämmer in i den välkända ramsan när en kille med eyeliner och läderharness börjar ropa ut den i en megafon.
»Vi står för en feminism som inte är vit, inte hetero och inte exkluderar fattiga, transpersoner eller sexarbetare.«
– Och nu … några ord från vår ordförande.
Folk visslar och ropar GEORGINA! GEORGINA!
– Vi kämpar mot förbudsivrare och feminister som är emot oss. Vi står för en feminism som inte är vit, inte hetero och inte exkluderar fattiga, transpersoner eller sexarbetare. En feminism där vi bestämmer över våra egna kroppar. Nu festar vi! Georgina Orellano blir överröstad av talkören igen. De flesta i rummet är vita och medelklass.
Själv hade jag sannolikt varit här även om det inte hade varit för det här reportaget. Inte som uttryck för en åsikt, utan festen är helt enkelt den här fredagens roligaste alternativ i mina kretsar. Under kvällen springer jag på massor av bekanta som inte är sexarbetare – och många som är det.
Men i Argentina, såväl som i Sverige, fortsätter många hävda att det är den enda sanna bilden. Och i Argentina kan det vara en del av förklaringen till att de som är emot prostitution och för ett förbud mot att köpa sex motsvarande Sveriges sexköpslag – håller på att förlora debatten, både inom feminismen och i det offentliga i stort.
Från scenen läser några poeter sina dikter i megafonen. »Min pappa säger att han borde ha tagit mig till psykologen när jag blev våldtagen, så hade jag inte blivit sån här«, läser en person med androgyn utstrålning och illröda naglar.
»Vi är här för att det är viktigt att stödja sexarbetarna. Och för att det är en bra fest.«
– Vi är här för att det är viktigt att stödja sexarbetarna. Och för att det är en bra fest, säger Agustina Chazelle, 21 år.
Hon blev engagerad på förra årets feministiska kongress, där fackförbundet Ammar, som organiserar sexarbetare i Argentina sedan 1995, för första gången höll ett seminarium.
– Jag blev förvånad när jag insåg att det finns feminister som är emot att de organiserar sig som arbetare, säger Agustinas vän Daniela Hallak.
– Klart det behövs kulturella förändringar, men först och främst måste de ju ha rättigheter, säger Daniela.
Hon kan själv inte tänka sig att sälja sex. Efterfrågan från kvinnliga köpare är alltför låg, konstaterar hon sakligt.
– Alltså ingen berättar för sin mamma. Men hon undrade var jag fick pengar ifrån och jag ville inte ljuga. När hon fick veta blev hon arg och orolig så jag slutade.
– Jag gillade inte själva jobbet, men det är ett av de jobb jag provat som har passat mig bäst, som inte begränsade mig med fasta tider och långa arbetsdagar. Jag blir deprimerad av att lägga mycket tid på sånt jag inte är intresserad av. Och jag kunde välja bort kunder, det är stor skillnad mot en servitör som måste behandla alla lika.
Innan festen är över kommer folk att twerka på knä i sörjan på dansgolvet. En man i jockstrap och klackar kommer svinga sig graciöst runt en strippstång. Porraktrisen Maria Riot kommer munknulla en kollega med en dildo och efteråt kommer en tjej i publiken utbrista: »Jag trodde hon åtminstone skulle visa fittan!«.
För bara några år sedan var situationen i den argentinska debatten ungefär som den varit i Sverige de senaste decennierna: prostitution och sexarbete var ingen central fråga, och sexarbetare talade sällan i egen sak.
När sexarbetarfacket Ammars representanter intervjuades i tv hade de stora solglasögon och förvrängd röst. De ville prata om socialförsäkringar och pension, men fastnade ständigt i den underliggande kärnfrågan: ifall prostitution är en sorts arbete eller en sorts våld mot kvinnor, och om det därmed bör legaliseras eller förbjudas.
Det är inte olagligt att sälja sex i Argentina, och till skillnad från i Sverige inte olagligt att köpa. Men det är inte heller lagligt, vilket placerar sexarbetarna i en gråzon. Lagstiftningen mot trafficking och vissa lokala ordningsstadgor kriminaliserar i praktiken dem som säljer sex. Vi ska strax återkomma till det.
Feminister diskuterade över huvud taget inte frågan – alla var självklart emot prostitution och sexarbetarna var i bästa fall osynliga.
– Vi hade bestämt att inte delta mer i feministiska möten där folk förnekade våra erfarenheter och ifrågasatte och dömde oss, säger Ammars ordförande Georgina Orellano till Ottar.
»Vi hade bestämt att inte delta mer i feministiska möten där folk förnekade våra erfarenheter och ifrågasatte och dömde oss.«
Men 2014 kom en vändpunkt. Ammar bjöds in till en latinamerikansk feministisk kongress i Peru.
– Vi insåg där att det fanns många feminismer, inte bara den som just då dominerade här. Vi kom hem med tydligare strategier för hur vi skulle debattera. Inte dras in i diskussionen om prostitution kan vara ett arbete, utan prata om problemen som uppstår på grund av att vi lever utanför lagen, säger Georgina.
Medlemmar i Ammar som säljer sex började stolt kalla sig »Puta feminista»(»h*ra och feminist«) och snart kom nästa steg: slagordet »Sin las Putas no hay feminismo« (»utan h*rorna ingen feminism«).
Allt fler sexarbetare började framträda öppet, hävda giltigheten i sina egna erfarenheter och utmana prostitutionsmotståndarna.
I feministiska rum i Argentina är de stora frågorna i dag inte jämställdhet i hemmen, i sängen eller på arbetsmarknaden. Personer och organisationer inom den feministiska rörelsen definieras av sin inställning till sexarbete. Inom den queera feminismen finns ingen plats kvar för dem som är emot.
Queerfeministiska Facebookgrupper med tiotusentals medlemmar skriver i sina regler att det är förbjudet att uttrycka åsikter emot sexarbete, eller att ämnet inte får diskuteras. En del av grupperna handlar inte ens om något relaterat ämne, som en diskussionsgrupp om feministiskt föräldraskap. Så här skriver en grupp med över 15 000 medlemmar för tips och förmedling av jobb: »I den här gruppen stödjer vi självständiga sexarbetare och tolererar inte moralistiska eller repressiva attityder som ifrågasätter våra kamraters arbete eller beslut.«
»Facebookgrupper med tiotusentals medlemmar skriver i sina regler att det är förbjudet att uttrycka åsikter emot sexarbete, eller att ämnet inte får diskuteras.«
Varje vecka ber folk som vill börja sälja sex om råd i grupperna. Det får de. »Jag börjar spara pengar« är en vanlig kommentar de får, menad som en komplimang. Det har börjat ses som en snipig och trist inställning att inte kunna tänka sig att varken sälja eller köpa. Nyligen frågade en person i en grupp om hon kunde hjälpa sin kompis att skaffa kunder mot provision. »Det jobbet kallas hallick« kommenterade en annan, som då blev utskälld av de övriga i gruppen och kallad för »förbudsivrare«.
Medan sexarbetarna har blivit alltmer synliga de senaste åren, fortsätter köparna vara osynliga. På »horfesten« stack 40-årige Rafael ut, i grön gubbjacka utan nitar. En person som han köpt sex av hade bjudit in honom.
– Sexarbetarna och kunderna har gemensamma intressen. Det finns en feminism som är emot män, men det du ser här är ingen sur och grinig kamp, utan en glad och trevlig, säger han.
Rafael kallar sig feminist.
– Jag tror på kvinnors rättigheter. De vet att vi ser dem som objekt, men vill inte hugga ihjäl oss för det. De kan ju också tjäna hälften i en snabbköpskassa. Det är deras beslut.
»Jag tror på kvinnors rättigheter. De vet att vi ser dem som objekt, men vill inte hugga ihjäl oss för det.«
Han har hört talas om den svenska sexköpslagen.
– Men tillämpas den på allvar? Här är ju fullt av bordeller som skulle vara stängda om våra lagar följdes. Jag är försiktig när jag går på såna ställen, man har ju hört att en del tvingas, säger han. Samtidigt som lagen mot människohandel slår mot enskilda sexarbetare fortsätter människohandeln relativt obehindrat.
Lägenhetsbordeller och »whiskerías«, dit man inte går för whisky utan för sex, finns i både de finaste stadsdelarna och i de fattigaste byarna. Razzior görs framför allt mot de bordeller som inte betalar sina mutor, vilket har dokumenterats av bland andra Amnesty i rapporten »Sex workers at risk« år 2016.
Korruptionen inom polisen och rättsväsendet i Argentina är ett stort hinder för att kunna stoppa människohandeln, skriver USA:s utrikesdepartement i sin globala rapport om trafficking 2017.
»Det råder en ideologisk förvirring där prostitution ses som bara ett sätt till att ha sex. Det kan jag som feminist aldrig acceptera utan att se maktdimensionen.«
– I stort sett de enda fällande domarna är då offren har varit minderåriga. Men i de fallen fälls även poliser, flera de senaste åren. Hade systemet varit helt genomkorrumperat så hade de ju aldrig ens åtalats, säger Silvia Chejter när vi träffas på ett kafé.
Under sina 15 år inom fältet har hon besökt många bordeller, men mött få självständiga sexarbetare.
– De flesta som utnyttjas är fattiga flickor från landet. Jag har träffat de som är 25 år och har fem barn. Den enda karriär de kan göra är att övergå till att exploatera andra, säger hon.
Silvia Chejter ser det som omöjligt att skilja prostitution från människohandel.
– Det råder en ideologisk förvirring där prostitution ses som bara ett sätt till att ha sex. Det kan jag som feminist aldrig acceptera utan att se maktdimensionen. Jag stödjer inte en slav som säger att hen vill förslavas. Vill du ta betalt för sex är det upp till dig, men Ammar vill att staten ska legitimera slaveri och säga att det är ett jobb vilket som helst. Och de håller på att vinna den här striden.
»Vi måste se till att andra röster hörs än ’här sitter jag och läser Judith Butler och väntar på en kund’«.
Inom akademin har de redan vunnit, säger Chejter, och berättar om en sociolog som är aktivist inom Ammar vars examensarbete om prostitution Silvia Chejter underkänt på grund av vad hon ansåg var ett skevt urval av intervjupersoner.
– Han fick godkänt direkt av en kollega som är legaliseringsförespråkare. Ammars synsätt har blivit hegemoniskt på universiteten. Det finns ingen dialog längre, säger hon.
I duggregnet på en skolgård i Merlo, en förort väster om Buenos Aires luktar det rökelse och grönsaksgrytor. Det är lördag i början av september och förmöte inför den nationella feministiska kongressen. Överallt syns fanor från olika feministiska organisationer. Ammars representanter fick inte hålla någon föreläsning här.
Området där mötet hålls är ett starkt fäste för feminister emot prostitution, men den officiella anledningen var att det inte fanns någon föreläsning bokad från sidan som är emot prostitution.
Aktivister från Ammar hade planerat att kuppa ett öppet seminarium med rubriken »Sexarbete – prostitution eller exploatering«. De dyker inte upp till slut, men det är ändå som om de vore närvarande bland de runt hundra personerna som tränger in sig i ett klassrum. Högstadieläraren Sol Benavente säger:
– Vi misslyckas med vår kommunikation. Mina elever är tokiga i de här »Maria Riotarna« på Youtube som säger att de tjänar ihop till studier och egen bostad genom att sälja sig. Vi måste se till att andra röster hörs än »här sitter jag och läser Judith Butler och väntar på en kund«.
Maria Riot, sexarbetare och porraktris som framträdde på stödfesten och bland annat har filmat med den svenska porrfilmsregissören Erika Lust, är en av dem som syns mest. Under en våg av skolstrejker i protest mot en ny läroplan i september bjöds hon in till ockuperade skolor för att tala varje vecka.
– Jag besökte först en. När jag la upp det på Instagram så blev det »wow, Maria Riot gör skolföreläsningar«. Jag hinner knappt jobba nu. Jag har fem pesos på fickan, säger hon och rycker på axlarna.
Vi får våra ryggsäckar genomsökta av tonåringar i entrén till det anrika elitgymnasiet Colegio Nacional i centrala Buenos Aires. I marmortrappan ligger sovsäckar i högar. De turas om att nattvakta. Dagarna fylls av stormöten och föreläsningar. Maria Riot tar plats framför den växande klungan av studenter i den pampiga rasthallen. Hon börjar:
– Många feminister säger att mitt jobb är våld. Jag säger att det är våld att säga åt mig vad jag ska göra med min kropp, mitt kön, mitt liv.
»Inom feminismen är prostitution illa sedd därför att den gör kvinnor till handelsvaror. Var går gränsen mellan arbete och utnyttjande för dem som har få resurser?«
– Inom feminismen är prostitution illa sedd därför att den gör kvinnor till handelsvaror. Var går gränsen mellan arbete och utnyttjande för dem som har få resurser?
Maria Riot drar djupt efter andan:
– I kapitalismen är vi alla handelsvaror. När jag köper en kaffe ser jag inte personen som serverar det. Det är inte bara vårt jobb som är farligt, slitsamt för kroppen och tråkigt. Att sitta i en telefonväxel är tråkigt. Tunga industrijobb är farliga, säger Maria, och fortsätter:
– Vi är emot att sexarbetare utnyttjas. Många måste betala 50 procent till en hallick just därför att vi jobbar utanför lagen. Vad facket gör är att försöka förbättra våra villkor, inte påstå att vårt jobb är det bästa i världen. Ingen kräver av andra arbetare att de ska älska att jobba.
I 18 av 23 provinser i Argentina kan den som säljer sex på gatan gripas för »störande av allmän ordning« och sättas i arrest i upp till en månad utan åtal. 2012 skärptes lagen mot människohandel och det blev olagligt att underlätta eller tjäna pengar på någon annans prostitution. Hyresvärdar, chaufförer och reklamutdelare kan anses skyldiga till brott.
När flera sexarbetare delar lägenhet kan vem som helst av dem bli misstänkt för koppleri av de andra. I flera uppmärksammade fall har polisens antitraffickingstyrka »räddat« spottande och svärande sexsäljare som har bett att få jobba i fred.
Enligt Ammar driver lagen mot människohandel fler sexarbetare till att betala en hallick för beskydd, framför allt från polisen. Att sexarbetarna upplever sig trängda av lagen har också bidragit till deras ökade organisering.
En kille med gitarr i näven ställer sig upp:
– Ni säger att ni kämpar emot exploatering genom att låta er exploateras … det är ju en vanföreställning!
– Vi försöker kämpa för våra kamrater som inte är lika privilegierade. Vi är självklart emot trafficking, men att bekämpa den är polisens och statens uppgift.
Han avbryter henne:
– Vet du vad en vanföreställning är?
Maria Riots ögon blixtrar till:
– Vill du komma fram och hålla föreläsningen? Det är min födelsedag i dag. Jag har kommit hit för att jag tycker det är viktigt, inte för att ta skit.
Hon är inte vad vid att de ifrågasätter så mycket, säger hon på vägen ut. Alla brukar hålla med.
»Hon är inte vad vid att de ifrågasätter så mycket, säger hon på vägen ut. Alla brukar hålla med.«
Några tar selfies med Maria Riot innan hon hoppar in i en taxi till kontoret där hon ska bjuda kollegerna på vegantårta. Hon skyndar sig för att slippa träffa nästa föreläsare, en känd traffickingöverlevare som agiterar för ett sexköpsförbud.
– Det går inte att tala med dem. De bara skriker förolämpningar efter oss, säger hon.
– Var det för att prata om Ammar vi skulle träffas här, eller om våra kamrater som inte har något val? Medan vi diskuterar om prostitution är ett arbete eller ej dyker en död transkvinna upp i vägrenen och vi vet inte ens hennes namn, säger Romina Pereyra som sitter med jeansbenen i kors på golvet.
Romina Pereyra hjälper utsatta sexarbetare som vill sluta sälja sex i den fattiga förorten La Matanza. En av dem, Anggie Pitala, med omsorgsfullt målade kråksparkar i ögonvrårna, tar vid:
– Kunde inte politikerna ge oss en kasse mat åtminstone? Jag bryr mig inte om de kräver min röst i utbyte. Poliserna som skriker bögjävlar efter oss, misshandlar och våldtar oss är ändå desamma när regeringen byts ut, säger hon.
»Att legalisera prostitutionen gynnar bara kunderna, och staten som slipper ta ansvar.«
Efter 14 år på gatan slutade hon för två månader sedan och hankar sig nu knappt fram. Många återvänder till prostitutionen i brist på alternativ. Därför ses staten tillsammans med polisen som fiender, även bland prostitutionsmotståndarna.
Romina Pereyra jobbar också med genusfrågor inom CTA, samma fackförbund som Ammar är en del av. I ett ideologiskt ställningskrig utan nyanser är hon en av få pragmatiker. Hon låter ibland precis som Ammar, trots att hennes ståndpunkt är den motsatta:
– Utan hororna ingen feminism. De är inte varor utan politiska subjekt, och som sådana har de en plats inom arbetarrörelsen. Men att legalisera prostitutionen gynnar bara kunderna, och staten som slipper ta
ansvar, säger Pereyra.
Både legaliseringsförespråkare och motståndare uppvaktar ständigt politikerna. I september höll Sveriges ambassadör i Argentina Barbro Elm ett anförande om den svenska sexköpslagen vid en hearing i senaten som arrangerades av en kvinnorättsorganisation. Båda sidor i debatten har fått enskilda kongressledamöter, alla från samma center-vänsterblock, att lägga motioner: några om kriminalisering av köparna, andra om legalisering.
Men det blir aldrig mer än så. Partierna är inte beredda att satsa politiskt kapital i en fråga där de riskerar förlora fler väljare än de vinner. På feministmötet drar en flicka i pösiga mjukiskläder och vinrött nagellack efter andan och säger tyst:
– Jag har sålt sex sedan jag var 14. Nu är jag 17. Jag skulle nog säga att det är ett jobb, fast det är ett skitjobb och jag hatar det. Jag håller på och slutar. Men jag är inte för eller emot.
Hon blir avbruten av någon på andra sidan rummet:
– Den som rörde dig när du var 14 borde sitta i fängelse!
Flickan nickar tyst och öppnar munnen för att fortsätta, men blir snabbt överröstad av flera andra:
– Det är inget jobb!
– Det är övergrepp!
Hon får inget mera sagt.
Kinga Sandén
Frilansjournalist, bosatt i Buenos Aires, Argentina sedan 2010.
Teckna en prenumeration och få en fin premie – aktuell bok eller tygkasse
Trevlig läsning!
Läs mer
Ottar $€X – att köpa och sälja från 2016
Jävlar, vad jag är feminist (ur Ottar $€X – att köpa och sälja från 2016)
Sexarbete eller prostitution (ur Ottar $€X – att köpa och sälja från 2016)
Alla jobb suger mer eller mindre (ur Ottar $€X – att köpa och sälja från 2016)
Amnesty och avkriminaliseringen (ur Ottar $€X – att köpa och sälja från 2016)
