När sex blev barnförbjudet

Hur har vuxenvärlden sett på barns sexualitet om vi går tillbaka i historien? Ja, den konventionella berättelsen om barns sexualitet brukar börja med Sigmund Freud. Före psykoanalysens entré på den historiska arenan ingår ju sexualiteten mer som en självklar del av tillvaron – ett nödvändigt ont för vissa, en källa till lust för andra.

Gränserna mellan barn och vuxna dras inte heller på samma sätt som idag. Varenda unge som växer upp i jordbrukssamhället kan ju med egna ögon se hur djur av olika sorter parar sig med varandra. Vuxna och barn sover dessutom tillsammans och man ligger trångt. Av samlag mellan kvinna och man blir det barn.

Kyrkans sexualsyn gör sitt till för att skambelägga förstås. Men barn ser och uppfattar naturligtvis ändå.

Smussel och skam

Om vi undantar kungligheter och lite annat löst folk så kommer särskiljandet av barn och vuxna först med industrisamhället. Genom att sexualiteten först hos rikt folk, sedan hos borgerskapet och slutligen i den folkhemska kärnfamiljen, nu hänförs till en särskild sorts sfär – dit barn absolut inte har tillträde – ökar successivt också smusslandet och skammen. Det som man tidigare fått (tyst) vetskap om genom att befinna sig bland alla dessa mer eller mindre kåta, eller sexuellt livrädda, vuxna, måste nu läras in. Kravet på sexualundervisning för barn hör paradoxalt nog ihop med detta nya hemlighållande.

Sex blir hemligt

Det moderna samhällets barn får alltså inte bara lära sig att sex är synd. Sex blir också något hemligt, vuxet, otillgängligt och förbjudet. Hur barns sexualitet sett ut i äldre tider är det däremot mycket svårt att uttala sig om. Kanske tilläts den flöda fritt i bondesamhället, kanske pryglades den ihjäl. Fast att barn (precis som idag) lärt sig genom att lyssna på och observera de vuxna kan man nog vara rätt säker på. Led mamma av sexualskräck efter oändliga riskfyllda graviditeter (och det gjorde hon), får man anta att denna skräck fördes i arv till döttrarna. Och om en pojke såg äldre män ta för sig (och det gjorde han, dessutom hade männen lagen på sin sida), lärde han sig att även han så småningom skulle få rätt att göra detsamma. Dessutom får man väl anta att bondesamhällets barn knappast hade någon rätt att värja sig mot det som vi med dagens sätt att tänka skulle betrakta som sexuella övergrepp.

I början av förra seklet (när skammen bitit sig fast) börjar en ny föreställning om sexualiteten växa fram hos de lärare, läkare och andra som engagerar sig i den så kallade ”sedlighetsfrågan”.

Parallellt med detta presenteras banbrytande rön av psykoanalytiker som Sigmund Freud, Melanie Klein och D W Winnicott.

Barndomen sätts nu i sexualteoriernas absoluta centrum och en ”sund” sexuell utveckling anses grundläggas mycket tidigt. Detta starka fokus på barn får flera effekter. Trycket på mödrarna ökar bland annat. Det anses vara deras ansvar att vägleda barnen in i en ”normal” sexuell utveckling. Domen mot den mor som ”misslyckas” blir hård.

Som en konsekvens av detta ensidiga fokus på mamma, läggs förödande lite ansvar på pappor och andra vuxna män. Effekterna av denna sexualsyn ser vi än idag, när manliga pedofiler kan utmålas som driftstyrda monster utan förmåga att ta personligt ansvar. En effekt av vår sexualpolitiska historia är helt enkelt att vuxenansvaret när det gäller barns sexualitet fördelas mycket ojämnt mellan könen.

Farbror Freuds ”normala” barn

Många anser idag att Freuds libidoteori från seklets början (för att inte tala om idén om pojkars oidipuskomplex och flickors penisavund) är enbart förtryckande med sitt ensidiga fokus på den patriarkala heterosexualiteten. Men historien är inte riktigt så enkel.Tidigt, runt år 1900, är Freud inne på idéer om en grundläggande bisexualitet hos alla barn.

Först några decennier senare börjar tolkningen att ett ”normalt” barn har två vägar att välja i livet att dominera. En sund flicka internaliserar ju moderskärleken så att hon som vuxen kan kanalisera den mot en man. Mognast anses hon vara om hon njuter av vaginala samlag. Pojkens utveckling kännetecknas i stället av kamp. Konkurrensen med fadern om moderns kärlek driver honom fram till den vuxne mannens position – den sexuelle erövrarens.

Man får heller inte glömma att Freuds teorier tillkommer i en tid (som läroverksadjunkt Erland Lindbeck skriver i boken Ungdomssexualitet från sent 40- tal) då ”sexualskräcken ligger som en mara över sinnena”.

Samme Lindbeck vittnar om hur man på 1810-talet tuktar eleverna på ostpreussiska internat med hjälp av så kallade ”pollutionsringar”.

Andra historiska exempel rör könsstympning av flickor – ett arv som vi alltså har också i väst – och hur små pojkpenisar placeras i gipsformar och spiklådor. Vi kan bara försöka föreställa oss den enorma tankeförändring som måste till för att onani hos barn ska börja betraktas som något alldeles ”normalt”.

Förtvinad av självbefläckelse

1900-talet präglas av detta arv. Precis som den unge mannen Kristian Dahl, i Ivar Lo Johanssons på sin tid mycket omdiskuterade roman Geniet, får unga människor som konsulterar läkarböcker läsa att de kommer att förtvina och bli sjuka av att ha sysslat med ”självbefläckelse”. Så straffar Gud Onan i Första Mosebok.

Och om någon nu trodde att dessa föreställningar om barns sexualitet enbart tillhör det förflutna, så räcker det att ta en tur ut på internet så hittar man purfärskt tankegods i samma tradition. Pastor Fredrik Dahlman vid Svenskfinska församlingen i Sundsvall tipsar föräldrar på sin kyrkas hemsida om ”en rad karaktäristiska psykiska, fysiska och sociala varningstecken som man kan hålla utkik efter. Typiska sådana är: Nya tankesätt och ideal, konstig blick och ostadiga handrörelser, röda ögonvitor…”

En stor del av sexualdebatten handlar, förutom onanin, om att få flickor att lära sig att ta ansvar för pojkars lust. I Orvar Löfgrens och Jonas Frykmans klassiska etnologiska studie Den kultiverade människan skriver Jonas Frykman om hur den svenska sexualundervisningen i 20-talets flickskola explicit går ut på att lära flickor att hantera pojkars sexualdrift.

Denna syn på ungdomssexualiteten som flickors ansvar utmanas på 30-talet av radikala samhällsreformatörer som socialdemokraten Alva Myrdal. I 1936 års Betänkande i sexualfrågan gör utredarna upp med den kristna sexualmoralen. De öppnar upp för tanken att sexualiteten har ett existensberättigande också utanför äktenskapet och/eller som led i ett ökat barnafödande. Kvinnor och flickor bör ha rätt till en egen sexualitet. En föregångare här är förstås Elise Ottesen Jensen.

Det man inte får glömma är att vi samtidigt befinner oss före de lagliga preventivmedlens tid. Flickor som ändå har sex med pojkar (särskilt de som tycker om det) blir föremål för den tvångssteriliseringspolitik som etableras på 30- talet. Den kastar en svart skugga över den svenska sexualpolitikens historia.

Viktorianskt hyckleri

Så vad utmärker dagens sexualsyn när det gäller barn om vi jämför med historien?

Ja, för det första tycks sexualiteten alltmer panikartat förbehållas vuxna, i takt med att ett nästan viktorianskt hyckleri breder ut sig. Sex associeras år 2005 på en moralisk nivå helt enkelt med vuxna. Samtidigt kryper genitalporren under huden på oss, bebisbaddräkterna åker på, och gränserna mellan barn och vuxna löses upp av reklam och media. Barn som i det här sammanhanget blir kåta tror vi att det är något fel på.

”Det är vidrigt”, citeras en mamma i Svenska Dagbladet ”vars nioårige son kom hem rödkindad efter att ha uppmanats att säga könsord.” (Svenska Dagbladet om rabaldret kring Dramatiska institutet, 9/2-05).

Själva föreställningen om barn tycks alltså handla om en sorts människor som inte ”har sex”. Som om sexualiteten enbart vore en aktivitet, något vi gör, och inte en bärande del av vad det innebär att vara människa.

En annan tydlig trend i tiden är att kränkningar av barns sexuella självbestämmande bara synliggörs när de ligger utanför den sfär där den faktiskt dominerar – bakom carporten i radhuslängan, hemma hos alldeles vanliga hederliga mammor och pappor.

Alla artiklar om Lunarstorm, eller varför inte Runar Sögaards och pastor Greens predikoterror, pekar i samma riktning. Långt bort från den plats där de som vårt samhälle ser som ”normala” befinner sig.

Eller som Judith Butler skriver i Könet brinner: ”Genom att på detta sätt dölja sexuella övergrepp på barn i hemmet, förstärks den idealiserade bilden av hemmet som en trygg, avsexualiserad sfär för barn.”

Nu menar jag naturligtvis inte att ansvaret för en vettig debatt om barns sexualitet enbart ska läggas i den heterosexuella kärnfamiljen. Vi har alla ett ansvar, även om det tyngsta historiskt sett onekligen vilar på män. RFSL hade till exempel länge en brevlåda som gick till ”Pedofila arbetsgruppen” och i uppsatsen Med hela foten refererar Karin Lindeqvists till ett lesbiskt 70-tal där man diskuterade hur (kvinnlig) sexualitet kan bejakas mödrar och döttrar emellan.

Denna sexliberala 60- och 70-talstidsanda ska jämföras med dagens debatt, som slagit åt andra hållet och nu desperat klamrar sig fast vid kuddrummet på dagis. Där, med dörren stängd, fast kontrollerad av (implicit sexuellt icke hotande) kvinnor, tänker sig dagens ”oroliga föräldrar” att barnsexualiteten ska få spira ifred.

Bryt det sista tabut

Men vad är det som säger att barn som växer upp i ett genomsexualiserat samhälle där ”tits and ass” genomsyrar snart sagt allt – teve, tidningar, datorer – ska lämnas ifred av vuxna? De lämnas ju inte ifred på Lunarstorm, eller när de tittar på eftermiddagsreprisen på Paradise Hotel, samtidigt som morsan eller farsan steker köttbullar?

Är det inte i stället så att vi skulle behöva skapa ett samhällsklimat där det sista av våra sexuella tabun, det om barnets sexualitet, kunde brytas en gång för alla? Där vi inte skulle behöva gå i taket för att barn visar tecken på sexuell upphetsning, och där vi fick öva oss i att värna våra barns sexualitet, men också lära dem vad det innebär att sätta egna sexuella gränser.

Att många ungar får lära sig massage i skolan är naturligtvis ett steg i rätt riktning. Barn behöver få bekräftat att det är något i grunden positivt att bli berörd, att röra vid andra, att njuta och skänka andra njutning. Men tänk om de också kunde få lära sig vad en blottare är – och att det är alldeles normalt att få en klump i magen när någon kränker ens sexuella integritet. Kanske skulle de då stå bättre rustade inför de ofta rätt så chockartade första mötena med den så kallade vuxensexualiteten.

Fula gubben på nätet

För bara för att en del av männen som på min tid stod och runkade i buskarna, och visslade ”psst” när man gick förbi, nu sitter kvar hemma framför datorn, så har de ju inte försvunnit. Dessutom fungerar det inte att hota med Fula Gubben när ”gubben” på nätet utger sig för att vara en tjugofemårig tjej och kallar sig Alexandra.

Vågar vi dessutom uppmuntra barn att undersöka den egna sexualiteten innan de börjar prova den tillsammans med någon annan, så lär vi dem också det självklara – att man måste kunna något om sin egen kropp innan man kan börja utforska den ihop med någon annan. Så argumenterar i alla fall sex-gurun Shere Hite, när hon talar om unga människors (framför allt flickors) sexualitet idag.

Och inte bara det. Barnen lär sig också att känna igen när någonting med en annan person känns väldigt bra, och när det inte gör det. Det vill säga att alldeles själva avgöra när det är dags att ta det där steget in i det outforskade sexuella rum som vi, uppfostrade i Freuds anda, vant oss vid att kalla vuxet.

Kristina Hultman

Tillägg: Vi vill uppmärksamma dig som läst denna artikel att den svenskfinska församlingen i Sundsvall, som artikeln refererar till, existerar endast som ett ”skämt” på internet. Vi har ändå valt att låta artikeln ligga kvar i oförändrat skick (dvs som den trycktes i tidningen).
Ottarredaktionen

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 2 2005)