När Skottland 1999 fick utökat självstyre var den skotska koalitionsregeringen (Labour och liberaler) fast besluten om att genomföra en mer progressiv sexualundervisning. En djärv ambition i en region som historiskt varit delad mellan kalvinistiskt förtryck och ett katolskt ortodoxt förhållningssätt.
Nästan omedelbart stötte man på patrull. När de ansvariga ministrarna föreslog att man skulle upplösa lagen från Thatcher-eran (Section 28), som förbjöd att man från statligt håll spred positiv information om homosexualitet, exploderade protesterna från den religiösa och politiska oppositionen. Debatten blev giftig. Även om den styrande koalitionen tog hem striden så skedde det med kompromissen att man skulle lära skolbarn ”vikten av ett stabilt familjeliv” samt hur olika religiösa grupper värderar äktenskapet.
Förslaget om att tonårsflickor skulle få preventivmedelsrådgivning i skolan – utan föräldrarnas medgivande – möttes av lika ilskna protester. Kyrkan, liksom politiker från de nationalistiska och konservativa partierna, anklagade regeringen för att negligera den allmänna opinionen. En åsikt som också framhölls av skotska Labour-politiker från katolska valkretsar. Den stora överraskningen var att de skotska ministrarna faktiskt trodde att det skulle gå att genomföra.
—–
Myten om att Skottland är en radikal plats behöver ingen närmare skärskådning. Här sätts katolska och protestantiska skolbarn i skilda skolor. Jämställdhet i arbetslivet är en avlägsen dröm, och glåporden bög (gay boy) och jävla flata (fucking lesbian) är vardagsmat för tonåringar.
Behovet av sexualundervisning är uppenbart. Tonårsgraviditeter har nått epidemiska proportioner. Dundee, Skottlands fjärde största stad, har det högsta antalet oplanerade tonårsgraviditeter i västra Europa. Syfilis och gonorré frodas. Och Skottland kämpar för att hantera problemen.
Historiskt sett har här aldrig funnits någon öppenhet kring sexualitet. Det glada sextiotalet kom aldrig hit. På åttiotalet var det likadant – det närmsta skottar kom ett sexualliberalt samhälle var att se det på tv. Kvinnohatet är utbrett, och för många skottar är det fullkomligt omöjligt att inleda en sexuell relation utan att vara aspackade.
Även om allt färre går i kyrkan så har religiösa ledare förhållandevis mycket makt. Sexualundervisning är den fråga där regionens två grupper – katoliker och protestanter – struntar i att de alltid ogillat varandra och gör i stället gemensam sak mot det moderna samhället. Det har de gjort med bravur sedan 1999 och därmed sett till att alla progressiva försök till förändringar antingen har urvattnats eller inte blivit obligatoriska.
—–
Förra året lanserade den skotske hälsoministern Andy Kerr ”Skottlands strategi för bättre sexuell hälsa”. Det var uppenbart att motståndet mot att unga människor njuter av varandra gjort ett stort intryck. Kerr underströk respekten för religiösa gruppers rättigheter, liksom rätten att för dem hålla fast vid och informera om sina religiösa, moraliska och andliga värderingar. Strategin är inte helt igenom som den amerikanska, där man säger att ”riktig kärlek tål att väntas på”, men den kan knappast kallas radikal. Ambitionen är att lära barn om preventivmedel och ungdomsmottagningar – men med avhållsamhet som ett obligatoriskt inslag.
Inte nog med det. Den enskilde läraren har också det slutliga sista ordet om vad eleverna ska få lära sig. I många skolor innebär det att sexualundervisning strimlas till ett intet. Skolhälsovården har inte heller rätt att förskriva dagen-efterpiller till elever.
De få radikala politiska kritiker som finns menar att tillgången till sexualundervisning nu blir rena lotteriet, beroende på var eleverna bor och i vilken skola de går. Den skotska regeringen hävdar dock att policyn noga stämts av med olika intressegrupper.
För att förstå skotsk sexualundervisning måste man inse att regionens sociala utveckling ligger minst tio år efter övriga Europa. Den skotska regeringens initiala ambition var att förändra detta. Istället lärde man sig att det skotska parlamentet är oroväckande mottagligt för påtryckningar från religiösa och andra sexualfientliga grupper.
Något som den brittiska regeringen var väl medveten om. Därför fick inte heller Skottland rätt att ändra Storbritanniens liberala abortlag när regionen fick sitt självstyre 1999.
Tim Luckhurst, frilansjournalist och före detta redaktör för dagstidningen The Scotsman.
