Global allians mot genus

»Italien är det stora testet på om det som gav den religiösa högern makten tillbaka i Vita Huset också fungerar i Europa.«

Så summerar den amerikanska nyhetssajten Buzzfeed läget i sin granskning av den globala familjefundamentalismen, inför det toppmöte som i slutet av mars tog över det historiska Gran Guardia-palatset i Verona. Under tre dagar strömmade grupper av nykonservativa, auktoritära, religiösa och en och annan fascist in och ut genom staden för att visa sin sympati med drömmen om en värld som värnar om familjen och håller nationsgränserna stängda. Migrationen är nämligen det andra benet i denna rörelse.

Men det verkligt intressanta i tidningens granskning utgörs av presentationen av de tre män som tillsammans planerat och byggt det stora mötet. Deras tre ansikten – en aktivist, en affärsman och en politiker från skilda rörelser och världsdelar – blir en perfekt illustration av hur dagens globala antigenusrörelse tar sig fram.

Här finns Brian Brown från den amerikanska organisationen World Congress of Families (WCF), som kämpat sedan 1990-talet för en frireligiöst auktoritär agenda. Här återfinns den skickliga ryska nätverkaren Aleksey Komov, med band till Moskvas centrala politiska makt, som under många år arbetat frenetiskt för att skapa ingångar till USA och till den europeiska nyfascismen. I Italien hittade han till slut vägen via Lega, det populistiska och fascistiska parti som fram till nyligen hette Lega Nord. Legas partiledare Matteo Salvini – det tredje namnet i artikeln – rör sig som fisken i vattnet i det polariserade mediala landskapet och har lyckats samla både konservativa katoliker, fascister och det »vanliga folket« som är »lurade av makten«. I Verona förenades de allihop under tre intensiva dagar i mars 2019.

Nu är det inte helt enkelt att hålla ihop en så stor samling av antifeminister och homofober, konservativa religiösa, högerpopulister och rena fascister – trots den gemensamma visionen om ett annat Europa och en annan värld. Sociologen Elzbieta Korolczuk, som var på plats i Verona och följer antigenusrörelserna i sin forskning, påpekar att så vitt skilda och radikala element samtidigt ställer till det för arrangörerna.

– I länder som Italien vill man till exempel inte framstå som homofob eller mot kvinnors rättigheter utan framhålla att man »bara« är ute efter att försvara familjen. Arrangörerna fick i efterhand be om ursäkt för mötets mer extrema uttalanden, som att helvetet väntar för homosexuella, säger Elzbieta Korolczuk.

Tre veckor efter mötet i Verona satte sig Kristdemokraternas Lars Adaktusson på planet mot Colombias huvudstad Bogotá och en konferens arrangerad av Political Network for Values – en nära bundsförvant till Verona-konferensens arrangör WCF. Adaktusson, som är Kristdemokraternas utrikespolitiska talesperson, var på plats för att tala om ett angeläget ämne: förföljelsen av kristna i Mellanöstern.

Men mötet i huvudstaden innebar också att han kunde ikläda sig rollen som svensk representant för ett familjekonservativt alliansbygge. Här kunde han mingla med landets expresident Alvaro Uribe, Ungerns och Polens familjeministrar och en rad representanter för USA:s religiösa höger. Den svenska kritiken lät knappast vänta på sig. Att hänga med homofober, abortmotståndare och högernationalister kostar – än så länge – på därhemma.

– Det är inget nytt att värdekonservativa och religiösa allianser möts över parti- eller organisationsgränser. Men kraften som i dag förenar rörelser som inte tidigare haft kopplingar till varandra är delvis ny, säger etnologen Jenny Gunnarsson Payne vid Södertörns högskola som följer antigenusrörelsernas globala framväxt sedan flera år.

– I en omvärld med växande auktoritära krafter måste vi sluta avfärda dem som kunskapsföraktande eller okunniga. De har sin egen produktion med böcker, medier och konferenser och betraktar sig själva som att det är de som står upp för sanningen och kunskapen. En sanning som ofta överlappar med Gud.

Verona och Bogotá utgör två exempel på en upptrappning av globala väckelsemöten där en rad krav och förslag formuleras under ett nykonservativt paraply. Inskränkningar av aborträtten, stopp för sexualundervisning i skolor, och ett framlyftande av en heterosexuell familjeordning som nationens grund utgör de återkommande inslagen.

Men mötet mellan konservativa religiösa och en sekulär högerpopulism hade aldrig lyckats utan en gemensam fiende. Och det är här »genusideologin« kommer in.

»›Bränn häxan‹, ›släng ut genusideologin‹ skanderade den religiösa och nationalistiska mobben utanför en konferens i São Paolo.«

I tidskriften New Statesman (21/1) påminner queerteoretikern Judith Butler om att det bakslag som genusfrågorna nu befinner sig i själva verket visar vilken makt Vatikanen besitter. Butler har vid flera tillfällen utmålats som själva symbolen för genusideologin och hotet mot nationen i länder som Frankrike och Brasilien, och har själv utsatts för hatkampanjer.

Mycket har hänt sedan Vatikanens familjeråd 2004 formulerade ett öppet brev till rådets samtliga biskopar med syfte att väcka uppmärksamhet inför hotet från det man då benämnde »genusteorin«. Men det dröjde nästan tio år och en rad försök att skapa kraft bakom retoriken innan det verkliga genombrottet kom.

Det var när Frankrike 2013 röstade fram en äktenskapslag för samkönade par som den familjekonservativa vågen till slut tog sig rakt in i nationens politiska centrum. Inför hotet om en upplösning av den franska nationella identiteten, manifesterad som den heterosexuella kärnfamiljen, drog en konservativ och religiös mobb ut på gatorna. Och symbolen för hotet hette Judith Butler.

Fyra år senare var det dags igen. »Bränn häxan«, »släng ut genusideologin« skanderade den religiösa och nationalistiska mobben utanför en konferens i São Paolo, och brände dockor föreställande en »man« och en »kvinna«, symboler för det som de menar att Butler, som var en av talarna, vill »upplösa«.

När den tidigare yrkesmilitären Jair Bolsonaro knappt två år senare valdes till Brasiliens president var det efter en lång valkampanj som präglats av hat mot genus- och hbtq-rättigheter. Till utbildningsminister i sin nytillträdda regering utnämnde Bolsonaro en 75-årig pingstvän som gjort sig känd för att vilja förbjuda genusfrågor och införa »etiska råd« i grundskolan. Och ministern för mänskliga rättigheter, pingstpastorn Damares Alves, uttryckte strax efter att hon tillträtt: »en ny era har börjat i Brasilien, pojkar klär sig i blått och flickor i rosa«.

»Svenska, brittiska och tyska forskare vittnade om en situation av ökade hot såväl mot enskilda forskare som mot institutioner.«

Men idén om den farliga och destruktiva »genusideologin« utgör numera också föremål för en pågående granskning från genusforskningen. I februari samlades ett tjugotal forskare till ett symposium vid Centrum för genusvetenskap på Uppsala universitet, där bilden av »genusideologin« som främsta hatobjekt för den konservativa och nyauktoritära vågen bekräftades gång på gång. Svenska, brittiska och tyska forskare vittnade om en situation av ökade hot såväl mot enskilda forskare som mot institutioner.

Andrea Petö, professor i genusvetenskap vid Central European University i Budapest, beskrev hur hennes ämne för ett drygt år sedan förlorade undervisningslicensen efter lång och systematisk kamp från den ungerska regeringen. Ayse Gül Altinay från Sabanci-universitetet i Turkiet berättade om arbetet med att försvara och stärka genusvetenskapen, särskilt queera och intersektionella perspektiv i en tid då allt fler intellektuella, aktivister och journalister döms och fängslas för sitt arbete.

»Ett av de senaste inslagen utgjordes av bombhot och en funnen bombattrapp i Genussekretariatets lokaler i centrala Göteborg.«

Svenska, brittiska och tyska forskare vittnade om en situation av ökade hot såväl mot enskilda forskare som mot institutioner – där ett av de senaste inslagen utgjordes av bombhot och en funnen bombattrapp i Genussekretariatets lokaler i centrala Göteborg.

Professor Lena Martinsson, verksam just i Göteborg, berättade om sin textanalys av den svenska versionens mest angelägna representant för antigenusideologin – journalisten Ivar Arpi. På Svenska Dagbladets ledarsida har Arpi återkommande publicerat artiklar som alla säger sig »avslöja« genusvetenskapen som ett icke vetenskapligt ämne.

I en sekulär version för Arpi fram en kritik mot genusideologin där han beskriver den som en »kyrka« i sig – ett ovetenskapligt fält som döljer något mycket farligt: ett radikalt underliggande projekt som önskar transformera hela samhället i en och samma homogena och postmarxistiska riktning.

Ivar Arpi utgör också ett av huvudinslagen i ett temanummer om genus från den värdekonservativa tidningen Världen idag, som kom ut under våren och samlar några av genusideologins starkaste motståndare. I knallrosa kavaj förklarar Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch Thor bland annat att hon inte har något emot jämställdhet men vill göra upp med »genusflummet«. Här manas bilden av ett Sverige fram som ett land där genusideologin fått särskilt starkt fäste och där farliga »könsexperiment« fått pågå alltför länge.

I en intervju berättar psykiatern David Eberhard om den censur han anser sig ha drabbats av i fjol, då en talboksinläsare lade till egna kommentarer i inläsningen av hans bok Det stora könsexperimentet. Eberhard menar att det inträffade är en del av en större trend i samhället. Men risken att Ivar Arpi ska bli censurerad i sin kommande bok, där han alltså ska avslöja hur »genusideologin« tagit över svenska universitet och lärosäten, tycks inte längre särskilt stor. »Jag har aldrig fått ett så stort genomslag för något jag skrivit tidigare«, säger Arpi till tidningen.

»De grupper som driver idén om en farlig, destruktiv genusideologi är välorganiserade och vinner mark. Men här finns också motrörelser som växer sig allt starkare.«

Har vinden vänt? Världen idag anser i alla fall det. Efter att SVT:s Uppdrag granskning i början av april sände en uppmärksammad granskning av »könsbytes-industrin« kallar Världen idags magasin reportaget för »en unik vändning i det offentliga samtalet«.

I Uppdrag granskning fokuserades uteslutande på ett förmodat »mörkertal« av unga ångrare, och endast ett fåtal som sökt sig till vården för könsdysfori framträder öppet. Genom programmet målas bilden upp av ett land byggt på välvilja och god tro inför »nya« idéer om kön och könsidentitet. Det är ett program som spelar rakt in i berättelsen om det vagt men ständigt formulerade hotet om en förvridning av barn och ungdomar. »Må de väcka en bred och djup ånger över denna mörka nutidshistoria«, skriver Världen idag.

De grupper som driver idén om en farlig, destruktiv genusideologi är välorganiserade och vinner mark. Men här finns också motrörelser som växer sig allt starkare. Samtliga forskare som deltog på symposiet i Uppsala har att förhålla sig till ett delvis nytt klimat, men lyfter samtidigt det faktum att de erfarenheter som lett till framväxten av auktoritära krafter i länder som Ungern, Turkiet, Polen, Argentina och Italien också har fött motståndsstrategier.

– De fanatiker som ingår i antigenusrörelserna är ju ofta emot så mycket som många människor betraktar som grundläggande mänskliga och demokratiska rättigheter. Motståndet kan därmed beröra många bortom feministiska och queera rörelser, sa Jenny Gunnarsson Payne.

En viktig uppgift blir därför att upplysa om att den auktoritära mobilisering som nu pågår är högst medveten och att påminna om vilka värden som faktiskt står på spel, i form av grundläggande sexuella och reproduktiva rättigheter.

Motståndsstrategier föds ur fortsatt politisk mobilisering, inte ur vanmakt. Detta var också budskapet när den turkiska genusvetaren Ayse Gül Altinay avslutade sitt anförande:

– Jag har aldrig tvekat om att jag måste stanna kvar och kämpa i landet. Allt vi gör på gator och universitet har betydelse, överallt. Vi organiserar oss, ordnar pridemarscher, undervisar i feministisk teoribildning. Det som pågår just nu kommer till slut att ge resultat och leda till viktig förändring. Det är jag övertygad om.

Anna-Maria Sörberg är journalist och författare till böckerna Det sjuka och Homonationalism.

Illustration Rudy Loewe

Foto Nicola Marfisi, Filippo Monteforte ocH Nelson Almeia/TT