Är vintersport samma sak som nationalism, elitism och en (manlig) arisk sundhetskultur? I pjäsen ”I Alperna” ställer författaren, Elfriede Jelinek, dessa frågor. De som pallrat sig igenom hennes omstörtande verk känner igen de återkommande beröringspunkterna: nationen som sexualiserad identitet, mannens rätt över kvinnan, skammen, och äcklet inför masskulturen. Vågar man tillstå en liknande känsla inför festorgien efter vinter-OS? Där vår identitet till slut ändå symboliserades av den vite (hetero) hockeymannen. Inget snack om den saken.
Vårens Ottar sätter nu kikaren mot moralen som nationellt ideal – och fångar upp skräpet som flyter in mot olika stränder: homofobin, anti-feminismen, främlingshatet. I den allmänna medierapporteringen tas dessa yttringar sällan på allvar, utan beskrivs snarare som enskilda infall av marginaliserade grupper.
De flesta av oss har ammats in i tron att vi lever i den bästa av världar. Att allt går framåt, så varför oroa sig? Det är möjligt. Gamla förlegade ideal kanske omöjligt kan överleva. Men är inte en backlash – måhända temporär – värd analysera? Ottar tycker det. Att kyrkor allierar sig med makten som aldrig förr, att homofober styr i Polen och att kvinnorna tagit flera steg tillbaka i de forna östländerna. Att drömmen om EU inte per automatik betyder jämställdhet och att kvinnors rättigheter ställs åt sidan för att de anses alltför kontroversiella. I flera artiklar blir glappet mellan den offentliga bilden av ett land – och verkligheten, alltför tydlig.
Efter decennier av svensk jämställdhetspolitik finns falluckorna även här, ovilja att jobba med könsrollsfrågor, från lekparken till näringslivets styrelserum. Ändå insisterar vi gärna i tron på en ständig framåtrörelse – och vems är i så fall ansvaret om utvecklingen går bakåt?
Ylva Bergman, redaktör
