Det brände under huden hela det fjortonde och halva det femtonde året. Men det var inte känslan av längtan och en oskuldens tid, utan snarare »guilty as charged«. Nu gällde bara en sak – att bli av med skiten.
Läs hela texten här:
Nyårsafton 1993: utegångsförbud. Alla kompisar var samlade hos Linda som hade FF, alla utom jag som inte fick gå ut eftersom pappa tyckte att jag gott kunde stanna hemma och »umgås lite«. Frågan var inte öppen för diskussion och trots att jag inte var tillräckligt rebellisk för att smyga ut, slänga upp tummen i vinternatten och lifta till Stan och festen jag så förtvivlat gärna ville vara på, så var det sista jag tänkte göra att »umgås lite« med mina föräldrar. Jag var fjorton år och det kändes som att min värld höll på att gå under. Alla andra fick gå på fest, alla utom jag. Det här kunde vara fatalt för min framtid. Den jag ville vara, den jag ville att mina kompisar skulle se i mig, den som var med, stod på spel. Varje missad fest kändes som en potentiell avgrund. Och nu satt jag alltså hemma på nyårsaftonen. Min (alldeles för generöst applicerade) mascara kletade på kinderna där jag låg i mitt rum och förtvivlat undrade vad det var jag missade. Dagboken låg uppslagen i sängen. Jag hade försökt mig på en lista med nyårslöften. På första och, visade det sig senare, enda plats på listan över nyårslöften inför året 1994 stod med kletiga bokstäver: BLI AV MED OSKULDEN.
Jag undrar ibland om jag missade något väsentligt (förutom somliga fester) när jag var tonåring, om jag levde i ett slags parallellt universum jämfört med andra jag hör talas om nu i efterhand. Det kanske hade att göra med att jag kommer från en mindre stad, att utbudet på jämnåriga var skralt, men somliga saker förstår jag bara inte, det fanns inte hos oss. Min fjortonåriga lillasyster berättade härom året för mig att fjortis, det är något man vill vara. Jag gapade av förvåning och mindes åren då det absolut värsta som kunde påtalas var ens unga ålder.
Oskuld är ett annat exempel. Det var ett skällsord när jag växte upp! Man ville inte ha den, den var som en parasit man talade viskande om och allra helst sopade under mattan alldeles. Att vara oskuld var ingenting fint, det var ingen blomma man sparade åt »den rätte«. Den var jobbig och pinsam, dålig och kvitterade att man var oattraktiv, liten och omogen. Den största skräcken kring oskulden var aldrig att det skulle göra ont, att man kunde bli gravid eller få en könssjukdom, det var att det skulle märkas att man var oskuld när man väl skulle bli av med den.
”Barnmorskorna skulle säga till oss att oj, här har du lite mödomshinna kvar”
Om detta pratade jag och mina vänner mycket under vårt sista år i högstadiet. Vi pratade om mödomshinnan, denna erbarmliga potentiella avslöjare som vi utgick ifrån existerade och skulle förstöra för oss när det väl var dags. Jag, som hade ridit mycket hästar, hoppades på att den var borta av den orsaken, andra talade om gymnastik. Vi gjorde praktiska övningar enbart i syfte att minimera risken att hinnan fanns där och skulle ställa till det. Som sista säkerhetsåtgärd bokade jag och några vänner tider hos barnmorskorna på ungdomsmottagningen. Vi hade kommit på en alldeles briljant plan: om vi hävdade att vi upplevde smärtor när vi hade sex med våra »pojkvänner« (som inte fanns) så skulle vi få svaret alldeles gratis. Barnmorskorna skulle säga till oss att oj, här har du lite mödomshinna kvar, det är därför, och på så sätt skulle vi veta. Sagt och gjort. Tid bokades, ben särades, en barnmorska bekräftade att nej, där satt ingen hinna. Talade lite om vikten av att faktiskt vara kåt och våt när man skulle ligga med sin kille men det viftade vi bort, herregud, det låg ungefär sexton steg längre fram, här skulle liggas och det skulle liggas utan mödomshinna och ingen skulle märka ens pinsamma oskuld och PUNKT SLUT.
Så här långt in i historien kanske det är överflödigt att berätta att de killar jag och mina tjejkompisar rörde oss kring var… lite äldre. Och med »lite« menar jag eventuellt »mycket«. Att i staden jag kommer från var det inget konstigt, åtminstone inte för oss, att 15-åringar hängde med 20-åringar. Hur våra föräldrar, eller 20-åringarna själva, egentligen tänkte om det här var inget vi reflekterade över, och boy did we have fun med våra 20-plussare.
Ändå är det märkligt att tänka tillbaka på saker som de här. De inbyggda kraven på att vara stor när man fortfarande var liten. Kraven på att passa in och få vara med: spela äldre, erfarnare, mer mogen. Att det viktigaste med oskulden var att bli av med den oavslöjad känns i efterhand en smula sorgligt. För att inte tala om inställningen att huruvida man var kåt var mindre viktigt än huruvida man hade en avslöjande mödomshinna. Att fokus rent automatiskt låg på killarnas lust och tillfredställelse och att jag inte minns en enda gång då jag överhuvudtaget ifrågasatte det, under hela min tonårstid.
Vi snackar år av sex, som börjat med oskyldiga lögner om oskuld och för många av oss av bara farten fortsatt med lögner om njutande, oförmåga att ta plats och ändra spelregler och att få vara med, som egen person, med egen njutning och drift och behov. Big fucking surprise vill jag säga till mitt 19-åriga jag som sitter där på en fest och pratar förtroligt med vännerna som inte de heller fått orgasm en enda gång vid sex under sina årslånga förhållanden!
Gör om och gör rätt, vill jag säga, börja om från början och ta med dig själv i beräkningarna. Gör det som är skönt och bra så kanske du slipper de där åren av sex för någon annan, känslan av otillräcklighet och skammen i att bära på ännu en lögn. Frågan är bara vem som skulle sagt det till mitt fjortonåriga jag, hon på sängen med dagboken och kletig mascara.
Carolina Setterwall skriver, läser, rider och jobbar på bokförlag.
