»De hade kunnat lyssna, försöka förstå«
Kränkande och olagliga bedömningar. Hanteringen av asylsökande transpersoner har förvärrats, enligt RFSL. Ottar har träffat Lee och Zara som tappar tron på Sverige, i väntan på besked från Migrationsverket.
Det är tio minuter tills bussen går men Lee Barati vill inte vänta på den. Hon är trött på att vänta. Hon hatar till och med ordet vänta. Det är inte lång tid i jämförelse med hur länge hon väntat på ett positivt beslut från Migrationsverket. Fem år nu, ett halvt decennium av avslag och överklaganden och ovisshet. Klockan tickar ner. Sex minuter kvar. Hon är rastlös.
– De hade kunnat lyssna, hade kunnat försöka förstå. Allt de säger är: varför berättade du inte från början, säger Lee Barati.
I Migrationsverkets första intervju berättade inte Lee Barati att hon är kvinna. Hon kom till Sverige som femtonåring, hamnade på ett av Migrationsverkets boenden och fick höra från personalen att hon skulle bli hatad, i förlängningen utvisad, om hon berättade vem hon var.
»Jag har aldrig sett en så rättsvidrig hantering av hbtqi-ärenden som jag ser nu.« Aino Gröndahl, RFSL
Inte heller fick hon hjälp på det andra boendet när folk började hota henne. Spotta i hennes mat, kissa i hennes säng. Så när hon väl skulle svara på handläggarens frågor lät hon bli att berätta som det var. Sedan följde avslag. Försvarstagen. Verkställighetshinder. Ny prövning. Nya intervjuer. Berätta som det är. Lyssna till en handläggare som kallar henne för hennes förra namn, killnamnet, det som inte är hennes. Avslag igen.
– Jag är inte som en mobiltelefon som kan spara all information. Ibland glömmer jag delar av min barndom. Men de säger att jag inte är transsexuell och det gör mig jätteledsen. Och det gör mig rädd att andra inte heller kommer tro mig, säger Lee Barati.
Hon är inte ensam om att få sin identitet ifrågasatt. Gång på gång har asylsökande htbqi-personer, aktivister och jurister larmat om godtyckligheten i Migrationsverkets beslut.
Aino Gröndahl är jurist på RFSL och har sedan 2012 arbetat som offentligt biträde för htbqi-personer på flykt. Hon har skrivit en ny rapport om avslagsmotiveringar i hbtqi-ärenden. Den är omfattande, baserad på runt 1500 enskilda beslut och domar.
– Det finns mycket dåligt att säga om hur prövningen ser ut för transpersoner, säger hon.
Under de åren Aino Gröndahl arbetat som offentligt biträde har hon bevittnat både kränkande och olagliga bedömningar. Hon upplever att det aldrig varit välfungerande, men att det blivit ännu värre de senaste åren.
– Det går att dela in avslagen lite grovt i två kategorier. Det ena är att landet personen flytt ifrån anses säkert och att det finns myndighetsskydd. De anser att de inte riskerar förföljelse. Den andra avslagskategorin, som är vanligare, är trovärdighetsbedömningen.
»Som barn kidnappades Lee av sin egen farbror, såldes till främmande män och utsattes för övergrepp.«
Det senare sker i fall där Migrationsverket utreder hbtqi-personer från länder där det inte går att förneka att de blir förföljda, som där samkönade relationer eller transpersoner kriminaliseras. I de fallen blir avlagsbedömningen i princip alltid att personen inte gjort sin hbtqi-identitet trovärdig, menar Aino Gröndahl.
Trovärdighetsbedömningen grundas på en modell som kallas DSSH, vilket står för Difference, Stigma, Shame, Harm. Den bygger på att det finns universella erfarenheter bland hbtqi-personer; av att exempelvis skämmas för sin identitet eller läggning.
– De kräver att personen som söker asyl har gått igenom en inre process, som ska kunna beskrivas muntligt på ett väldigt detaljerat och reflekterande sätt. Ju mer kriminaliserat och stigmatiserat det varit i ditt hemland, desto mer ska du ha funderat och kunna prata om din identitet under en sådan här utredning.
Lee Barati kom till Sverige som femtonåring. Men hon skildes från sina syskon långt innan dess.
I Afghanistan ville hennes pappa aldrig gå med på att Lee var hans dotter.
Han kallade henne för sin son. Men den var en annan familjemedlem som gjorde att Lee tillslut var tvungen att fly från landet. Som barn kidnappades hon av sin egen farbror, såldes till främmande män och utsattes för övergrepp. Efter fem år i Sverige vaknar hon fortfarande av mardrömmar om nätterna. Lee Barati vet inte om hon får stanna här, eller om hon kommer skickas tillbaka till sina förövare.
Hon kastar en bit av sin kanelbulle till en skata som går förbi.
– Jag tänker att fåglarna är min familj, som följer med mig och kallar på mig.
En mås börjar skrika, den vill också ha.
– Det där är kanske min lillebror, säger Lee och skrattar.
Ingen stad har blivit helt och hållet hennes. Hon har flyttat runt mellan olika städer i södra Sverige efter hot och misshandel. Helst vill hon gå runt i stan med vita jeans och rosa t-shirt. Eller klänning. Men hon vågar inte, håller sig borta från centrum.
Tränar ibland, kollar sminkvideos på Youtube. Lyssnar på kärlekslåtar av Amir Tataloo och försöker behålla det lilla hoppet som finns – att hennes överklagan ska gå igenom i höst.
– Jag vet inte vad som ska hända. Jag hatar livet som jag har nu. Det är det jobbigaste livet i hela världen.
»Jag kommer hinna bli gammal innan jag får mina hormoner eller min operation. Och då är det inte ens lönt längre.« Della, asylsökande.
I Migrationsverkets avslagsmotiveringar ser Aino Gröndahl hur personer förväntas ha negativa känslor inför sin identitet, hur de förmodas vilja lämna sitt hemland och därför blir ifrågasatta om de inte kan redogöra för att de velat fly så fort som möjligt. Men också hur de dubbelbestraffas: en person kan få avslag för att hens berättelse uppfattas som stereotyp, en annan för att den inte kan redovisa för olika stereotypa uttryck.
– Jag har aldrig sett en så rättsvidrig hantering av hbtqi-ärenden som jag ser nu. De senaste åren har jag haft ärenden där de allt gör fel. Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas trovärdighetsbedömningar strider mot gällande rätt på hbtqi-asylrättens område; både mot svensk och internationell rätt.
I Sverige utreds asylsökande hbtqi-flyktingar efter tre juridiska grunder; sexuell läggning, könsidentitet eller könsuttryck. Många gånger åberopar den berörda personen flera grunder.
– Men det jag har kommit fram till är att trots att vi haft de här separata juridiska grunderna under så lång tid blandar Migrationsverket ihop dem. Det mest bisarra exemplet var häromåret, där en kvinna beskrev att hon var transperson och att hon föddes i fel kropp. Hon hade lämnat in intyg från läkare i Sverige som visade att hon genomgick en hormonbehandling. Då utredde migrationsverket hennes som om hon var en homosexuell man. Inte ens biträdet reagerade. I beslutet stod det att hon inte gjorde »sin homosexuella eller transsexuella läggning« trovärdig.
»Hon hade aldrig tänkt lämna sitt land i Nordafrika. Hon är inte den som lämnar.«
I en tvårumslägenhet sitter Zara med några vänner, Della fixar sig i badrummet, en annan vän lagar mat. De kommenterar varandra, skrattar, stryker över armen när någon gråter. Här finns en platt-tv och en lavalampa och en stor grå soffa som Zara sätter sig i när hon börjar berätta. Hon hade aldrig tänkt lämna sitt land i Nordafrika. Hon är inte den som lämnar.
– Min pojkvän sa att vi inte kunde leva där, att vi kunde ta oss till Europa. Men jag sa att jag aldrig tänkte åka till Europa och bli behandlad som en andra klassens medborgare. Jag var i mitt land och jag tänkte kriga. Jag studerade juridik på grund av detta – för att man blir fängslad om man är homosexuell eller trans.
Ändå blev det ohållbart att stanna. Tillslut flydde hon till Spanien, där hennes kusiner letade upp och hotade henne. Så hon tog sig till Sverige, där hon, precis som Lee Barati, blev hotad på Migrationsverkets boende. Hon bad om att få bo med andra transpersoner, men fick höra att hon var tvungen att stanna där hon var.
– Jag gick in på appen Grindr för att hitta någonstans att sova, men alla ville bara ligga med mig. Någon ville ha en orgie, bjuda in mig så att alla kunde göra vad de ville med mig. Jag var livrädd. Jag kände ingen i Sverige, säger Zara.
Det var i december. Sedan dess har hon flyttat runt. Det var han, som lät henne bo där i drygt två veckor, men som kallade henne saker och försökte ha sex med henne.
– Det var femton dagars helvete.
Det var kvinnan som hjälpte henne med hormoner men behandlade henne som en slav. Zara var tvungen att arbeta för henne och städa hela dagarna, även när hon skadat benet.
– Jag kunde inte visa smärta, hon hade aldrig respekterat det. På natten band jag ihop mitt svullna ben och kylde ner. Det var helt blått i nästan två veckor och jag kunde inte säga någonting!
Zara skrattar när hon berättar. Om hur hon tillslut slutade bry sig. För vad mer skulle kunna hända?
Trots att många vittnar om missförhållanden på Migrationsverkets boenden har det från juli 2020 försvårats att hitta sitt eget boende. Om en asylsökande person väljer att bo i ett område som anses ha socioekonomiska utmaningar förlorar hen sin dagersättning. Flera kommuner vill att regeln ska gälla i hela staden.
»Hela mitt liv har jag haft självrespekt. Här i Sverige förlorade jag den« Zara, asylsökande.
Men för Zara är det främst en annan förordning som försvårar hennes liv. Eftersom hon lämnade fingeravtryck i Spanien, det första landet hon anlände till, är det meningen att hon ska skickas tillbaka dit enligt Dublinförordningen. Juristen Aino Gröndahl berättar att Dublinförordningen drabbar hbtqi-personer extra hårt, och att det i princip är omöjligt att bestrida den.
– Det finns traffickingoffer som skickas tillbaka till länder där de levt som slavar. För hbtqi-personer är faran ofta att de har släktingar i landet dit de skickas tillbaka, men det kan också handla om att det saknas riktlinjer för hur deras asylfall ska prövas där. Jag har nog inte sett ett enda fall där det ges betydelse. Det tas ingen hänsyn till detta, säger Aino Gröndahl.
Zara vägrar åka tillbaka till Spanien. Istället lever hon nu som papperslös. Arton månader måste hon vänta innan hon kan söka asyl i Sverige.
– Vet du… jag var ensam i mitt land. Men jag var aldrig i den här situationen. Jag var alltid i fara, men aldrig utan människovärde. Hela mitt liv har jag haft självrespekt. Här i Sverige förlorade jag den. Här i Sverige…
Zara hulkar, förbannat, orden staplar sig på varandra. Det är arga tårar.
– Jag sa alltid till alla: jag är kvinna. Jag bestämmer att jag är kvinna. Jag är såhär, och ingen kan säga något annat till mig. Jag har alltid bråkat och kämpat. Ibland vann jag, ibland förlorade jag. Men jag förlorade aldrig mig själv. Här i Sverige har jag förlorat mig själv. Bara för att hitta ett hem, eller slippa kylan, eller för att befinna mig i den här skiten. Om jag får tillbaka min värdighet i helvetet är jag hellre där.
Della sätter sig bredvid Zara i soffan. Klappar på henne. Hon är också förbannad. Över väntetiden som fortfarande kvarstår. Della har temporärt uppehållstillstånd och har påbörjat en utredning för könsdysfori. Nu kvarstår ytterligare väntetider. Sju år har hon varit i Sverige, och nu orkar hon inte vänta längre.
– Jag kommer hinna bli gammal innan jag får mina hormoner eller min operation. Och då är det inte ens lönt längre, säger Della.
För asylsökande personer som Lee, eller papperslösa som Zara, finns bara tillgången till akut sjukvård, och dit räknas inte transvården. Ibland görs undantag – om personen påbörjat behandling i sitt hemland, eller om enstaka läkare gör undantag. Men Lee fortsätter att vänta. Om överklagan går igenom väntar ytterligare köer till vården.
»Det finns ingen som lämnar sitt hem, sin familj, sitt land frivilligt… Jag kom hit för att vara säker. « Zara, asylsökande.
Zara är less. På Sveriges regering, Schengen, EU.
– De tror att jag är lycklig för det här! För att lämna hela min historia? Och leva som flykting! Jag tror inte att de vill ha oss här. Det finns rasistiska personer som säger till mig att vi kommer hit för att ta deras pengar. De hatar araber och de hatar transpersoner.
När Zara går längs gatorna, på flykt mellan sina tillfälliga boenden, hör hon ibland sitt hemlands språk och blir lycklig. Hon tänker på det som hon drömde om och det som blev. Hur hon en gång i tiden gick till en rysk balettlärare och dansade varje torsdag. Hon drömde om att spela piano. Och hon drömde om att bli mamma.
– Det finns ingen som lämnar sitt hem, sin familj, sitt land frivilligt… Jag kom hit för att vara säker. Okej, jag var självisk! Jag valde mig själv! Men det jag fick var det här.
FOTNOT: Zara heter egentligen något annat.
»Det är ett ganska lågt beviskrav«
Vad säger Migrationsverket om kritiken? Enligt myndigheten skiljer sig inte hanteringen av ärenden med sexuell läggning eller könsidentitet som skäl från andra asylärenden.
– Det är en grundläggande princip i asylrätten att en persons berättelse måste vara tillförlitlig och att personen ska vara trovärdig, säger Annica Dahlqvist, presskommunikatör och utbildare i genus- och hbtq-frågor.
Hon menar att det krävs för att migrationsmyndigheter i nästa steg ska kunna avgöra om det som personen berättar är tillräckligt för att hen ska uppfylla kraven i lagen för att få skydd.
På frågan om vad som hade hänt om hbtq-personer på flykt istället själva fick identifiera sin sexuella läggning eller könsidentitet svarar hon:
– Naturligtvis är det hbtq-personerna själva som identifierar sin sexuella läggning eller könsidentitet. Migrationsverkets uppgift är att utreda och bedöma om det som de berättar kan resultera i ett uppehålls- och arbetstillstånd.
Enligt Annica Dahlqvist omfattas de personer som Migrationsverket möter, och som uppger att de behöver skydd i Sverige på grund av sin sexuella läggning eller sin könsidentitet, av samma beviskrav som andra personer som ansöker om internationellt skydd.
–Det är den sökande som har bevisbördan och ska göra sannolikt att hen tillhör samhällsgruppen hbtq-personer. Det är ett ganska lågt beviskrav, man behöver alltså inte styrka sin grupptillhörighet utan endast göra den sannolik genom sin berättelse.
– – –
Elina Pahnke är frilansjournalist och politisk redaktör på Kontext Press
Illustration Nathalie Ruejas Jonson
TIPS! MISSA INTE RFSU:S PODD BODY RIGHTS
SERIE OM HBTQ-FLYKTINGAR! 
I fyra nya avsnitt skildras situationen för hbtq-flyktingar från Uganda. Varför har det brutala homohatet fått sådant fäste just i deras hemland?
I Body rights-podden får du veta på vilket sätt det pågår en systematisk utvisning av hbtq-personer från Sverige. Och om kopplingen mellan homohatet, amerikanska pastorer och svenska frikyrkor. Body Rights-podden är gjord av RFSU och producerad och Maria Sveland. Finns på Spotify eller där poddar finns!
Läs mer
Om asyl och migration i Ottar:
Paradiset är helvetet utan familjen (2018)
Min hårda hud har krackelerat (2017)
Den irakiska björnen (2017)
Det modigaste jag någonsin gjort (2017)
Vems vård kan vänta? (2017)
»Syriska hbtq-personer flyr till Turkiet för att ta sig vidare till Europa« (2016)
Är du trovärdig, lilla bög? (2013)
