Bistånd tystar medelklassen
Mycket handlar om egen vinning. Andrew M Mwenda, välkänd journalist i Uganda och före detta redaktör för Daily Monitor, ser hur den internationella biståndsindustrin understödjer förtryckarstater och hur enskilda organisationer bugar för pengarna.
Erfarenheter visar att en växande medelklass är en viktig beståndsdel för demokratiutveckling. Afrika verkar vara undantaget, medelklassen har vuxit, men förekomsten av despotiskt styre har inte minskat. I sin bok från 1970, Exit, Voice and Loyalty, argumenterar Albert Hirschman att människor som använder offentliga tjänster, som exempelvis skolor, men som inte får vad de behöver, kan byta till en annan skola. Råder statligt monopol kan medborgarna endast uttrycka sitt missnöje offentligt – för inget finns att byta till.
Om då en del av befolkningen, de med mest resurser för att kunna opponera sig, väljer bort vissa tjänster, genom att exempelvis välja skolor utomlands, försvinner möjligheten för dem som är kvar att höja sina röster.
Det finns paralleller till Hirschmans tankar när det gäller den afrikanska medelklassens misslyckande i att vara ett redskap för demokratisering. När afrikanska diktatorer plundrar våra länder, protesterar inte medelklassen. Istället flyttar de till rika länder där deras kunskap belönas bättre, och där deras demokratiska rättigheter respekteras. Med andra ord, de gör ett marknadsval, snarare än att offentligt opponera sig.
Demokratin undermineras
25 oktober 2005, publicerade Världsbanken studien International Migration, Remittance and the Brain Drain. Studien visade att 25-50 procent av alla högskolestudenter från länder som Ghana, Uganda, Moçambique, Kenya och El Salvador lämnar sina länder för att arbeta i västerländska demokratier. I länder som Haiti och Jamaica är det nära 80 procent. Sedan 1999 har exempelvis tre miljoner ur Zimbabwes medelklass flyttat till Sydafrika och därmed gett president Mugabe ett större svängrum.
Lösningen för dem som förordar statlig kontroll skulle vara att förhindra utvandring. Jag föredrar en fri marknad – frihet att röra sig och arbeta över gränserna. Genom att driva iväg de mest utbildade medborgarna har Afrikas härskare lyckats med att underminera de demokratiska krafterna, och nationerna har dränerats på de resurser som kunde ha fört ekonomin framåt.
Exilafrikaner stöttar korruption
Samtidigt skapar denna utvandring en annan sjuka: den afrikanska medelklassen som åkt utomlands skickar hem pengar för att betala för sina släktingars sjukvård, skola och hus. Idag får afrikanska länder den största delen av utländsk valuta genom pengaförsändelser. Ironiskt nog stödjer de som bor utomlands indirekt den inhemska korruptionen genom att bry sig om sina släktingar. Utan dessa bidrag skulle Afrikas diktatorer tvingas ta itu med de politiska konsekvenserna – en arg befolkning.
Regeringar som förstör sitt lands ekonomi riskerar också att suga ut källan för deras politiska överlevnad. Om de inte betalar armén brukar soldater göra uppror eller iscensätta militärkupper. När diktatorn inte längre tjänar sitt nätverk av elitanhängare tenderar dessa att gå över till oppositionen. Och när regeringar i Afrika har ekonomiska svårigheter och inte längre kan försäkra sig om ett säkert system, ligger de i riskzonen för inbördeskrig.
Köpt till tystnad
Den internationella biståndsindustrin har historisk fungerat som respit för sådana regeringar. Eftersom stöd ges till fattiga länder så brukar det gå till regimer som förstört sitt lands ekonomi. Och eftersom bistånd kanaliseras genom staten bidrar det till att hjälpa de styrande klasserna att behålla sitt järngrepp över makten. Regimer som tjänar på bistånd ser möjligheten att ”köpa” den kvarstående delen av medelklassen och införliva dem i den statliga överheten.
De utanför regeringen fångar in utländskt bistånd genom att starta organisationer som ägnar sig åt opinionsbildning. Den största arbetsgivaren vid sidan av staten i Uganda är enskilda organisationer.
De flesta av Afrikas snabbväxande organisationer är inte de institutioner som vi känner från historien. De har alltmer blivit byråkratiska maskiner som samarbetar med staten, istället för att konfrontera den. De ansvarar endast inför sina utländska donatorer – inte inför folket, de som borde dra nytta av deras arbete.
Det är genom dessa processer som medelklassen i Afrika blivit demobiliserad och rånad på sitt demokratiska innehåll.
Andrew M Mwenda
Översättning: Ylva Bergman
Andrew M. Mwenda startade tankesmedjan Acode i Kampala, är före detta redaktör för Daily Monitor och programledare för en populär show på KFM radio. Han har tidigare suttit fängslad i Uganda. Nu är han John Knight Fellow vid Stanford universitetet.
