Bögars sexliv har länge varit förpassat till klubbar och barer. Roger Wilson känner sig uråldrigt onykter.
De flesta är stupfulla när de debuterar som bögar. I alla fall när de går på bögklubb första gången. Själv minns jag ingenting från mitt första besök på Malmöklubben Indigo. Jo, ett litet minnesfragment finns kvar. När vi skulle gå hem rasade min lika överförfriskade polare Erik rakt in i den överfulla garderoben och välte omkull fyra fullproppade klädställningar. Bland killarna som hjälpte oss att plocka upp kläderna hittade jag snubben som blev min nästa pojkvän. Knappast Mitt livs novell va? Men samtidigt har alla mina polare historier som den där.
Det är på klubbarna som bögsamhället existerar, det är det enda stället där vår lilla sexuella minoritet får vara i majoritet för en stund. Det är på undanskymda barer vi har gömt oss när vi var samhällets paria. Och det är i städernas nattliv som vi i alla tider har hittat ett uns av acceptans, ja kanske till och med lite status. Som personal, festfixare eller kanske till och med som glamourös drag queen – om man nu är tillräckligt bra på att gå i högklackat. Det är nästan helt omöjligt att undvika alkohol om man vill socialisera med andra bögar, för det är ytterst sällan vi gör något annat än klubbar eller knullar ihop.
Nu kanske någon invänder att det där med spriten och krogen inte är något unikt för puggor, och det stämmer säkert. Men låt mig då pröva en annan bild. Den enda gången jag ser mer än tjugo män med min egen sexualitet i dagsljus, är på den årliga Pridefestivalen (som förresten också den är genomdränkt av öl och champagne). Där brukar vi stå och titta på varandra lite förläget och tänka ”jaha, var det så där han ser ut när ljuset är på, det hade jag ingen aning om”. Efter snart tjugo år som en del av en kultur som består av lika delar dålig, öronbedövande house och ett ymnigt flöde av sprit och andra droger har jag insett att det vi bögar är allra sämst på är att prata med varandra. Det är ingen slump att vi ständigt hittar på sätt att få knulla på utan att behöva snacka; gloryholes på videoklubbar (då behöver man inte ens se varandra!), darkrooms på discon (då kan man inte ens se varandra!), eller varför inte det ökända näsdukssystemet – där färger och placeringar i bakfickor säger allt om den andres preferenser – från kiss till fisting – utan att en enda liten stavelse behöver yttras.
När man börjar tröttna på klubbsvängen är lösningen att bli vuxenscout – the gay way. För överallt startas homogrupper med olika inriktningar. Det finns rugbylag, dansföreningar – ja, en gång i tiden hittade jag till och med en annons för homosexuella magiker! Men är det en idrottsförening eller en dejtingservice man driver? Finns det verkligen behov av en homosexuell schackförening? Är det inte lättare att bara bestämma sig för att man dricker juice på krogen i stället?
Länge tänkte jag att nätet skulle förändra allt. Det är ju trots allt väldigt få som behöver dricka sig fulla för att våga logga in på dejting-sajten Qruiser. För att inte tala om raggfaktorn på Facebook. Och visst, efter några dagar på diverse forum behöver jag inte famla i mörkret – jag vet inte bara vilken kukstorlek mina homosexuella bröder har, utan även deras politiska åsikter och film- eller musiksmak. Men bara för att man inte behöver supa sig full för att gå ut på nätet, så betyder det ju inte det att man inte nät-qruisar när man är full. Även internet kan alkoholmissbrukas. Och att vakna dagen efter med sin laptop i sängen kan vara minst lika traumatiskt som den där garderobsincidenten i Malmö för snart femton år sen.
Roger Wilson
är journalist och en av författarna till debattboken ”Bögjävlar”. Annars hörs han i Sveriges Radios P1, samt håller i trådarna på rodeomagazine.se
