Journalisten och filmkännaren Roger Wilson ser ett maktskifte bland manliga sexobjekt på vita duken.
Marlon Brando. Farlig och med en nästan djurisk sexuell utstrålning i Linje Lusta. Het som en ökendag i den tajtaste vita t-tröjan i filmhistorien. Sylvester Stallone. Tappert kämpande in i det sista i boxningsringen i Rocky. Blödande. Självuppoffrande. Men med en vilja av stål. Och med de största biceps som Hollywood hittills hade sett. Patrick Swayze. Juckande som en liten kanin emot Jennifer Greys lår i Dirty Dancing. Dansmaskin och gigolo på kvällar och nätter, fast en god manshora, med ett hjärta och samvete av renaste guld. Dessutom med en av de djupaste urringningar biopubliken skådat på en man. Tre klassiska mansporträtt på film. Arbetarklassporträtt, närmare bestämt. Rollfigurer som nästan genast förvandlades till populärkulturella ikoner som påverkade kropps-, stil- och mansidealen för generationer av män. Tillsammans utgör de också grundstenarna i myten om arbetarklassmännen.
Våldsamma och hypersexuella, å ena sidan. Men också ärliga, okonstlade och försedda med en oklanderlig moral. Kanske är den stadiga klasstillhörigheten ett måste för att fåfängan och fjolligheten inte ska skina igenom. Bara någon med en grundmurad arbetarklassidentitet kan komma undan med Swayzes bolerokostymer eller Brandos ganska koketta outfits. Styla någon högre upp i klasshierarkierna på samma sätt och intrycket blir genast förfinat, medvetet och överdrivet.
››Kanske är den stadiga klasstillhörigheten ett måste för att fåfängan och fjolligheten inte ska skina igenom.‹‹
Ingenstans har kulten kring arbetarklassmyten gått så långt som inom bögvärlden. Inom homoporren har maskulinitetsförklädnader varit vanliga sedan genren skapades. Redan i slutet av 70-talet, när bögporren på film fortfarande var en ganska ny företeelse, gjorde regissören Joe Gage sina blivande klassiker i det som kallas för »Working man trilogy«. Titlar som Kansas City Trucking, El Paso Wrecking Corp. och LA Tool and Die talar för sig själv. Här var det lastbilschaufförer, bilmekaniker, poliser och trädgårdsmästare som satte på varandra i något som ibland mest påminner om en barnförbjuden version av Village People. Koncept som sedan kopierats i det oändliga.
Att den populärkulturella bilden av arbetarklassmannen som en sorts ädel vilde fortfarande lever syns till exempel i Twilight-filmerna, som man skulle kunna tolka som en sorts erotisk och romantisk klasskamp. Striden om Bellas hjärta står mellan Edward – den sofistikerade, rika, kulturälskande och känslomässigt behärskade vampyren – och Jacob – pojkmannen som inte kan behärska sina känslor, och som varje gång han förvandlats till en varulv springer runt halvnaken medan kameran smeker över hans uppumpade kropp. Det är ett tecken i tiden att Jacob faktiskt förlorar striden om Bellas hjärta. I dagens postindustriella samhälle har arbetarklassfetischen blivit allt mer urholkad. Hollywood verkar fullständigt ointresserat av att göra heta porträtt om den globala ekonomins arbetarklass. Det har gjorts väldigt få filmer om kinesiska arbetare med muskler av stål, eller indiska callcenterarbetare i tajta linnen.
I stället har västvärldens underklass förvisats till reality-tv:n. Det tydligaste exemplet på den nya typen av arbetarklassmän i populärkulturen är nog MTV:s dokusåpa Jersey Shore. Där klär sig männen i tajta linnen, stora guldkedjor, tatueringar och ett blekt och hårdstajlat hår. Ungefär samtidigt har också arbetarklassepitetet allt oftare bytts ut mot termen white trash, som för att betona förlorarstämpeln. Både på arbetsmarknaden och rent stilmässigt. Idag intrigerar Marlon Brandos arvtagare i ett Big Brother-hus, och män som sett Dirty Dancing för många gånger får ställa upp i So you think you can dance. Till och med bögarna verkar ha bytt ut sina gamla rbetarklassfetischer. Det blir glesare och glesare mellan män i flanellskjortor och overaller i bögporrutbudet, i stället började det för några år sedan dyka upp allt fler filmer med män i kostym och slips. Den ekonomiska makten gör sig påmind även i de sexuella fantasierna, där få verkar längta efter en byggarbetare eller bilmekaniker. 10-talets erotiska fantasier verkar vara att ha hett bögsex på styrelserummets skrivbord.
Roger Wilson är programledare för Kino i Sveriges radio.
Den här texten publicerades i Ottar #4 2011. Läs hela numret – beställ här!
