Antitrans-allians

I november 2018 skickas en begäran till Socialstyrelsen om att den behandling som ges av den svenska vården vid könsdysfori bör granskas. Avsändarna presenterar sig som en grupp professionella samt närstående till unga personer med »plötsligt debuterad könsdysfori«. De är oroliga över ökningen av unga med könsdysfori och kritiska till den vård som erbjuds.

Bland dem som skriver under kommer flera att bli aktiva i det skandinaviska nätverk som vid samma tidpunkt tar form med en svensk och en norsk hemsida: Gender Identity Challenge Skandinavia (Genid). På svenska Genids hemsida beskriver de sig som ett föräldranätverk som »stöttar varandra för att kunna vara ett bra stöd till våra barn«. De vill förbättra sjukvården för unga med könsdysfori och poängterar att de inget hellre vill än att »våra unga ska må bra och trivas med sina kroppar«. De uppger också att de är politiskt, religiöst och ideologiskt obundna.

Fem månader senare, i april 2019, sänds Uppdrag Gransknings första program om transvården Tranståget och tonårsflickorna i SVT. Utgångspunkten sammanfaller med skrivelsen till Socialstyrelsen. En av föräldrarna från Genid medverkar med förnamn och i bild. Hon är rädd att hennes barn ska ångra sin könsbekräftande behandling. Hennes son går några dagar senare ut med skarp kritik mot hur han framställs i programmet. (Samma program fälls senare av Granskningsnämnden för att det »stridit mot bestämmelsen om respekt för privatlivet«.)

»Efter Uppdrag Granskning tar debatten om vård av unga med könsdysfori snabbt fart.«

Efter Uppdrag Granskning tar debatten om vård av unga med könsdysfori snabbt fart. Under 2019 skriver företrädare för Genid debattartiklar, både som »föräldrar till barn med könsdysfori« och som medlemmar i Genid. De deltar i ett seminarium i riksdagen, uppvaktar Stockholms hälso- och sjukvårdsregionsråd Anna Starbrinck (L) och har möte med Statens medicinsk-etiska råd (SMER). Tidningen Filter publicerar en lång artikel där en av föräldrarna, vars barn begått självmord, riktar hård kritik mot transvården i Sverige.

Kritiken från Genid handlar om att de anser att utredningarna inom vården går för snabbt och att andra förklaringar till psykisk ohälsa inte tas på allvar. De anser att riskerna med hormonbehandlingar negligeras och att kirurgiska ingrepp görs för lättvindigt. Forskare och läkare inom transvården svarar med försäkringar om att utredningarna går på djupet och är allt annat än snabba. De menar att det finns evidens bakom hormonbehandlingarna och att få upplever allvarliga biverkningar.

De lyfter också fram att vårdens insatser förbättrar den psykiska hälsan hos unga med könsdysfori. Vikten av behandling för att minska lidande uppmärksammas bland annat av Amnesty och RFSL.

»En viktig utgångspunkt i den offentliga debatten kring transvård är att gruppen unga med könsdysfori har ökat stort på senare år.«

En viktig utgångspunkt i den offentliga debatten kring transvård är att gruppen unga med könsdysfori har ökat stort på senare år, främst bland dem som tilldelats könet flicka vid födseln. Ingen vet vad det beror på. En teori är att mörkertalet varit stort, men att attityderna ändrats i samhället och att fler därför söker vård. Det faktum att tvångssteriliseringar av transpersoner som genomgår könsbekräftande behandling avskaffades 2013 lyfts också som en möjlig del av förklaringen.

Genid är kritiska till den bilden och menar att det snarare finns ett stort mörkertal bland dem som ångrar sin behandling. De är också oroliga över att anhörigas röster exkluderas. De vill att åldersgränsen för underlivskirurgi ska höjas från 18 till 25 år. Samtidigt föreslog regeringen i augusti 2018 en sänkning till 15 år.

I likhet med intressegrupper som RFSL och Transammans blir Genid en betydelsefull aktör i diskussionen om transvård. Men är de bara »oroliga föräldrar«? Och stämmer det att deras enda intresse är en mer evidensbaserad vård? Att de är »ideologiskt obundna«? Ottars granskning kommer att ge en annan bild.

»Genid blir en betydelsefull aktör i diskussionen om transvård. Men är de bara »oroliga föräldrar«?«

Vi tar avstamp i en debattartikel som publiceras i Svenska Dagbladet i november 2019. Artikelförfattarna kräver att behandling med hormoner och kirurgi vid könsdysfori stoppas »tills det vetenskapliga underlaget utretts«. Där återfinns ett antal av Genids företrädare tillsammans med den svenska barn- och ungdomspsykiatern Sven Román och den norska psykologen Marit Johanne Bruset. Det visar sig att även i Norge har frågan om vård vid könsdysfori rönt stor medial uppmärksamhet det senaste året. Tonläget är – minst sagt – högt.

En central debattör i Norge är feministen Tonje Gjejvon. I krönikor i kvällstidningen Dagbladet skriver hon om att transkvinnor inte är kvinnor och inte bör ges tillträde till det hon menar är riktiga kvinnors arenor, som separata omklädningsrum. På Twitter delar hon ett inlägg av den brittiska feministen Venice Allen som skriver att: »Transgenderism is war on women, children, vulnerable adults, safeguarding, free speech and truth« (Transsexualism är krig mot kvinnor, barn, sårbara vuxna, säkerhet, yttrandefrihet och sanning).

Tillsammans med bland andra Genids Marit Rønstad har Tonje Gjejvon tagit initiativ till uppropet Ja til tokjonnsmodellen – nei til radikal kjonnsideologi (Ja till tvåkönsmodellen – nej till radikal könsideologi). Det är en reaktion på ett förslag från norska Arbeiderpartiet och Miljøpartiet De Grønne om att stärka politiken på hbtq-området, bland annat genom att införa ett tredje juridiskt kön.

»Vi ser det här på flera håll, hur konservativa kristna grupper driver frågor som de vet tilltalar en viss grupp av feminister, som sexköp, surrogatmödraskap, pornografi och transfrågor.« _{David Paternotte, lektor i sociologi}

I uppropet för tvåkönsmodellen varnar debattörerna för organisationen FRI:s (norska motsvarigheten till RFSL) normkritiska utbildningsprojekt kring köns- och sexualitetsmångfald Rosa kompetanse. Det beskrivs stå för en »radikal politisk agenda«. De är också mycket kritiska till att kön definieras som en social konstruktion, baserat på »vilket kön man känner att man är.«

Även Marit Johanne Bruset – psykologen från Genids debattartikel i Svenska Dagbladet – står som initiativtagare till uppropet. Hon är, liksom Gjejvon, en aktiv debattör kring frågan om transvård i Norge. Bruset har också uttryckt en tydlig åsikt i en annan hbtqi-fråga, nämligen den om samkönat föräldraskap. Ett barn behöver både en mor och en far, skriver hon i lokaltidningen Sunnmörsposten i augusti 2018, då hon förklarar varför hon inte kommer att delta i Pride.

Bakom uppropet för tvåkönsmodellen återfinns också lokalpolitikern Truls Olufsen-Mehus från det kristdemokratiska Kristelig Folkeparti. I en intervju på den kristna tv-kanalen Kanal 10 förklarar han att han motsätter sig förslaget om ett tredje juridiskt kön eftersom »det är bara man och kvinna som är normalvarianter av kön, som kan reproducera sig«.

Olufsen-Mehus och Gjejvon framstår som själva definitionen av en ohelig allians: Den radikala feministen och den konservativa kristna som förenas i frågor om könsidentitet och kritik av transvården. I en artikel i den kristna tidningen Dagen i Norge konstaterar Tonje Gjejvon att det har vuxit fram en oväntad allians i kampen mot »den radikala könsideologin«. Det framgår att hon med det menar möjligheten att vara född i fel kropp – ett ifrågasättande av transpersoners existens.

»Alliansen må vara oväntad och ohelig. Men den är inte ovanlig.«

Alliansen må vara oväntad och ohelig. Men den är inte ovanlig.

– Vi ser det här på flera håll, hur konservativa kristna grupper driver frågor som de vet tilltalar en viss grupp av feminister, som sexköp, surrogatmödraskap, pornografi och transfrågor. Jag skulle säga att feministerna går i en fälla, säger David Paternotte till Ottar. Han är lektor i sociologi vid Université Libre i Bryssel och forskar kring antigenusrörelsen. Just nu sammanställer han en rapport om rörelsen i Europa på uppdrag av Europarådet.

– De feminister som deltar i den här kritiken använder samma retorik som både konservativa kristna och högerpopulister, fortsätter Peternotte.

» Ett inlägg från en mamma som skriver att hennes son, som genomgår könsbekräftande behandling, »FORTFARANDE ÄR EN FLICKA« delas också.«

Och som den tredje spelaren återkommer alltså – i just transfrågan – grupper med närstående till barn med könsdysfori, i vissa fall tillsammans med människor som kallar sig »professionella«, utifrån erfarenhet av att jobba med barn och unga.

– Vi har sett hur den här typen av föräldragrupper dyker upp de senaste åren. De föräldrar som helt förutsättningslöst söker råd för att stötta sina barn riskerar att hamna i ett sammanhang där de får höra att deras barn går igenom en fas och att transpersoner vill påverka dem till hormonbehandlingar och operationer, säger Cianán Russell på ILGA Europe, en paraplyorganisation för hbtqi-rättigheter.

Kopplingen mellan föräldragrupper, konservativa kristna och radikalfeminister handlar inte bara om att göra gemensam sak, som i fallet med uppropet för tvåkönsmodellen i Norge. Bland medlemmar i svenska Genid delas inlägg på Twitter med vanligt förekommande argumentation inom den här alliansen. Bland annat om att det bara finns två (motsatta) kön, att transkvinnor visserligen är kvinnor på flera sätt – men inte alla – och att ifrågasättande av sin könsidentitet är en trend och handlar mycket om att »framstå som cool«.

Ett inlägg från en mamma som skriver att hennes son, som genomgår könsbekräftande behandling, »FORTFARANDE ÄR EN FLICKA« delas också.

Föräldranätverk som Genid är inte ett nordiskt fenomen. På den svenska hemsidan tipsar Genid bland annat om Parents of ROGD kids i USA, och i en debattartikel i en norsk psykologtidskrift i juni 2019 räknar Genids företrädare upp tre liknande nätverk: förutom amerikanska Parents of ROGD kids även Kelsey Coalition samt brittiska Transgender Trend. I ett remissvar till den region i Norge som är ansvarig för transvården på Rikshospitalet i Norge signerar Genids företrädare inte bara med enskilda namn utan också med »P-ROGD«.

När Ottar fyller i kontaktformuläret på Parents of ROGD kids hemsida, under förespegling att vara en orolig förälder till ett barn med könsdysfori, hänvisar Parents of ROGD kids till »systerorganisationen Genid« i en mejlväxling som vi ska återvända till.

På Parents of ROGD kids hemsida står att läsa att det inte är normalt att identifiera sig med »det motsatta könet«, att barn är under stark påverkan från grupper som förespråkar »könsbyte« och att ett bekräftande bemötande inom vården är en form av »konverterings-terapi«. Kelsey Coalition fokuserar på brister inom transvården och hänvisar bland annat till den svenska barn- och ungdomspsykiatern Sven Román, aktiv i Genid.

Här träder den oheliga alliansen tydligt fram genom det informationsmaterial »Responding to the Transgender Issue – Parent Resource Guide« som de båda amerikanska föräldranätverken tagit fram i samarbete med andra intressegrupper.

En av dessa är Minnesota Family Council, en konservativ kristen organisation som bland annat menar att: »The transgender movement undermines the fundamental order divinely established by God, to reflect who He is and who we were created to be« (Transrörelsen underminerar den grundläggande ordningen, etablerad av Gud, för att avspegla vem Han är och vilka vi är skapade att vara). I likhet med en annan avsändare, Family Policy Alliance, är de motståndare till abort och samkönade relationer.

Den radikalfeministiska rörelsen i form av Womens Liberation Front (WOLF) står också bakom informationsmaterialet. Det är en organisation som menar att »den så kallade« rörelsen för transrättigheter är ett hot mot kvinnors rättigheter. WOLF har bland annat fått ekonomiskt stöd från Alliance Defending Freedom, en amerikansk pro-lifeorganisation som under många år stöttat de svenska barnmorskor som – utan resultat – drivit frågan om att kunna neka till att medverka vid abortvård utifrån samvetsbetänkligheter, så kallad samvetsfrihet.

– Alliance Defending Freedom är, tillsammans med initiativet Citizen Go, en av de största och mest aktiva aktörerna vi ser inom antigenusrörelsen, säger forskaren David Paternotte vid Université Libre i Bryssel.

Men han påpekar att det inte är en rörelse som styrs av någon enskild grupp eller person. Den har sitt ursprung inom katolska kyrkan och har sedan tagits vidare av andra grupper, främst religiösa. Från början var könsidentitet inte alls ett framträdande tema, fokus var på motstånd till samkönade äktenskap och sexualundervisning. Transfrågan kom senare, med retorik som att flickor har vaginor och pojkar har penis och att man inte ska låta sig luras av »transagendan«.

Argumentationen inom den oheliga allians som driver frågan om transvård och könsdysfori är oftast – men inte alltid – mer sofistikerad än så. Och oavsett om avsändarna är konservativa kristna, radikalfeminister eller oroliga föräldrar handlar det om några återkommande punkter:

• Transvården är ett medicinskt experiment som saknar evidens.
• Det finns ett stort mörkertal av »ångrare«, så kallade »detransitioners«
• Könsdysfori är en trend som smittar och unga personer är utsatta för nätkampanjer i syfte att påverka dem att identifiera sig som trans.
• Det finns bara två kön.

Det hänvisas också frekvent till begreppet »Rapid Onset Gender Dysphoria« (ROGD) eller som Genid skriver till Socialstyrelsen »plötsligt debuterad könsdysfori«. Det är en teori om att könsdysfori kan uppkomma plötsligt och utan tidigare tecken, men som saknar tillförlitlig vetenskaplig grund och inte är ett vedertaget medicinskt begrepp. I Ottars mejlkonversation med Parents of ROGD kids får vi veta att Genid har gjort »fantastiska framsteg med ROGD i Sverige!«.

Förekomsten av personer med både könsdysfori och diagnoser inom autismspektrat uppmärksammas lika flitigt. Det är därför inte förvånande att Genid, i en annons i Autism- och Aspergerförbundets tidning Autism i mars i år, skriver om en transvård som är »ensidigt inriktad på att bekräfta könsdysforin«.

»I Storbritannien är mönstret detsamma. Debatten kring transvård har varit hård och intensiv de senaste åren.«

I Storbritannien är mönstret detsamma. Debatten kring transvård har varit hård och intensiv de senaste åren. Samma aktörer återfinns: föräldrarna och professionen (samlade i Transgender Trend), de konservativa kristna och radikala feminister som till exempel Standing for Women. De senare säljer t-shirts med texten »Woman. Noun. Adult humane female« och stickers i form av en transflagga med texten »Men´s Sexual Rights Movement«.

I Sverige finns inte belägg för ett organiserat samarbete mellan Genid, konservativa kristna och radikalfeminister. Men budskapen sammanfaller och treenigheten utbyter erfarenheter även i en svensk kontext.
I mars 2018 skriver Olof Edsinger, generalsekreterare i Evangeliska Alliansen som samlar ett tjugotal frikyrkoförsamlingar i Sverige, en debattartikel i Göteborgsposten om att »transideologin« är farlig och att det är »inne att inte vara säker på sin könsidentitet«. Han konstaterar vidare att transideologin slår undan benen för den traditionella feminismen.

Ett år senare ger sig den kristna tankesmedjan Claphaminstitutet in i debatten om transvården och varnar för »en alltför ensidig syn i frågor kring genusideologi«. Kristdemokratiska riksdagsledamöter bjuder in Genid till seminarium och under hösten 2019 lägger KD två motioner om könsdysfori och könskorrigerande behandling. Det handlar, något förenklat, om att inte sänka åldersgränsen för underlivskirurgi samt att utöka kunskapsunderlaget kring könsdysfori, med hänvisning till kritik från bland andra Lagrådet, Statens medicinsk-etiska råd och Genid.

Radikalfeministerna då? I början av 2018 pågår en debatt på kultursidorna där journalisten och författaren Kajsa Ekis Ekman beskriver möjligheten att ändra juridiskt kön som ett potentiellt hot mot kvinnors rättigheter. Hon får stark kritik, men också medhåll från en annan välkänd feminist – Ebba Witt-Brattström. Sveriges kvinnolobby, en paraplyorganisation för den svenska kvinnorörelsen med 47 medlemsorganisationer, uttrycker också oro för hur jämställdhetsarbetet påverkas »om kön blir något som som enkelt kan ändras utifrån självidentifikation«. I december 2018 bjuder kvinnolobbyn in Genid till en intern utbildningsdag.

»Startskottet är en krönika av medieprofilen Cissi Wallin där hon ifrågasätter transkvinnors plats i kvinnorörelsen.«

Under våren 2020 tar debatten ny fart, och startskottet är en krönika av medieprofilen Cissi Wallin där hon ifrågasätter transkvinnors plats i kvinnorörelsen, och skriver att personer som »levt som män i 30–40 år och förra året började kalla sig kvinnor kan omöjligen veta hur det känns att ha levt ett helt liv som kvinna«. Krönikan och den efterföljande diskussionen på sociala medier har bland annat lett till många transfientliga inlägg och kommentarer.

Så hur har kritiken och oron kring transvården tagits emot? Det råder ingen tvekan om att det finns en bred samsyn kring behovet av mer kunskap och evidens. Regeringens förslag från 2018 om att sänka gränsen för underlivskirurgi från 18 till 15 år har kritiserats av flera tunga remissinstanser. Socialminister Lena Hallengren svarade att hon tar kritiken »på stort allvar« och i september 2019 fick Socialstyrelsen i uppdrag att återigen analysera förslaget samt se över kunskapsstödet för vård av barn och unga med könsdysfori. Erfarenheter från både de som söker vård och deras närstående betonas.

Och Genid är inte den enda organisation som välkomnar att transvården granskas. Edward Summanen som arbetar med transfrågor på RFSL, poängterar att de efterfrågar mer kunskap.

– Däremot tycker vi att sättet kritiken har lyfts på och argumentationen är problematisk, säger han.

Han tar upp att RFSL sett direkta felaktigheter i de senaste årens diskussioner om transvård, bland annat påståendena att utredningarna går för fort och att vården är »experimentell«. Han ifrågasätter också det fokus som varit på åldersgränsen för underlivskirurgi, något som är väldigt ovanligt – inte minst bland unga transkillar.

»Som det är nu bidrar Genid till ett samtalsklimat där transpersoner blir allmän egendom och där transpersoners rättigheter ifrågasätts.«

Edward Summanen, RFSL

Men att föräldrar blir oroliga har han full förståelse för. Edward Summanen har själv kontakt med föräldrar som uttrycker rädsla för den diskriminering och de trakasserier deras barn riskerar att möta som transpersoner. En del är oroliga över behandlingarna.

– Jag kan också förstå att närstående kan tycka att det går snabbt. Man kanske behöver flera år på sig att bearbeta samtidigt som ens barn redan har gått igenom den processen.

Själv känner han en oro för hur den kritik, som bland annat lyfts fram av Genid, drabbar unga som funderar kring sin könsidentitet.

– Jag märker att en del unga numera inte törs uttrycka tvivel av rädsla för att inte tas på allvar. Och tvivlet är ofta en viktig del av processen, innan man kommer fram till om man är transperson. Jag har kontakt med unga som inte vågar säga att de inte är helt säkra, till närstående och vårdpersonal.

Transrättsorganisationer och vänner fyller en viktig funktion i de fallen, konstaterar han, men han tror också att vårdpersonal kan bli bättre på att förmedla att det är okej att inte vara helt säker från start.

Genid presenterar sig som en grupp föräldrar som vill sina barns bästa — stämmer det med din bild av organisationen?

– Jag tror absolut att en del vill sina barns bästa och tycker att transpersoner ska ha tillgång till könsbekräftande vård. Samtidigt finns det föräldrar i Genid som visat tydligt att de inte accepterar sina barns könsidentitet. Som det är nu bidrar Genid till ett samtalsklimat där transpersoner blir allmän egendom och där transpersoners rättigheter ifrågasätts. Det gynnar varken deras barns eller andra transpersoner bästa.

Att debatten blivit skev och problematisk håller Ingvild Endestad från FRI, den norska motsvarigheten till RFSL med om.

– Vi skulle ha önskat en mer saklig debatt. Det behövs mer resurser och kompetens för att säkerställa en god transvård och det behöver vi prata om. Istället pratas det om att det skulle finnas en konspiration inom den queera rörelsen, säger hon.

Transpersoner i Norge har anklagats för att vara pedofiler eller förövare på andra sätt. Könsdysfori har framställts som en trend, som att trans inte är något man är, utan något man blir – under påverkan utifrån.

– Vi känner igen den här retoriken från kristna konservativa grupper, om att skydda barnen, och då handlar det inte bara om transpersoner utan om alla hbtq-personer.
Den oheliga alliansen beskriver Endestad som märklig och svår att få grepp om eftersom de grundläggande motiven skiljer sig åt så markant. Medan de kristna grupperna förespråkar traditionella könsroller och motsätter sig många av de rättigheter som ryms inom SRHR-området, vill feministerna det motsatta.

– Kvinnorörelsen har varit viktig för hbtq-rörelsen och vice versa, men nu ställs olika grupper mot varandra. Jag tror att de finns en rädsla för att förlora de rättigheter som uppnåtts i den feministiska kampen. Men man ska komma ihåg att det handlar om en liten grupp inom kvinnorörelsen, säger Ingvild Endestad.

Endestads bild av Genid är att det främst är en grupp svenskar som, med Sverige som »avskräckande« exempel, försöker påverka beslutsfattare i Norge.

– Jag kan givetvis förstå den oro man kan känna som förälder men problemet är att enskilda erfarenheter presenteras som sanningar för en hel grupp. Vi vet också att det finns många föräldrar som inte vill acceptera att deras barn är trans.

Och föräldraperspektivet väcker empati, som gör genomslaget större – även om gruppen är liten.

– Ingen vill tro att föräldrar inte vill sitt barns bästa. Men även om de önskar det bästa vet de inte alltid vad som är rätt. Det har vi i hbtq-rörelsen genom åren sett många exempel på, säger Ingrid Endestad.

---

»Vi är intresserade av våra barns bästa«

Vad säger Genid själva? Här svarar Jannika Häggström från nätverket på Ottars frågor.

Enligt Genid själva står de inte bakom de som ifrågasätter transpersoners existens. Samtidigt beskriver de transkritiska organisationen Parents of ROGD kids som en systerorganisation.

Att som förälder gå ut offentligt i en fråga som rör de egna barnen är känsligt. Därför finns det inte heller några uppgifter om vilka som ingår i Genids styrelse på nätverkets hemsida. Men det finns en representant som kan och vill framträda med namn: Jannika Häggström. Hon beskriver ett löst sammanhållet nätverk som vuxit från några enstaka medlemmar till ett 50-tal, kanske uppemot hundra personer.

– Det mesta vi gör är att hantera det vi står i, akut på hemmaplan. Ofta är det någon enskild person som upptäcker att »här kan jag göra en insats«. Och så hjälps vi åt och stöttar varandra. Men det är inte så mycket att vi agerar som en organiserad enhet.

Jannika Häggström sammanfattar Genids roll i debatten kring vård vid könsdysfori med ordet »besinning«.

I Norge har Genid gjort gemensam sak med aktörer som ifrågasätter transpersoners existens, som kallar transfrågan ett krig mot barn och kvinnor, och som menar att samkönade par inte kan vara goda föräldrar. Betyder det att Genid står bakom det?

– Hur i all sin dar skulle det kunna betyda det? I en demokrati måste vi ha möjligheten att diskutera med människor som vi inte håller med utan att buntas ihop. Politiker gör överenskommelser med partier från ett helt annat håll, när de har ett gemensamt intresse i en fråga. Om transpersoner existerar eller om det är bra med samkönade pars föräldraskap är inget Genid befattar sig med eller har en åsikt om. Det är inte våra frågor.

»Det skulle jag säga, utan att vara helt insatt i hur de jobbar. De heter Parents of ROGD kids och det är ju precis vad vi är.« _{Jannika Häggström, Genid, beskriver Parents of ROGD kids som en systerorganisation.}

Men finns det inte en risk att den här typen av samarbeten kan påverka er trovärdighet?

– Det finns alltid en risk. Det är något vi ofta diskuterar och tycker olika om. Jag själv tycker att det viktiga är att slå vakt om det demokratiska samtalet. Men jag vill ogärna gestalta det här som ett krig. Vi är alla intresserade av våra barns bästa.

Hur ser kopplingen ut till den amerikanska organisationen Parents of ROGD kids? De beskriver er som en systerorganisation, skulle ni göra detsamma?

– Det skulle jag säga, utan att vara helt insatt i hur de jobbar. De heter Parents of ROGD kids och det är ju precis vad vi är.

Då kommer vi tillbaka till vad vi kallar en ohelig allians. PROGD samarbetar med kristna grupper som menar att homosexualitet är en synd och att vara trans står i strid med guds avsikt, liksom med radikalfeminister som ser transfrågan som ett hot mot kvinnors rättigheter. Finns det liknande oheliga allianser i en svensk kontext?

– Generellt sett är det ju mindre höga vågor i Sverige. Vi är mer lagom. Jag skulle vilja opponera mig mot detta med de oheliga allianserna. Det finns exempel på transpersoner som vill förbjuda akademiker att prata på universitet och det finns transpersoner som med våld saboterat möten för kvinnorörelsen. Då kan man inte säga att det är transrörelsen.

»Vår fråga är att transvården ska vara evidensbaserad och gå mer försiktigt fram.«

Då kan man inte säga att det är transrörelsen. Ni delar alltså inte åsikter med de kristna respektive feministiska grupper jag nämnde?

– Genid är ett nätverk. Det finns inte några åsikter som är påbjudna. Jag tar personligen avstånd från dem som till exempel tränger sig in på abortkliniker, men tycker samtidigt att man får ha en åsikt som inte jag delar. Det berikar ett demokratiskt samhälle. Men vår fråga är att transvården ska vara evidensbaserad och gå mer försiktigt fram.

---

Anna Dahlqvist är frilansjournalist och författare

Illustration Kristian Ingers

Kollage Daniel Fagerström

---

Läs mer

För fler röster och personliga berättelser kring transvården och debatten kring den, läs Veckorevyns Rösterna bakom transdebatten.