»Älskling! Kan du sluta tolka allt som en attack?«

– Älskling! Kan du sluta tolka allt jag säger som om det vore en attack på dig?
– Det kanske jag skulle kunna, ifall du slutade säga saker på ett sånt jävla attackerande sätt.

Paret som satt framför mig i terapirummet såg både arga och olyckliga ut på samma gång. De älskade varandra, hade barn ihop, men hamnade gång på gång i samma destruktiva loop. En loop som de förmodligen inte hade behövt befinna sig i om världen hade varit mer inkluderande, förstående och rättvis.

Under de senaste åren har det talats allt mer om minoritetsstress, det vill säga hur hur fördomar, diskriminering och strukturella ojämlikheter skapar en särskild form av stress och otrygghet hos personer som bryter mot normer (som vithetsnormen, heteronormen, tvåkönsnormen eller funktionsnormen).

»Fördomar, diskriminering och strukturella ojämlikheter skapar en särskild form av stress.«

Man kan förklara minoritetsstress som den samlade påfrestningen man utsätts för som minoritet. En jobbig erfarenhet (som att bli ifrågasatt, felkönad eller exkluderad) orsakar kanske inget större men, men många sådana händelser över tid ackumuleras och leder till kronisk stress och andra hälsoproblem.

Trots att vi talar allt mer om hur minoritetsstress påverkar individers psykiska och fysiska hälsa, diskuterar vi inte lika ofta hur den påverkar våra kärleksrelationer. Vad händer när personer med minoritetsstress går in i en relation, ja, som mina (anonymiserade) klienter?

När vi började tala om minoritetstressen, dess yttringar och orsaker, kom paret med en flod av exempel: den sexistiska jargongen vid fikabordet på jobbet, att den enas mamma kallade partnern för »din vän«, rädsla för dåligt bemötande på BB/ /bostadsrättsföreningsmötet/föräldramötet.

»Man tolkar lätt situationer negativt, som ifall partnern inte vill ha sex, är distraherad eller ifrågasätter något man säger.«

När man tittar på forskningen så har man kunnat se att minoritetsstress kan påverka dynamiken i en relation på en rad olika sätt:

• En vanlig konsekvens är en överdriven vaksamhet mot avvisande, vilket kan göra det svårt att lita på sin partner och våga uttrycka behov och känslor. Detta gör att man lätt tolkar situationer negativt, som ifall partnern inte vill ha sex, är distraherad eller ifrågasätter något man säger. Resultatet kan bli att man försöker klara allt själv – eller ständigt kräver partnerns hjälp eller uppmärksamhet (som en ersättning för en den förälder man inte hade?).

• Internaliserad homofobi eller transfobi kan göra det svårt att känna sig värd kärlek. Den som bär på en sådan skam kan bli osäker, undvika sårbarhet och därmed intimitet eller sabotera för sig själv (det kommer ju ändå gå åt helvete!) Det kan även skapa blockeringar vad gäller fysisk närhet, eller istället ge känslan att »sex är det enda man duger till«.

• Att vara synliga som par kan både vara stärkande och en källa till oro. En partner kanske vill hålla relationen privat av rädsla för diskriminering eller hot, medan den andra vill visa sin kärlek öppet. Denna obalans kan leda till missförstånd och konflikter.

Att minoritetsstress påverkar relationer är tydligt, men det betyder inte att hoppet är ute! Tvärtom – med rätt verktyg kunde mitt queera par inte bara hantera utmaningarna utan också stärka sin kärlek. Så här arbetade vi:

• Kommunikation: De fick börja notera och benämna minoritetsstress. De övade på att sätta ord på rädslor och behov för att minska missförstånd, samt fråga vad den andra menade istället för att anta det värsta
• Gemensamma strategier: Paret diskuterade hur de kunde hantera offentliga situationer tillsammans. Som att ha ett färdigt svar till dumma/fördomsfulla kommentarer eller frågor.
• Söka stöd: Vi pratade om vikten av en gemenskap. Att ha mer kontakt med hbtqia+-vänner kan ge ökad känsla av samhörighet, trygghet och minska trycket på relationen.
• Medkänsla: De arbetade med att ha medkänsla för varandra och sig själva. Vi utforskade hur ilskan och misstänksamheten kunde spåras tillbaka till erfarenheter av att leva som minoritet i ett majoritetssamhälle, vilket ökade deras förståelse för sig själva och den andre.

Alla relationer har sina styrkor och svårigheter. Men minoritetsstress kan addera ytterligare ett lager av utmaningar. Jag skulle ju så klart önska en revolution där normer och strukturer förändrades i grunden, så att ingen längre behövde bli diskriminerad eller kränkt.

Men fram till den dagen får vi som arbetar terapeutiskt se till att vara pålästa så att vi har insikt och kan ge skräddarsytt stöd till hbtqia+-personer och andra minoriteter så att det blir lite lättare att navigera i livet. På så vis kan både terapirummet och kärleksrelationen bli en fristad i en stundtals ogästvänlig värld.

Jenny Jägerfeld är psykolog och författare