Allt fler hbqti-personer flyr Centralamerika

November 2019, San Salvador, El Salvador

De håller varandras händer. Hårt, som om de står ensamma mot världen. Amy är 28 år, rundkindad och rapp i talet. Sju år yngre Mary liknar en ung Beyoncé med olivfärgad hy och stora, ljusbruna ögon. Det är några veckor innan Amy och Mary försvinner när jag träffar dem i El Salvadors huvudstad San Salvador.

– Våra familjer bröt med oss för att vi blev ihop. »Vad ska grannarna säga?« sa min mamma och slängde ut mig. Hon menade att en relation mellan två kvinnor är emot Guds vilja, säger Mary.

– Men vi var lyckliga tillsammans. Vi började leta efter ett rum att hyra och satte upp ett apelsinjuicestånd för att försörja oss. Då började… allt det här hända, säger Amy.

Polisen stoppade dem för att fråga vem som var kille respektive tjej i sängen. Det kriminella gänget »som brukar hänga i gathörnet« hotade med att visa dem vad njutning var.

En fredag i februari 2019 var Amy och Mary på väg till juiceståndet när de plötsligt kände hur någon höll för deras munnar. De vet inte vart de fördes men säger att gangstrarna från gathörnet våldtog dem på en mörk plats.

– De var sex stycken. Korrigering kallade de det. De sa att de skulle döda oss om vi berättade för någon, säger Amy.

Gryningen därpå lämnade Amy och Mary allt de ägde och vandrade mot USA. De överlevde nya kidnappningsförsök och gick vilse i norra Mexikos öken innan de anhölls av amerikansk gränspersonal den 3 juni 2019.

Majoriteten av de hbtq-personer som söker asyl i USA kommer från Honduras, El Salvador och Guatemala. 2017 visade en studie av FN:s flyktingorgan UNHCR att 88 procent av dem hade utsatts för sexuellt- och könsbaserat våld i sina hemländer. Två tredjedelar blev offer för motsvarande våld på vägen genom Mexiko.

Människorättsorganisationer har rapporterat om hur homofoba trakasserier fortsätter i händerna på amerikansk gränspersonal. Dessutom placeras sexuella minoriteter oftare än övriga migranter i skyddsförvar eller annan traumatiserande isolering, ibland i strid mot internationella konventioner som undertecknats av USA.

När Amy och Mary spenderat nästan tre månader i amerikanskt förvar, släpades Amy en dag till ett mörkt och kallt rum. »Det är för att undersöka om ni är ett par«, förklarade personalen. Kanske straffades de för att de ljugit och presenterat sig som ekonomiska migranter, resonerade Amy och Mary. Men än idag vet jag inte varför. Jag tillbringade 13 dagar där utan att få träffa Mary.

– Det värsta var att höra henne gråta på andra sidan väggen, säger Amy.

Slutligen såg de varandra från varsin sida av Chicagos migrationsdomstol. Amy skickade en lapp till Mary: »Vi begär deportering till El Salvador. Jag står inte ut mer«.

Maj 2021, Tapachula, Mexiko

Enligt rapporter från organisationerna Human Rights Watch och International Crisis Group har kriminella grupper stärkt sina grepp om delar av Centralamerika och Mexiko under covid-19. En av anledningarna är att »militären ägnat sig åt att vakta sjukhus och andra pandemirelaterade aktiviteter«.  

– Hbtq-personer och andra marginaliserade grupper är alltid mer utsatta för gängvåld, säger Valentina Duque på UNHCR i den sydmexikanska gränsstaden Tapachula, som utgör det första stoppet för de flesta centralamerikanska flyktingar på väg till USA.

Som konsekvens, påpekar Valentina Duque, ökade antalet hbtq-flyktingar som registrerades av UNHCR i södra Mexiko under 2020, trots att den totala migrationen från Centralamerika minskade.

En av dem är den honduranska flyktingen Dulce. Hon gick från det ena flyktinghärbärget till det andra när hon anlände till Mexiko den 2 februari 2021. Överallt fick hon samma svar: Det är fullt. Till slut somnade Dulce på en gata i den fuktiga natten.

Där, i centrala Tapachula, styrs gatorna av knarkkarteller. För dem innebär unga transpersoner som Dulce lukrativa handelsvaror.

– Nästa dag kom Nicole. En transkvinna som alltid går omkring med väpnade män. Hon sa att jag sov på hennes gata och skulle arbeta för henne. Min första kund flydde jag från men Nicoles män hittade mig. Efter två veckor gick jag till polisen och när Nicole fick reda på det…

Dulce säger att hon omringades av Nicoles män. En av dem drog kniv och alla tre tvingade sig på henne. De kallade det för en läxa i att aldrig mer gå till polisen.

Två dagar senare gjorde Dulce en polisanmälan ändå. Hon skickar fotografier på de tummade bladen som är signerade med hennes juridiska pojknamn. På den tredje sidan står: Målsäganden har inte för avsikt att beklaga sig; han ber endast om att få ta sig från Tapachula. Den 15 maj har Dulce väntat i tre och en halv månad på ett humanitärt visum från den mexikanska regeringen, vilket krävs för att kunna lämna den södra gränsregionen och resa lagligt genom landet. Det är då jag talar med henne per telefon. Hon filmar trottoaren som hon sitter på. Människors ben skyndar förbi i skymningen. Hon vet att Nicole letar efter henne.

– Förlåt om jag inte kan förklara hur jag känner. Jag kan inte tänka klart, mitt liv har varit så…

Orden rinner ur Dulce. Om hennes bror som slog henne och sa att han ville se henne död. Pastorn som försökte »driva djävulen« ur Dulce som liten. Mobbningen som fick henne att sluta skolan i andra klass.

Allt för att hon inte vill förneka sitt egentliga kön.

– Jag drömde om att få känna mig fri och slippa klä mig som en man. Här i Mexiko… är det värre än i mitt hemland Honduras, säger hon.

April och juli 2021, Tijuana, Mexiko

I andra änden av landet, i gränsstaden Tijuana söder om USA, driver universitetsläraren och aktivisten Cristina Franco ett ideellt hbt-boende. Enligt Cristina Franco startades det som ett alternativ till de övervägande kristna-konservativa flyktingboendena, och som en fristad från andra migranters homofoba glåpord.

Istället utgör Tijuanas polis det främsta hotet mot de inneboende. Cristina Franco presenterar 34-årige Acuarivo från Honduras som har rånats och hotats av polisen fyra gånger under sina nio månader i Tijuana.

– Om man är migrant är man måltavla för både knarkkarteller och uniformerade. Om man dessutom är gay… det är som att polisen inte klarar av att se en. Från början hade jag tänkt stanna i Mexiko men nu har jag fått nog, säger han.

Om några dagar ska han överlämna sig till amerikansk migrationspersonal. Han har väntat sedan inledningen av coronapandemin, då den före detta amerikanske presidenten Donald Trump beslutade att alla migranter som försöker ta sig in i USA ska deporteras av folkhälsoskäl. Nu är det början av april och effekterna av Joe Bidens nya migrationspolitik har börjat synas vid gränsen. Till dem som släpps in i USA igen hör flyktingar med »akuta humanitära skäl« vilket, enligt Cristina Franco, i praktiken omfattar de flesta hbtq-flyktingar. Härbärgets inneboende ger sig av en efter en.

» Med allt jag lärde mig på den här resan ska jag hjälpa andra. Jag ska uppmuntra transpersoner att följa sina drömmar och inte bry sig om vad folk säger.«

Dulce

Tre månader senare sitter Dulce på en takterrass i utkanten av Tijuana och gör sig redo för att korsa gränsen med hjälp av en människosmugglare. Hon säger att »alla hon känner« försöker stoppa henne. Smugglarna har kopplingar till människohandel och som ung transperson är Dulce återigen ett tacksamt byte.

Dulce lyssnar inte på det örat. Hon har bestämt sig för att resa innan sin 19-årsdag i augusti.

– Jag kan knappt fatta att USA ligger på andra sidan, säger hon och pekar mot en hög mur som skymtar vid horisonten.

Hon knäpper händerna mot bröstet och vänder ansiktet mot himlen med ett stort leende. Solen skiner över hennes glittriga kindben.

– Där ska jag tjäna pengar och starta en organisation som arbetar mot diskriminering i Honduras. Jag ska uppmuntra transpersoner att följa sina drömmar och inte bry sig om vad folk säger. Med allt jag lärde mig på den här resan ska jag hjälpa andra, säger hon.

Augusti 2021, någonstans i El Salvador

I början av 2020 försvann Amy och Mary spårlöst. Deras socionom ringde polisen. Polisen svarade att de inte kunde påbörja en sökning eftersom det var för farligt att gå in i Amy och Marys gängstyrda hemkvarter.

Socionomen vill inte gå ut med sitt eget eller sin ideella organisations namn av fruktan för repressalier från gänget. Hon försöker tänka att Amy och Mary har lämnat landet utan att berätta för någon. Att de har uppnått drömmen om ett bättre liv.

Det är svårt att förlika sig med tanken att de hamnat på El Salvadors långa, namnlösa lista av försvunna hbtq-personer. De som saknar polisutredning och nyhetsnotis, säger hon per telefon i augusti 2021.

På begäran av ”socionomen” är Amy och Marys namn fingerade.
Tijuanas polismyndighet har inte accepterat förfrågan om en kommentar.

Linnéa Fehrm är frilansjournalist

Foto Nadège Mazars och Nicolo Filippo Rosso