Carlos Romero-Cruz om försöken att förgöra bögen inom sig, skimrande neonrosa nagellack, och relationen till sin mamma.
Jag firade nyligen att jag slutat bita på naglarna med att unna mig en manikyr. På väg hem googlar jag i telefonen vad nagelbitande beror på. Äckligt korta naglar och sår runt fingrarna som aldrig läkte har jag haft så länge jag minns.
I pendeltågsljuset lyser tumnageln i neonrosa och liksom skimrar när som jag skrollar ner i telefonen för möjliga svar. Personen mitt emot sneglar på mina händer. Hej medvetenhet. Jag gömmer naglarna så att nagellacket inte ska synas. Men det är ju bara nagellack och de hade inte den mörkgröna färg jag egentligen ville ha. Varför bryr jag mig ens om vad denna person skulle tycka..?
»Du har haft eller har en ohälsosam relation till din mor.« Det är Freuds teori som säger att nagelbitande kan spåras till barndomen. Jag och mamma har alltid haft en stark relation och hon är för mig definitionen av villkorslös kärlek till sin son.
»Så länge jag bitit på naglarna kan jag minnas alla de manliga familjevännerna som pikade mig för att jag inte var grabbig nog.«
Det rosa nagellacket skimrar till igen och även denna gång får jag en snegling. Jag minns mitt osäkra jag från högstadiet som med alla medel försökte förgöra bögen i mig och levde i ständig förnekelse. Så länge jag bitit på naglarna kan jag minnas alla de manliga familjevännerna som pikade mig för att jag inte var grabbig nog. Prata inte som en tjej, gråt inte som en tjej, ät inte som en tjej. Mamma röt alltid ifrån till en början, men det tog inte lång tid innan hon tog efter familjevännerna.
Hemma i lägenheten gjorde sig katolicismen påmind genom ett fåtal kors och helgonbilder. Jag kände mig alltid annorlunda än de andra killarna och det gjorde inte saken lättare när jag hörde de vuxna, mamma included, prata om hbtq-personer med avsmak. Det kändes alltid som att de pratade om mig. Jag ville att mamma skulle vara stolt över mig, men jag visste att den villkorslösa kärleken hade ett villkor. När jag insåg att jag mycket väl passade in som bög var jag rädd att mamma skulle göra om köksbordet till en giljotin.
Varje gång jag tänkte på killar envisades jag med att det bara var fantasier, tankar som tillhörde en vilsen pojke och jag bad till gud att göra mig »normal«. Jag skulle bevisa för alla att jag var straight och påpekade att jag tyckte att homosexualitet, gay marriage och adoption för homosexuella var fel. Trots detta fortsatte pikarna, och glåporden ekade när jag svassade förbi genom korridoren på skolan.
»Jag distanserade mig från mamma och vår relation blev lika infekterad som mina nagelband.«
Men när fantasierna om killarna aldrig försvann och när mobbarna blev allt fler, då rann bägaren över. Jag distanserade mig från mamma och vår relation blev lika infekterad som mina nagelband. Självhatet växte i form av tvångstankar som gjorde att jag alltid var försenad till skolan. Tryck för bröstet och nagelbitandet blev en vardag som jag levde med i tystnad. Och när det pratades om att homosexuella killar fick hiv, då fick jag ångest.
När jag målade mina korta naglar för att försöka sluta bita på dem fick mamma flipp. Hur kunde jag stjäla hennes nagellack och sen använda det på mig själv? »Du är ingen tjej och nu har jag fått nog. Om du har konstiga tankar då får vi gå till kyrkan.«
Jag sa inget men jag kastade porslin i golvet och grät. Allt detta för lite jävla nagellack?
När jag senare bröt tystnaden och tog död på en del av mitt självhat fanns en förtvivlan hos mamma. Hon såg sin uppfostran av mig som ett fiasko. Hon var ledsen och ångerfull över att hon jobbat så mycket och inte lyckats skydda mig från homosexualitetens mörker. »Hade vi gått till kyrkan oftare eller om du hade haft fler manliga förebilder så kanske du inte valt denna livsstil«, sa mamma.
»Även om jag var förbannad över att hon inte kunde förstå mig så gjorde det ont när hon klandrade sig själv.«
Även om jag var förbannad över att hon inte kunde förstå mig så gjorde det ont när hon klandrade sig själv. Hon hade ju lärt mig allt annat om livet. Hon var min enda förebild, som trots motgångar gjort karriär och var framgångsrik. Hennes kraft och mod ville jag ärva.
Detta var ett ypperligt tillfälle att få mamma att förstå att jag inte »valt« att vara homosexuell, att vidga hennes vyer om något hon föraktat. För mamma tog det tid att bredda sin vy, och i dag när vi ses hemma kan jag vara öppen, men framförallt lugn att köksbordet förblir ett köksbord.
Carlos Romero-Cruz är skådespelare, aktuell med sin dragpersona Carnita Molida i monologföreställningen Zebrafinken.
Zebrafinken spelas med Riksteatern fram till 30e november 2017.
Se spelchema här.
