Abortretorik

Bakom en del inlägg i abortdebatten finns en vilja att inskränka kvinnors rätt till abort. Så är det i diskussionen kring psykiska reaktioner på abort. Och så är det emellanåt då könsselektiva aborter diskuteras. Den sista tidens debatt om könsselektiv abort var fylld av spekulationer och obekräftade uppgifter. En del uppfattade den som en diskussion om att »flickaborter« sker för att kvinnor anses vara mindre värdefulla än män. Andra såg könsselektiva aborter som ett utslag av viljan att designa sin familj och ha både flick- och pojkbarn. Vi vet att könsselektiva aborter inte är vanliga i Sverige. De allra flesta aborter görs tidigt, innan man ens vet vilket kön fostret har. Skälen till abort är alltså andra. Men i debatten framkom att enstaka fall av könsselektiva aborter troligen förekommit. Jag kan förstå oron över att flickor skulle värderas lägre än pojkar. Men jag ser inga skäl att ändra lagstiftning eller praxis kring abort. Istället borde vi ta itu med ojämlikheten mellan kvinnor och män liksom de normer och ideal som råder för hur en familj ska se ut.

RFSU har vid flera tillfällen påtalat hur diskrimineringen av flickor och kvinnor i Indien och Kina resulterar i ett stort antal aborter av flickfoster. Vårt mål är att öka flickors och kvinnors rättigheter, i Sverige och i världen. Men aborträttsmotståndare använder frågan om könsselektiv abort för att be- gränsa kvinnors möjlighet till abort. I april hävdade Ja till livets ordförande Tomas Seidal: »Om man förskräcks över att dessa små flickor inte får födas, kan man bli illa berörd också vid tanken på alla andra små flickor och pojkar, som av andra skäl, men med samma metod, berövas möjligheten att få leva vidare. Då kan hela den svenska abortsynen, cementerad sedan årtionden, komma att belysas, ifrågasättas och rent av förändras.« Och därmed var det sagt. Frågan om könsselektiva aborter är medlet, att stjälpa den svenska abortlagen målet.

Annars är det framför allt kring abortens psykologi som den offentliga diskussionen rört sig. Bara några år efter att fri abort införts i Sverige 1975 utkom psykiatern Anne-Christine Trosts undersökning Abort och psykiska besvär. Den visade att de flesta kvinnor inte fick besvär efter abort, att en av fem fick snabbt övergående besvär, en av tio fick en lätt och övergående depression som inte krävde psykiatrisk vård, att ambivalens hos kvinnan ökade risken för besvär efter aborten, att psykiska besvär efter abort inte alltid var relaterade till aborten utan kunde ha uppstått tidigare, och att allvarlig psykisk störning efter abort var ovanligt. Den genomgång Trost gjort av internationell forskning pekade åt samma håll. Även i läkaren Hanna Söderbergs avhandling från 1998 om kvinnor i Malmö som gjort abort berördes reaktioner efter abort. Av de intervjuade kvinnorna uppgav drygt hälften att de haft känslomässiga besvär i samband med aborten, en del av dem allvarliga sådana.

I frågan om aborters psykiska följder brukar RFSU stödja sig på Anneli Keros avhandling Paradoxes in Legal Abortion från 2002, dels för att hennes forskning är relativt aktuell och dels för hon utgått från ett bredare frågeunderlag. Kero frågade kvinnor om negativa såväl som positiva reaktioner efter abort, och hon visar att abort upplevdes både som en lättnad– den dominerande reaktionen – och en förlust. Abortsituationen kunde rymma motsägelsefulla känslor vilket inte innebar osäkerhet om abortbeslutet. Vid uppföljningsintervjuer uppgav majoriteten av kvinnorna att de inte hade känslomässiga besvär efter aborten.

Aborters efterverkningar har intresserat psykologer, gynekologer och sociologer. Frågeställningar, undersökningsmetoder och resultat skiftar, men gemensamt för ett stort antal studier är att besvär efter abort beskrivs som måttliga och övergående, och att svåra besvär är mindre vanliga. Mot detta står idén om att abort kan orsaka sjukdom hos kvinnor: Post Abortion Syndrome, PAS, ibland kallat Post Abortion Stress Syndrome, PASS. Termen myntades 1981 av psykologen och traumaspecialisten Vincent Rue som tillsammans med psykiatern Ann Speckland utvecklade teorin kring PAS. Enligt Rue och Speckland kan man tala om ett slags efterverkningarnas kontinuum, från de mildare besvären i PAD (Post Abortion Distress), över PAS, till det traumatiska PAP (Post Abortion Psychosis). PAS ses som en form av posttraumatiskt stressyn- drom och sägs resultera i kvinnors upplevelser av att medvetet ha dödat sitt »ofödda barn«, ha negativa minnen av abortens »dödsögonblick«, mardrömmar, flashbacks, förträngningar, minnesförlust, sorg, skuld över att ha »överlevt«, med mera.

PAS har aldrig varit en erkänd diagnos eller tillstånd. Socialstyrelsen har ytterst ansvar för att diagnoser som används följer WHO:s internationella klassifikation. I USA utger American Psychiatric Association en tjock katalog över psykiska sjukdomar och störningar kallad Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, DSM, vilken också används i Sverige. PAS varken finns eller har funnits med på någon av dessa listor.

»I svensk abortdebatt har psykiska reaktioner efter abort blivit något av den stora frågan.«

För den amerikanska pro life-rörelsen blev PAS ett ofta använt argument mot abort, och så även i Sverige. I Ja till livet-nytt uttalade sig Wanda Franz, ordförande för National Right to Life Committe, om det så kallade postabortsyndromet och de sviter som kvinnor kunde drabbas av också långt efter sina aborter. PAS användes även som argument i riksdagsmotioner av enskilda kristdemokrater, senast 2005. I den svenska abortdebatten har psykiska reaktioner efter abort blivit något av den stora frågan. Aborträttsförespråkare stödjer sig på forskare som hävdar att kvinnor framför allt känner lättnad efter abort och att besvär för de flesta är måttliga och övergående. Medan aborträttsmotståndare anför att abort kan leda till trauma och den icke erkända diagnosen PAS. Man kan säga att en etisk diskussion om abortens legitimitet som var vanlig tidigare har ersatts av en diskussion om abortens psykologi. Men ser man närmare på aborträttsmotståndares argument så framgår det att de etiska argumenten ofta ligger under. De negativa och traumatiska psykiska verkningar som abort sägs ge upphov till relateras i regel till det dödande man menar att en abort är. Kvinnans psykiska ohälsa och känslor av skuld uppges bottna i att hon gjort orätt, att hon gjort en abort hon upplever vara en oetisk handling. Den psykologiska argumentationen går i vissa fall alltså tillbaka på en etisk argumentation, och denna går i vissa fall även tillbaka på en religiös. I den av föreningen Livlinan utgivna boken En tid för läkedom. Hopp och vägledning för dig som gjort abort (2005) beskrivs PAS utförligt. Här hävdas att känslor av sorg, förlust men även skuld är naturliga och sunda efter abort, att terapi kan läka och att Gud kan förlåta.

Debatten om aborters psykiska följder är ofta osaklig och ensidig. I somliga inlägg är det underförstått att om kvinnor är ledsna efter abort så bör den fria aborträtten omprövas. Men det är inte en rimlig slutsats. Istället bör vi fortsätta att förebygga oönskade graviditeter. Liksom inse att hur bra preventivmedel och upplysning vi än får så kommer kvinnor alltid att hamna i situationer där abort är den bästa utvägen. Då ska kvinnor få göra abort utan att skuldbeläggas. I diskussionen kring aborters psykiska effekter är det vissa frågor som inte ställs. Vilka är till exempel de psykiska följderna av att inte få den abort man önskar? Innan fri abort infördes i Sverige gjordes studier som visade på ökad psykisk ohälsa bland kvinnor som fått avslag på abortansökningar. Och så är det för många kvinnor i världen idag. Hur mår den oönskat gravida irländska kvinna som inte kan anförtro sig åt någon och som i hemlighet åker till England för en abort? Eller den kvinna i Uganda, Polen eller Nicaragua som inte kan få abort alls?

RFSU anser att tillgången till säker och legal abort är avgörande för kvinnors möjligheter att bestämma över sig själva och sina liv. Därför är abortfrågan politisk. Vi förminskar inte kvinnors eller mäns upplevelser av abort. Vi utgår från fakta. Och därför kritiserar vi att myter om sjukdomar sprids, sjukdomar som inte finns.

Text: Lena Lennerhed var RFSU:s förbundsordförande 2005-2011.

Bild: Joakim Johansson, RFSU.

Den här texten publicerades i Ottar #2 2009. Beställ numret här!