Abort – med respekt för moder jord

När skymningen kommer tänds skyltträngseln och den branta gatan ser lite ut som en variant av Chinatown. Unga kvinnor i gungande kjolar och vajande toppluvor drar upp och ner bland gröna högar av helande örter och fasadernas väggfasta skyltar – ”familj”, ”rådgivning”, ”planering” – ramar in en av världens mest säregna kommerser; illegal abortförmedling i ett land styrt av Fader Vår eller Moder Jord.

Angelica Doran, chiflera, en sorts medicintant, håller upp en kvast växter och bedyrar dess effekter; en kopp te av rätt blandning dämpar inte bara ångest och desperation – den ger också mensen tillbaka.

– Men bara om det inte gått för långt.

Hon är noga med att inte ta ordet ”abort” i sin mun, och det av goda skäl. Bolivia är en plats som i femhundra år regerats av katolska dogmer men där urbefolkningens mytologi – 60 procent av invånarna identifierar sig som indiangrupperna aymaras, quechuas eller guaranís – just nu växer snabbt i inflytande. Den aktuella abortlagen är en mix av hänsyn till båda dessa religiösa världar, och därför är ingreppet förbjudet om graviditeten inte är ett resultat av våldtäkt, en fara för kvinnans liv eller rapto. Det senare är en indiansk sedvänja som säger att en ung aymara som gjort en kvinna gravid måste gifta sig med henne, och om han vägrar har hon laglig rätt till abort. Men bara då. Angelica Doran har tagit över jobbet som chiflera från sin mor, mormor och mormors mor och säger att de som köper hennes växter ofta – men inte alltid – är kvinnor på jakt efter ”försvunnen mens”.

– Det här, säger hon, är medicin. Hjälper mot allt.

Respekt för naturens egen rytm

Abortens idé och praktik i den andinska världen är en historia byggd på hårda fakta och ett nationellt trauma. Mödradödligheten på landsbygden – Bolivia är tillsammans med Guatemala det enda landet i Latinamerika där indianbefolkningen är i majoritet – ligger i världstopp och av 100 000 födslar slutar 880 med kvinnans död (i Sverige är motsvarande siffra två). Barnmorskor i västs mening finns ej och av landets alla förlossningar assisteras 57 procent av läkare, 6 procent av så kallade parteras (traditionella barnmorskor, vanligast i ayamarakulturen) och hela 32 procent av personer – granne, mor, syster, man – utan några som helst kvalifikationer. Flera undersökningar visar att kvinnor på landsbygden i snitt önskar sig fyra till sex barn, men i verkligheten ofta föder mellan åtta och tolv, och helt saknar kunskaper om att det skulle kunna vara annorlunda. De otäcka siffrorna är förstås en följd av alla de klassiska socioekonomiska mekanismer som omgärdar fattigdom, men också av de sexuella rättigheternas trängda läge i katolsk och indiansk idévärld.

I den senares kosmiska vision är universum en levande organism helt styrd av två universella lagar: reproduktionens och reciprocitetens. Jord och människa är världens fertila element och via reciprociteten är allt ömsesidigt beroende av allt. Målet är balans, och medlet är total respekt för naturens egen rytm. Mänsklig aktivitet får alltid ett svar i naturen och en abort blir i denna idé inte en kränkning av Guds vilja, men en gärning som kan orsaka obalans i universum; dåliga skördar, vulkaners utbrott, förödande oväder. Enligt männen, som i den kristna världen alltid varit myternas uttolkare, är exempelvis en våldtäkt ett mycket mindre brott mot naturens rytm än en abort, varför en avslöjad kvinna kan brännmärkas som utlösare av oändliga eländen, särskilt klimatologiska.

Men den sexuella hälsans roll har också en mer politisk laddning i ett revolutionärt sinnat indianland som Bolivia. Försöken att utrota mayas, aymaras, guaranís, quechuas och kontinentens alla andra ursprungsfolk är ett historiskt faktum, och besöken från norr har – om det så handlar om Madrid på 1500-talet eller Washington på 1900-talet – sällan varit filantropiska. Medlen att ha ihjäl eller avväpna de andinska folken har varierat över tid och faktum är att den globala feminismens mission att ge alla världens kvinnor rätt att själv bestämma över sin kropp har en enorm tröskel att ta sig över i ett land som detta. Skälet är ett ödesdigert kolonialt äventyr vars sviter än idag präglar all abortdebatt i Bolivia: 1960-talets steriliseringserfarenhet.

Regeringen vill inte legalisera abort

Nila Heredia bor i en hundvaktad villa i södra La Paz. Hon är före detta gerillasoldat, övertygad kommunist och hälsominister i den nya indianregering som lovat befrielse åt landets rasistiskt drabbade ursprungsmajoritet. Kuba är hennes vision om ett rättvist samhälle, men trots att Fidel Castro sedan länge och som enda land i Latinamerika legaliserat abort menar hon att just den reformen inte är något att ta efter.

– Nej, säger hon. I regeringen är vi överens om att inte driva avkriminalisering. Det går inte. Däremot bör information och preventivmedelsdistribution förbättras.

Heredia har sina ideologiska rötter i befrielseteologin, en korsning av religiöst och marxistiskt tänkande som dominerar kontinentens vänster, och hon är som sina idéfränder ekonomiskt radikal men kulturellt konservativ. Den biologiska familjen – inte individen – är samhällets etiska nav och i likhet med stora delar av tredje världens marxister menar hon att kampen för reproduktiv hälsa, åtminstone den del som handlar om rätt till abort, är ett ärende sprunget ur ett liberalt rättighetstänkande.

– En sån reform krockar för hårt med det här samhällets grund; dess idéer om respekt för liv, familjens betydelse, kollektivens roll och andra etiska pelare. Men framför allt är utbildningen här för dålig för att människor ska kunna hantera en sådan lagstiftning. Jag gillar inte temat.

Hennes olust för ”temat” delas av framför allt aymara-samhället och bottnar i det nationella trauma som rullades upp för nu snart ett halvsekel sedan. Nordamerikanska organisationen Peace Corps hade då verkat i Bolivia som i de flesta latinamerikanska länder i officiellt syfte om fredsbevarande, men även haft en dold agenda. Under falsk flagg om ”sexualupplysning” steriliserades tusentals aymaras ”för sitt eget bästa” – en erfarenhet som påminner om Sveriges tvångssteriliseringar under förra seklet. När saken avslöjades gick den rakt in i den antikoloniala debatten.

– Reaktionen blev förstås stark, säger Nila Heredia. Organisationen kastades ut ur landet och sedan dess har abortfrågan varit väldigt infekterad i indiansamhällena. En mycket stark fiendskap har utvecklats till varje utlänning som söker sig till ayamaras i det ärendet. Man var övertygad om att det var ett försök till utrotning.

Mytologi möter urban sekularisering

I El Alto, en svinkall förstad i höjd med La Paz fjälltoppar, rör sig Valentina Hipana vant i platsens dominerande bebyggelse; snabbt ihopsatta skjul. Ytligt sett är det här en politiserad miljö där alla hatar USA men bakom husens radikala graffiti ligger en brutal verklighet vars smärtor fortgår helt oberoende av nykoloniala och antikoloniala kraftmätningar. Valentina är aymara och partera, barfotabarnmorska, och har ägnat mer tid åt praktisk solidaritet än åt att formulera revolutionära slogans, och i dag är hon något av en termometer på vad som händer i den sociologiska kategori som nu är större än alla andra här: ”indigenas urbanas”. Medan den nya regeringen – historiens första ledd av en aymara – väcker liv i en mytologi som kvävts av katoliker driver urbaniseringen sin egen obönhörliga sekularisering. Valentina, som alla här med fet fläta i rygg, suckar djupt på frågan om sambandet mellan juridik, retorik och praktik.

– Huh. Inget.

Hon har just haft besök av två femtonåringar som vill göra abort, och de är inte ensamma. I Bolivia, ett land med 9 miljoner invånare, genomförs enligt officiell statistik 155 aborter varje dag – den egentliga siffran är sannolikt mycket större – och 35 procent av all mödradödlighet är resultat av illa utförda aborter. En stor majoritet av dessa sker i de fattiga indiansamhällena och situationen är betydligt värre på landsbygden än i stan. Valentina jobbar i urbaniseringens båda ändar och ser sig oroligt över axeln innan hon talar.

– Jag får förfrågningar varje dag om att göra aborter men jag har hittills vägrat. Däremot talar jag om vart de kan vända sig och förklarar hur det fungerar och vad de ska vara noga med. Största problemet här är kylan, och att flickorna försöker själva med olika redskap. Många dör.

Vad gäller de växter som erbjuds av de etniska systrarna – las chifleras – skakar hon lätt på huvudet. Visst, säger hon, finns teblandningar som är oerhört starka och har abortiva effekter om de tas i ett tidigt skede – men de är alltid osäkra.

– Jag brukar säga att vill de vara säkra ska de gå till en klinik. Problemet är att få har råd med det, och att många blir rasistiskt behandlade där. De flesta aymaras har en väldigt dålig erfarenhet av institutioner – både lagliga och olagliga – och det är ett viktigt skäl till att många försöker lösa sina hälsoproblem hemma och att traditionell sjukvård fortfarande spelar så stor roll här.

Tonårsgraviditet kan orsaka dålig skörd

Valentina ser ut över La Ceja, ett kommerskaos där gatuförsäljare i ponchos och svarta hattar slåss om utrymmet, och säger att precis som den katolska är aymarakulturen ”väldigt patriarkal”.

– Generellt bland andinska tonåringar är skräcken för pappan. De är livrädda för honom, och det mesta av allt de ägnar sig åt går ut på att tillfredsställa sin far. En tonårsgraviditet, det vill säga om flickan är ogift, är därför en katastrof; en sorts förnedring av fadern som innebär dålig skörd, dålig försäljning, förlorad heder. En rad riter dras igång för att mildra och beveka det kommande eländet, och skulden vilar tungt på dottern.

Efter alla år av praktisk solidaritet – Valentina tar betalt efter förmåga, ofta ingenting – i botten på denna sociala pyramid kom hon för flera år sen fram till att hon tycker att abort borde göras lagligt. Det är en radikal och sekulär ståndpunkt som bryter mot kulturens dominerande idé, men hon menar att den etniska retorik som stärkts med de senaste årens uppsving för urbefolkningens idévärld i Bolivia och Anderna är ett ärende som mest drivs av män medan kvinnor, givetvis även aymaras, fortsätter i en historisk och pragmatisk tradition: nöden har ingen lag – varken juridisk eller religiös.

Den insikten – att förbud får enorma konsekvenser för kvinnors hälsa men inga alls för det faktiska antalet aborter som görs i ett land – har sent omsider vunnit mark i Latinamerika de senaste åren, varpå liberaliseringar skett i några länder och är på väg i andra. Därtill har den snabba urbaniseringen eroderat kyrkans makt och gjort att många kvinnor fått bättre tillgång till preventivmedel och aborter – även om de är illegala – och därför är den stora frågan nu vad vågen av ökad respekt för urbefolkningens etik betyder för de kontinentala framgångarna i just denna fråga. Valentina Hipana sippar på en coca-cola och säger att som fattig aymara är hon positiv till den nya regeringen, men tycker att dess radikala rättviseretorik har en skruv lös här. Tyvärr, menar hon, tyder allt på att den etiska resan från påven till pachamama – Moder Jord – sannolikt kommer göra att abort ses som ett än större brott och att etnovågens konsekvenser blir konservativa snarare än progressiva.

– Dessvärre tror jag det. På den här punkten.

Magnus Linton, redaktör för tidskriften Arena och frilansjournalist

Beställ lösnummer av Ottar här! (Detta är nr 4 2006)