”Jag hade kunnat vara president”
Hon avslöjade traffickingnätverk och lever under dödshot. Nyligen blev hon listad som en av världens modigaste journalister. Ottar har träffat Lydia Cacho.
– Om jag är rädd? Självklart! Jag vaknar mitt i natten med skräckfyllda mardrömmar om att de slår mig i magen och om att någon springer bakom mig och säger att de ska döda mig…
När Ottar träffar henne, i Spanien, reser Lydia Cacho runt i Europa för att tala om sina böcker och sin kamp. Hon säger att hon känner en dubbelhet inför att tilldelas så många priser för sitt påstådda mod.
– Jag tänker aldrig att jag ska göra något för att verka tuff. Jag behöver inte priserna för mitt ego, så att säga. Jag vet redan att jag är intelligent och värdefull, så jag försöker hålla det ifrån mig. Men det är klart, om du just varit med om ett hot och har en mörk period, kan ett pris också kännas som en vändpunkt.
Skräcken hon lever med har periodvis lett till svår värk i kroppen och tack vare prispengarna har hon haft råd med terapi, sjukhusräkningar, skyhöga advokatarvoden för överklagandeprocesser – och att fortsätta arbeta som oberoende grävande journalist. Utan terapin tror hon att hon skulle ha blivit galen.
I fem år reste Lyda Cacho runt i världen för att intervjua personer i prostitution, sexköpare, myndighetspersoner och aktivister som arbetar med prostitution för att visa vilka det är som profiterar på verksamheten, ett arbete som resulterade i boken Maktens slavar. Hon förklarar:
– Jag ville förstå: Vilka är kunderna till barnprostituerade? Jag tillverkade en karta över hur det fungerar. En flicka från Venezuela på sju år fick ett falskt kontrakt till att bli modell i Mexiko, fick pass och så vidare. Jag följde i hennes spår. Jag gjorde likadant i Afghanistan, Turkiet och andra länder, intervjuade offer/överlevare och människorna runt dem.
»Männen talade till exempel om att kvinnorna i deras egna länder tänker att de äger sin kropp och vill ha inflytande över när och hur de ska ha sex, vilket ju inte är fallet när de köper sex av flickor.«
I Dominikanska republiken valde Lydia Cacho wallraffmetoden, för att komma till tals med kunderna över en drink.
– De flesta var turister, såg bra ut och bodde på 5-stjärninga hotell. Männen talade till exempel om att kvinnorna i deras egna länder tänker att de äger sin kropp och att de vill ha inflytande över när och hur de ska ha sex, vilket ju inte är fallet när de köper sex av flickor.
Det som slog Lydia Cacho under dessa samtal var hur sexköparna ser sitt beteende som normalt.
– De upplever inte något personligt ansvar. Det finns alltid någon annan som bär skulden, en hallik eller en bordellmamma.
I mötet med kvinnorna och flickorna själva var den genomgående röda tråden fattigdom och att prostitution innebär en påtaglig risk att bryta ner en människas självkänsla.
– Utnyttjandet av barn och kvinnor stjäl bit för bit deras själ tills de inte upplever sig som människor med ett egenvärde.
Den journalist som inte skriver om verklighetens grymheter begår ett etiskt svek, menar hon:
– Det finns ingen trovärdighet i att sitta vid skrivbordet och blunda för verkligheten.
Lydia Cacho är både journalist och kvinnojoursaktivist. Efter några år som skribent började det kännas tomt att gång på gång se sin ”byline” i tryck men inte delta i det förändringsarbete hon brinner för. När hon var med om att starta en kvinnojour föll bitarna på plats.
Om du hade varit man och satt dig upp mot maffian hade det varit annorlunda?
– O ja! Jag tror att jag kunnat vara Mexikos president, någon typ av nationell hjälte. Det finns alltid en genusaspekt av hur du behandlas.
Nästa bok av Lydia Cacho utkommer inom kort i Mexiko. Den kommer att handla om kvinnors och mäns klimakterium.
– Men jag jobbar inte bara. Jag njuter också av att hänga med vänner, pyssla med mina höns och leka med hundarna. Jag tror att det är viktiga förklaringar till att jag orkar fortsätta.
Rebecka Bohlin är frilansjournalist