På rätt sida om framtiden

Sveriges riksdag, tisdag 7 juni 1994.

Läktaren är fullsatt och talmannen får flera gånger be om tystnad. »Herr talman! Kolleger! Vad är kärlek? Vad är normalt? Vad är naturligt? Vad är sexualitet? Det har vi diskuterat nu i fem-sex timmar.«

Det är dåvarande riksdagspartiet Ny Demokratis John Bouvin som klivit upp i talarstolen för ett av debattens sista inlägg. Om vad som verkligen är problemet med det liggande förslaget: »Detta är icke normalt. Det går inte. Detta går inte heller. Men detta är normalt.« I riksdagsprotokollet har stenografen lagt till en egen kommentar: »Anförandet illustreras med obscena gester.«

John Bouvins »samlagsrörelser« i talarstolen har blivit politiskt odödliga, men det var inte hans sida som segrade den där dagen i juni 1994 – det var den andra. 50 år efter att homosexualitet slutade vara ett brott i Sverige, och 15 år efter att det slutade klassas som en psykisk störning, beslutade riksdagen med röstsiffrorna 171-141 att Sverige skulle införa en lag om att homosexuella får ingå registrerat partnerskap.

Ottar: Det var alltså bara V och S som enhälligt röstade för förslaget?

Barbro Westerholm (BW): Ja, vi var mixade inom Folkpartiet. Moderaterna var emot, men de hade två ja-röster – Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson, båda är ministrar i dag.

Vad minns ni från den här, på den tiden kontroversiella, lagändringen?

BW: I januari 1991 fick jag i uppdrag att vara ordförande i utredningen om partnerskapet. Jag fick bannor av folk i mitt parti för att jag tog på mig det, de menade att regeringen alltid lägger sådana »hardships « på oppositionen. »Men tänk om den borgerliga sidan vinner valet i höst – och KD kommer in regeringen?« svarade jag. »Om utredningen leds av en socialdemokrat kommer den i så fall att läggas ner, men är det en folkpartist som jag så är jag övertygad om att Bengt Westerberg försvarar den.« Och precis så blev det.

– När det gäller själva debatten så har en analys senare kommit fram till att ja-sidan var svag i sin argumentation, med korta inlägg och få repliker. Men bakgrunden var att det var kvittningsförbud den där dagen, före klockan tre fick ingen vara frånvarande. Så vi på ja-sidan hade bråttom att få ett avslut innan dess. Det började med att Carl Bildt lade in en extra timme på morgonen, så där tappade vi tid. Sedan höll KD och Ny Demokrati på och filibustrade och pressade oss på repliker, vilket också drog ut på tiden. Så Maj-Lis Lööw (S) och jag rände runt till alla ja-sägare och sa: »Korta era anföranden och ta inga repliker«. När vi sedan röstade klockan tio i fyra så hade vi hunnit tappa några ja-röster, men vann ändå stort.

»Tjutet när talmannen läste upp resultatet – jag glömmer aldrig det.«

Mona Sahlin (MS): Jag minns det här så väl. Dels var det inte alls självklart att mitt parti skulle vara enigt, så var verkligen inte debatten på våra gruppmöten. I början var det många som tyckte att »det här är ju en samvetsfråga, man borde få rösta som man vill«. Men då tog vi den debatten, om att det faktiskt är politik. Så det blev en partilinje som alla röstade för till slut, men det var långt ifrån självklart. Dels var det så många aktivister på riksdagsläktaren, och tjutet när talmannen läste upp resultatet – jag glömmer aldrig det.

– Ibland känner man verkligen att politik är på riktigt, men det är bara möjligt om folk vågar gå före. Sexualpolitiska frågor går inte att ändra om man ska vänta in opinionen – det är min erfarenhet.

Tasso, du satt inte i riksdagen 1994, men tycker du det går att se partnerskapsfrågan som något av en startpunkt för flera andra sexualpolitiska reformer som kom sedan?

Tasso Stafilidis (TS): Jag tycker nog att startpunkten var det som hände på Socialstyrelsen 1979, det Barbro gjorde.

MS: Var det sjukdomsstämpeln?

TS: Ja, sjukdomsklassificeringen av homosexualitet togs bort. Det handlade på något sätt om att den dåvarande homorörelsen vann en känsla av stolthet och respekt.

– När jag kom in i riksdagen 1998 var jag väldigt ivrig att få till ett annorlunda samtal jämfört med det som hade funnits där förut. Jag hade ju aldrig jobbat med sexualpolitik tidigare, jag var kommunpolitiker vid sidan av mitt skådespelarjobb i Helsingborg. Och helt plötsligt så blev det ett sådant otroligt fokus på mig eftersom jag var den första som var öppen när jag kandiderade till riksdagen. Så fick jag plötsligt axla rollen som riksdagsbögen. Under de första fyra åren var jag den enda öppet homosexuella riksdagsledamoten, det hade jag inte räknat med.

MS: Hade du inte?

»Så fick jag plötsligt axla rollen som riksdagsbögen. Under de första fyra åren var jag den enda öppet homosexuella riksdagsledamoten.«

_{Tasso Stafilifis om inträdet i riksdagen 1998.}

TS: Nej. Jag blev intervjuad av tidningen QX och sa att »om jag nu kommer in så vill jag att vi bildar en homogrupp«. Men sedan var jag plötsligt ensam. En natt när jag inte kunde sova i mitt hemska riksdagsrum, så gick jag igenom material och fick upp alla namnen på de som kämpat före mig, som du Barbro, men från alla olika partier. Och redan under min andra vecka i riksdagen stack jag ut hakan och skickade ett mejl till femton personer eller så. Fredrik Reinfeldt var en av dem eftersom han hade visat var han stod i partnerskapsfrågan. Då nappade ni direkt, och så bildades riksdagens Homo-grupp, som senare bytte namn till Riksdagens hbt-grupp.

MS: Då hade jag hoppat av riksdagen efter Sahlinaffären, men som minister träffade jag er ett par gånger.

TS: Vår stora grej efter att vi hade bildat homogruppen var att vi visade Elisabeth Ohlson-Wallins fotoutställning Ecce Homo i riksdagen 1999, och då kom du ju med ett helt band av tjänstemän.

Var det kontroversiellt att visa den i riksdagen?

TS: Ja.

BW: Det var så många riksdagsledamöter som inte hade sett utställningen på hemmaplan, så vi ville visa den i riksdagen. Och Birgitta Dahl, som var talman, nappade.

TS: Hon nappade, men blev också orolig eftersom det blev så mycket diskussioner. Så hon lyfte upp det i talmanskonferensen och det var då som Carl Bildt fällde det fantastiska uttalandet, om att det skulle vara samma sak som att hänga upp en Pol Pot-utställning i talmanskorridoren.

MS: Det uttalandet var ju riktat till Birgitta Dahl, som hade varit ordförande i Svensk-Kambodjanska föreningen.

TS: Vi hade tänkt att utställningen skulle hängas upp i »rännarbanan«där alla riksdagsledamöter måste passera. Så när vi fick beskedet från talmannen trodde vi inte våra ögon: Vi skulle få använda Nubiska rummet, men fick inte hänga något på väggarna…

BW: Alltså, Nubiska rummet är väldigt avlägset, få hittar dit utan vägbeskrivning.

MS: Det är längst upp i hela byggnaden.

»Det var då Carl Bildt fällde det fantastiska uttalandet, om att det skulle vara samma sak som att hänga upp en Pol Pot-utställning i talmanskorridoren.«

TS: Så jag ringde upp Dramatenchefen och förklarade läget: »Vi behöver hjälp.« Så de byggde ett »rum i rummet« där, och det blev så himla fint.

– Men det var en massa hot, vi fick ha särskilda möten med säkerhetsenheten. Och Kristdemokraterna var väldigt aktiva med att uttala att de kände sig kränkta i sin religiösa tro – det var hur många som helst som försäkrade att de inte

skulle sätta sin fot där.

BW: Men jag mötte två, sent en kväll. Reaktionen var att »det här är ju vackert, det är inte så som det har skildrats för oss«. Då fräste jag att »det var ju därför vi ville ta hit utställningen, så att ni fick bilda en uppfattning själva«.

MS: Jag tycker att Ecce Homo är ett så bra exempel på att det inte är partier som har drivit opinion i de här frågorna, utan personer i olika partier som har vågat riskera saker.

Finns det någon annan fråga ni minns väl? Vi har ju sexköpslagen, adoption för samkönade par, assisterad befruktning, utländska kvinnors rätt till abort, samkönade äktenskap och så vidare.

BW: …och samvetsklausulen. Alltså frågan om barnmorskors och barnmorskestudenters rätt att slippa medverka vid aborter, som var uppe 93-94. Det blev ett nej till det i riksdagen och det här har jag använt nu när DO skulle ta upp det här fallet. DO hade ingen aning om att det faktiskt fanns ett riksdagsbeslut från 1994 som sa att är man barnmorska ska man utföra alla de uppgifter som finns i det arbetet. Om man inte vill, så får man göra något annat inom hälso- och sjukvården.

TS: Stod det så tydligt i betänkandet?

BW: Ja.

»Fan Sahlin, jag har aldrig begripit varför du håller på med de här bögfrågorna – men nu fattar jag. Det är ju tio procent av väljarna!«

_{Mona Sahlin minns ett samtal med Göran Persson.}

MS: Jag minns alla de här frågorna, och tycker att de hör ihop. För mig som socialdemokrat, finns det en lång historia av en arbetarrörelse som varit väldigt gubbig och grabbig, det är »arbetets söner«… Det var först med diskussionen om kön, att man kunde vara förtryckt inte bara av klassmässiga skäl, som min insikt växte om att då kan man inte stanna där. Man måste fortsätta att se de hinder som normerna ställer upp och som tvingar människor in i att leva liv som de inte själv har valt.

– Men jag har varit förvånad över att det som väckt störst ilska inte var frågan om sexköp eller homoadoption, utan just äktenskapet. Långt in i mitt eget parti, så var det den normen som var farligast att bryta.

I debatten kring partnerskapslagen 1994 får man intrycket att frågan om äktenskap var helt otänkbar, även bland dem som var för lagen då. Samkönade äktenskap gick igenom 15 år senare, så det hände ändå väldigt mycket på bara några år?

MS: Ja, tänk vad det har betytt med sådana som Tasso, Eva och Efva – att människor vågade stå upp och vara öppna, och att det fanns en Prideparad som vandrade stolt genom gatorna. Det var så många saker som vi i riksdagshuset kunde utnyttja; en rörelse som tog sin egen väg och blev ett uttryck för modernitet och öppenhet. Var man emot så var man en bakåtsträvare, det gick i alla fall att använda det så i mitt parti.

BW: En stark opinion, det är verkligen nödvändigt. Det predikar jag nu i frågan om årsrika människor när de vill att det ena och det andra ska ske – att jag inte kan ändra något ensam, det måste finnas en opinion, helst stor som en elefanthjord som trycker på. Så var det med den nya lagen mot åldersdiskriminering.

MS: Men varför tror ni att så fort man säger »sex« så är det många som tycker att det inte är politik, utan något privat?

TS: Mona du har sagt det så bra i ett samtal med Alf Svensson, att han var sexfixerad.

MS: Ja, vad sur han blev!

Vad handlade det om?

MS: Om begreppet homosexualitet. Jag sa att »det är inte bara homosexuella som har en sexuell läggning, det har faktiskt du också«. Men jag kommer tillbaka till det där att sex är politik. Det är något som har vuxit in i den här rörelsen, som går över blockgränser och mellan partier – att det har gått från viktiga ställningstaganden till politik.

TS: Jag tänker att ny lagstiftning i sig har bidragit till attitydförändringar. Det är nog inte riktigt så när det gäller exempelvis skattelagstiftning, men just när det gäller hbt-frågor har det märkts väldigt tydligt. Jag kommer ihåg när jag var ute på skolor innan lagarna kom, då var många emot äktenskap och adoption – i dag möter jag väldigt få elever som ifrågasätter de rättigheterna. Det finns liksom en helt annan attityd i dag.

MS: Har inte det att göra med att motståndet är så tydligt nu, att homofobin inte sällan finns i en rent högerextrem kontext, där nazister och rasister hatar bögar lika mycket som de hatar romer och judar?

TS: Säkert. Sen tänker jag också på att jag ibland kände mig rätt ensam när jag satt där i min riksdagskammare

– jag hade nog väntat mig ett större stöd från hbt-rörelsen. Dels var det ett väldigt fokus på bögar, som det tyvärr fortfarande är i den maktordning som råder inom hbt-världen, och dels väldigt mycket fokus på fest och flärd. Det var inte så många som lyfte upp det politiska. Det var liksom bättre att vara såpastjärna och bög än att kämpa som den enda öppna riksdagsledamoten.

Var det här kring millennieskiftet?

TS: Ja det var min första period, mellan 1998 och 2002.

Skulle du säga att det har förändrats sen dess?

TS: Absolut, redan 2002 var det många fler som kom in som var öppna. Och de som inte hade vågat vara öppna kom ut under andra perioden, som Elisebeht Markström.

MS: Som hade suttit hur länge som helst.

TS: Jag var väldigt ivrig inför det tvärpolitiska hbt-arbetet och fick mycket skäll från mitt eget parti om att jag borde lyfta fram partiets politik i stället. När jag lämnade riksdagen 2006 så hade alla partierna bildat egna hbtq-grupper, så då var inte längre det tvärpolitiska arbetet intressant.

»Sedan lägger man upp en strategi, precis som en krigsherre. Den kommer inte att fungera.«

_{Barbro Westerholm om att väcka en stendöd fråga.}

BW: Men det var ju också regelverket som ändrades då, det blev plötsligt svårare att arbeta tvärpolitiskt. Jag har samlat information om hur vi under allmänna motionstiden har motionerat över parti och blockgränsen. Det är tydligt att det har gått ner efter 2006, nu är det en eller två blocköverskridande motioner per år, och då har det handlat om dödshjälp eller förbud mot rökning i riksdagens lokaler.

Har det att göra med allianssamarbetet?

BW: Det, och att det är krångligare att motionera ihop med ett annat parti nu, det ska gå via kanslichefer och samordnas och diskuteras. Det vi får göra i stället är att prata ihop oss med varandra och så skriver vi egna motioner, som ser lite likadana ut.

Har det här påverkat sexualpolitiska frågor på något särskilt sätt?

BW: Det är helt klart svårare nu. Men det gick ju att sy ihop när det gällde insemination för ensamstående. Fast vi har å andra sidan inte lagtexten på plats nu ett-två år senare…

TS: Vad kan det bero på..?

BW: Ja, VAD kan det bero på?

Ja, vad beror det på?

TS: Vem beror det på, snarare?

MS: Kristdemokraterna kanske?

BW: Det är inget konstigt med att skriva den lagtexten, jag har gått igenom frågan själv och konsulterat jurister – det skulle kunna göras på kort tid. Men tidigast 1 januari 2015 kan lagstiftningen vara på plats – två och trekvarts år efter det att riksdagen sade sitt ja. Och här åker hundratals ensamstående kvinnor till Köpenhamn och Helsingfors…

Mona Sahlin (MS): En sak som jag tycker blir ett allt större problem är att partierna blir fegare, de blir mätorganisationer. Man mäter vad folk tycker och sen lägger man sig där.

– Men den här typen av frågor behöver starka personer som ligger snäppet före i sina partier – och de börjar bli en bristvara. De som faktiskt vågar drabbas av hat och hot, jag tror att vi alla kan nämna exempel på människor som har fått lägga av. Samtidigt växer högerkrafterna i styrka. Lägger man ihop allt så ser man att ingenting av det vi har uppnått går att ta för givet, om man inte återvinner striderna hela tiden. Det oroar mig. Håller ni med?

Tasso Stafilidis (TS): Ja absolut. Det finns de som inte vågar av karriärsskäl, av privata skäl eller för att de inte vill fastna i ett fack. Det är ju så, vissa frågor får större synlighet och då tror alla att det är det enda man gör – och viftar bort det av den orsaken.

Barbro Westerholm (BW): När det handlar om själva röstningen i plenum… I dag, om du inte håller med ditt parti, så är det utkvittning som gäller. Man kvittar ut sig eller lämnar riksdagen, och då måste du ju väga för och emot: »Kan jag göra mer om jag stannar i riksdagen?«

Har partipiskan blivit hårdare?

BW: Ja, den är hårdare i dag.

MS: Men samtidigt så är det ju ofta de människorna som vågar sticka ut som har en förmåga att bli kända via nätet och medierna, det är ju en knepig situation.

– Men jag tänker på det som Tasso beskriver, att du har haft det tuffare än vad vi har haft det. Vi har inte behövt säga »javisst, vi håller på med de här frågorna för vi är lesbiska«, medan den som själv är homosexuell får den identiteten.

Hen »talar i egen sak«?

MS: Just det, och det är jättetufft för många.

TS: När jag satt i riksdagen så var den största yrkesgruppen där lärare – skulle vi ha ogiltigförklarat deras engagemang i skolfrågor?

Hur tar man sig an en fråga som är politiskt stendöd?

BW: För det första, ta fram den kunskap som finns och identifiera också vilken kunskap som inte finns. Sedan brukar jag titta, var finns mina vänner? Så gäller det att hitta fienden – kan jag slå hål på deras argument eller ligger det någonting i dem?

– Sedan lägger man, precis som en krigsherre, upp en strategi. Den kommer inte att fungera, utan man måste vara beredd på det oplanerade och på att hugga tillfället när en fråga plötsligt känns »OJ, NU!«. Då måste man lägga allt åt sidan och försöka få fram vänner och journalister.

Vilken roll spelar lobbygrupper?

BW: Alla lobbar ju, hela tiden. Då gäller det att göra en värdering av budskapet. För min del har det också varit viktigt att ha en egen kunskapsbas att stå på.

TS: I fråga om sexualpolitiken kan man se väldigt tydligt vilken betydelse RFSL och RFSU har haft, särskilt är det gäller kunskapsinhämtning. Riksdagens hbt-grupp hade ju till exempel den rollen, att inte bara skriva tvärpolitiska motioner, utan att se till att föra in kunskap hos tjänstemän och politiker.

– Sedan är strategiarbetet också väldigt viktigt. Ibland kan ju en fråga debatteras ur ett sexualpolitiskt perspektiv, men när man skrapar lite på ytan ser man att den faktiskt berör allmänheten mer generellt. Som frågan om fler än två vårdnadshavare – kanske hade man vunnit opinion och intresse om man hade lyft frågan med den bredd den har. Det här berör var och varannan familj i dag, det är inte en »homofråga«.

MS: Det håller jag verkligen med om. Och ibland måste man skapa allianser med folk som är mediala. När vi började diskutera adoptionsfrågan i mitt parti fanns det fruktansvärt mycket fördomar. Då gjorde jag en deal med Jonas och Mark, som var oerhört poppis då, och använde det: »Skulle inte de kunna bli föräldrar?« Plötsligt såg alla bara denna underbara Mark framför sig.

Gjorde du en deal om att de skulle skaffa barn?

MS: Haha, nej..

TS: Nu kommer det fram! Det var Mona som låg bakom det där.

MS: Men ska man skapa opinion så måste man verkligen våga använda sig själv, känna efter vad som är gångbart och skapa allianser med starka opinionsbildare utanför politiken. Det kan vara lobbyorganisationer, men ofta är det personer som har gjort sig ett namn eller förknippas med en fråga.

– Han brukar bli sur när jag berättar det, men en gång kallade Göran Persson in mig till sitt rum på Rosenbad. Han låg i soffan som han ofta gjorde, och tittade upp i taket: »Fan Sahlin, jag har aldrig begripit varför du håller på med de här bögfrågorna, men nu fattar jag. Det är ju 10 procent av väljarna!« Det hade han läst någonstans. Det var ju så löjligt, men gav också en tankeställare. Det viktigaste är ändå att sexualpolitik är politik, att man aldrig släpper det.

Det finns ju frågor som berör ganska få personer – som tvångssterilisering av transpersoner – som ändå mobiliserar. Hur viktig är faktorn att stå på »rätt sida av historien«?

MS: Det finns definitivt något som handlar om att vilja stå på samma sida som moderniteten, öppenheten och framtiden – dit de här värderingarna hör. Det har i alla fall varit jätteviktigt i arbetarrörelsen att fler och fler har gjort den kopplingen. Och ju mer nazisterna och rasisterna i Europa är emot transpersoner, bögar eller feminism, så blir det viktigare och viktigare att stå upp för det.

»Att vilja vara förbunden med framtiden, det tror jag det ligger väldigt mycket i. Och då måste man ha förändrat opinionen en bit.« _{Mona Sahlin}

BW: För mig var det som domprost Ludvig Jönsson i Storkyrkoförsamlingen förmedlade till mig en gång viktigt: »Har du en människa framför dig med en önskan eller ett problem, byt plats i tankarna och försök känna hur det känns att vara den andre. Vad tar du då för beslut?«

– Han var fantastisk. Det var han som hade den första nattvardsgången för hbt-personer i Storkyrkan. Då bad vissa religiösa rörelser motbön om herrens förbannelse över honom.

– Tyvärr dog han samma månad då de bad motbön, han fick en hjärtattack när han badade utanför Blidö. Sedan utsattes jag för samma sak under partnerskapsutredningen, fick legionärssjuka och hamnade på sjukhus. Jag tänkte: »Nej de ska inte få rätt en gång till!« Men jag sitter ju här.

MS: Att vilja vara förbunden med framtiden, det tror jag det ligger väldigt mycket i. Och då måste man ha förändrat opinionen en bit.

BW: Churchill skrev att alla människor snubblar över sanningar, men de flesta reser sig upp och skyndar vidare som om ingenting hänt. Det där har jag framför mig när jag snubblar över sanningar, jag får inte skynda vidare som om ingenting har hänt. Det var ungefär det som hände där på trappen på Socialstyrelsen. Jag fattade det inte själv, men det var då jag blev politiker.

TS: Vi har ju alla en anledning till varför vi började jobba med politik en gång i tiden. För mig har det hela tiden varit det här rättspatoset, att själv ta sig ifrån egna barnaår av mobbning på grund av ens etnicitet och hudfärg, till att slåss för allas lika värde.

Kommer vi att få se någon sexualpolitisk fråga segla upp i valrörelsen?

MS: Jag tror tyvärr inte det. Det skulle väl vara om Jimmie Åkesson gick ut hårt mot aborter till exempel.

BW: Jag tror inte det. Stora välfärdsfrågor kan komma upp, som äldreomsorgen.

TS: Kanske surrogatfrågan, men nej…

Varför inte?

TS: I de frågor där vi vet att det finns bromsklossar och oenighet, så är det väldigt lätt att göra sig av med frågorna genom att inte göra dem till valfrågor.

MS: Kan det inte också vara så krasst att just nu finns inte den där stora frågan – som partnerskap, äktenskap, adoptioner?

TS: Men vi ser ju också hur det ute i världen pågår en backlash just vad gäller abort och homosexualitet, och då är det viktigt att både riksdag och regering är tydliga och proaktiva.

Slutligen, vilken blir nästa stora sexualpolitiska strid i Sverige?

BW: Det tror jag blir värdmoderskap. Barnen finns, och de har det ganska bra, men det finns juridiska problem – och frågan om vi ska säga ja här hemma eller inte. Men jag tror att det är en attitydförändring på gång.

TS: Jag säger också surrogatmödraskap, just för att det är en fråga där feministerna inte är eniga. Därför ser jag det som en strid. Där finns hela min syn på modern- och gammelfeminism, som jag kallar det. Det finns också en splittring inom partierna.

MS: Hmm, den nya stora striden…

Bland de frågor som är på tapeten finns ju fler vårdnadshavare, samvetsfrihet, samtycke och våldtäkt, tvåårsregeln…

MS: Jag tycker att det är ett problem att man inte riktigt ser »den nya stora frågan«. Men jag skulle nog vilja säga tvåårsregeln, den innehåller så mycket av synen på män och kvinnor och på migranter och infödda. Det är också en fråga som jag kan gissa attde extrema partierna skulle hata om man gjorde något åt.

Tack för samtalet!

Text Carolina Hemlin & Kristina Lindquist

Transkribering Helena Lindblom Bild Sara Mac Key

Ottar går att beställa här!

Teckna en årsprenumeration och få en fin bokpremie!

Trevlig läsning!