»Folk ville läsa mer«
Nu kommer uppföljaren till kritikerrosade road trip-romanen Route 66 går till Trollhättan. Bodil Sjöström är aktuell med Happy Holiday där makarna Maggan och Lena gör ännu en inre resa, den här gången med Thailand som kuliss. Under resans gång dyker minnet av vännen Christian som dog i aids upp allt oftare.
Boken handlar bland annat om att förlora sina nära i hiv. Under 80-talet var du med och byggde upp hivorganisationen Noaks Ark. Hur ser synen på hiv ut idag jämfört med under 80-90-talet?
– När jag befann mig i stormens öga rådde en lätt panik kring hiv och aids. Det var många hårda, fördömande uttalanden och det fanns en föraktfull syn på hivsmittade. Stor skuld lades på de homosexuella. Det är ”naturligt” att människor blir rädda för smittsamma sjukdomar. Rädslan och fördomarna finns kvar, även om det inte är lika uttalat. Förhoppningsvis kommer det fler skildringar av hiv och aids. Det behövs fler berättelser.
Vilka reaktioner förväntar du dig kring boken?
– Mina år i tidningsbranschen har lärt mig att det aldrig går att förutspå läsarreaktioner. Jag har faktiskt inga förväntningar överhuvudtaget, men förhoppningsvis känner somliga igen sig.
»Förhoppningsvis kommer det fler skildringar av hiv och aids. Det behövs fler berättelser.«
Hur skulle du själv beskriva dina böcker?
– Jag har valt att låta båda böckerna utspela sig på resande fot. Man skulle kunna beskriva det som två yttre resor som ramar in de inre. Den första är en road movie i bokform, den andra liknar mer ett kammarspel. Egentligen kände jag mig rätt färdig med karaktärerna, men folk hörde av sig och ville läsa mer om Maggan och Lena, så då blev det en uppföljare.
Du väver in politiska frågor i dina böcker. Huvudpersonerna är ett lesbiskt par och boken beskriver bland annat hur det kan vara att leva utanför samhällsnormen. Hur förhåller du dig till balansen mellan prosa och politik?
– Jag är glad att du lägger märke till det, men jag har ingen sådan baktanke. Jag skriver utifrån den jag är. Det är omöjligt att skriva om sådana här saker utan lägga in några värderingar. Jag har fortfarande svårt att identifiera mig som författare utan ser mig fortfarande som en journalist som skriver böcker. Drivkraften är inte publicitet, utan att få ut något som maler inuti.
Du har givit ut tio böcker, arbetat som djurskötare på Skansen och varit redaktör på bland annat Vagabond, Megafon och Ottar och skrivit om allt från resor till musik och husdjur. Utöver det spelar du i bluesband och pluggar musikproduktion. Hur hinner du?
– Jag är en otålig jävel och det jag gör går rätt snabbt. Å andra sidan kan jag vara slarvig, men jag får ur mig saker. Jag går inte runt och tänker ”jag ska göra det”, jag bara gör det.
Och så bara gjorde hon det. Igen.
Text Hanna Uhlin
Journalistpraktikant på Ottar
