På flykt med patriarkatet

Hela sommaren har de kommit. Rapporterna, nyheterna, informationen om syriska kvinnors utsatthet i lägren runt om i Mellanöstern. I hopp om en tryggare tillvaro, långt bort från den syriska regimens bomber, granater och soldater har över sex miljoner syrier lämnat sina hem, varav två miljoner sökt sig till grannländerna. I Jordanien är var tolfte person numera syrier, i Libanon var sjätte. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR är tre fjärdedelar av alla syriska flyktingar i Libanon kvinnor och barn.

De har sett sina hem förstöras, sina käras lemlästas och sina släktingar gripas. Men livet på flykt är allt annat än den trygghet de sökte. »Vi tillverkar en toalett inne i vårt tält för att använda på nätterna«, berättade 30-åriga Yasmin, som numera lever i Jordanien, för människorättsorganisationen Human Rights Watch för drygt en månad sedan. Risken att utsättas för sexuella trakasserier, eller än värre, våldtäkt, är alldeles för stor på natten för Yasmin och övriga kvinnor i hennes familj. Läkaren Manal Tahtamouni, som var en av de första att starta upp en kvinnoklinik i flyktinglägret Zaatari i norra Jordanien, berättade nyligen för brittiska The Guardian att av de drygt 300 kvinnor som söker sig till kliniken har minst 100 utsatts för våld, i allra flesta fall våld inom familjen. Att tala om våldtäkt – vare sig det utförts av regimstyrkor inne i Syrien eller av närstående i lägren – är ett stort tabu bland kvinnorna. »Detta är ett konservativt område. Om du har blivit våldtagen kommer du inte att prata öppet om det eftersom hela ditt liv kommer att stigmatiseras. Fenomenet är kraftigt underrapporterat«, förklarade Tahtamouni.

Utsattheten, den utbredda fattigdomen och ovissheten har lett till vad kvinnoorganisationer kallar för en form av prostitution som kallas »överlevnadssex«. En av de drabbade är 16-åriga Ishtar. Efter att hennes pappa dött i en flygattack i Homs flydde hon tillsammans med sin mamma och syster till Libanon och började tigga i de rikare delarna av Beirut. För tidningen Women of the World berättar hon hur män hotat henne i bilar och övergivna byggnader, om att de flesta inte använder kondom. »De behandlar mig som djur, men det är också det jag har blivit«.

»Risken att de utsätts för sexuellt utnyttjande växer, tillgången på mödravård minskar drastiskt.«

Inget av detta är nytt. Berättelserna är typiska för flyktingkriser. Från Afrikas horn till Pakistan har under de senaste åren en majoritet av de som flytt undan torka, översvämningar och krig varit kvinnor och barn. Drygt ett halvår efter översvämningen i Pakistan sommaren 2010, då 20 miljoner människor begav sig på flykt, berättade kvinnor för mig hur de fött vid vägkanten eller i tältläger. I Kenya berättade före detta boskapsskötare som tvingats lämna sina byar till förmån för städernas slum hur de utsattes för sexuellt våld. Mönstret är återkommande och klassiskt: när samhällen slås sönder och människor skingras för vinden drabbas
kvinnor, som är mer sårbara, hårdare än män. Patriarkatet får fritt spelrum för all sin brutalitet. Kvinnors arbetsbörda som ansvariga för familjen ökar; riskerna att de utsätts för sexuellt utnyttjande växer; tillgången till vård och mödravård minskar drastiskt. Men att mönstren är typiska förtar inget av tragiken.

Den syriska revolutionen bar från början på löften om en ny roll för landets kvinnor: längst fram i leden, i samordningskommittéerna, i de sociala medierna. Men omvärlden förrådde den. Utan någon som helst hjälp från omvärlden har syrierna lämnats ensamma att föra en förtvivlad kamp mot Assadregimen, som inte skyr några medel – inklusive kemiska vapen – för att utplåna revolutionen. Så har löftena slagit över i maximal katastrof för Syriens kvinnor. När landet nu förblöder är det de som blöder mest – och omvänt: ett slut för katastrofen skulle betyda mest för att lindra deras lidande. Vi är skyldiga dem solidaritet.

Shora Esmailian
Journalist och författare till boken Ur askan — Om människor på flykt i en varmare värld (Natur & Kultur)

Beställ numret här!